Klockan 5.00 pm ar det pickup vid hotellet for vidare transport till kulturevenemang a la Phuket.
FantaSea for hela slanten.

Nix, inte hela.
For pa hemvagen ska den dar svensktalande skraddaren fa uppdrag.
I skinn.
En knuttejacka skuren helt efter bara mig.
Och som forhoppningsvis vager nagra kilo mindre an den jag redan har.

Fundrar om han ska fa sy lite till nar nu angesten anda har slappt....
En kjol kanske...
Nagra toppar...
Bomullsskjortor...
En kavaj...

Det ar ena gott att va' angestfri.
I Thailand!

Idag har Karon Beach i Phuket bjudit pa FEM timmars konstant regnande a´ la M.O.N.S.U.N.
Ingen lek..


                                                                                 Foto: Airam

                Foto: Airam

Men Mossvikenfruar gjorde innedagen till en sann lek.
Som en bra tjejfilm pa bio.
Med massor av praliner i pasen.
Sa himla god avkoppling.

(tur det fanns Snickerskopia i minibaren)

Om jag skyndar mig nu. Hinner jag skriva om beslutsangesten.
Som intrader sa snart man lamnat den fortjusande skraddaren.
Som heter Dave och ar fran Nepal. Och som pratar svenska som om han aldrig gjort annat.
Utan att nansin satt foten sin i svedala.

Ohh jag vill sy upp!
Vill ha bade ny jacka i skinn, ny skepparkavaj till vintern, kostymer och drakter.

VILL
VILL

Och nu ar gratisaccessen strax slut pa cafeet....

Sjon suger...
Det gungar annu...
Inte alls for att Leonardo diCaprio spelat in film pa samma plats jag idag badat och snorklat utan precis "bara" for att vagorna dit tippades vara uppemot tva och en halv meter hoga!!

MYCKET varre an speedmonstret i norge.

A andra sidan bjuder detta landet pa SA mycket mer.
Thailand maste vara paradiset.

Nirvana som jag stravar efter...

Har inte kommit över det än.
0-90km/h på 2sekunder sätter sina spår.
Inte bara i underkläderna....

Har dikterat testamente i två veckor nu... och lagrat ICE i mobilen...

Speedmonstret på Tusenfryd kommer sent att glömmas.
Näradödenupplevelse är bara förnamnet.
G-kraft 4.
Viktlös sju gånger varav tre i skruv uppochner....


Hur kunde jag vara så tokig?


                                                                                        
Fast Airam gillar ju att toka sig....
Och livet ska ju levas *L*

I brist på egen täppa klarar man sig med en dryg kvm utanpå huset två trappor upp.
Ganska bra dessutom.
Tomaterna trivs.
Oxå.


                                                                                                                Foton: Airam

                                                                                                                    Foto: Airam

Kan ha sin givna förklaring...

Får man som jag, privilegiet att vistas bakom, inom; varm, estetisk och mäktig patina på tegel - kan det inte bli annat än inbjudande att arbeta på sin semester.

I allra högsta grad levande.
Jag går på djupet.
Inte med livet, men med jobbet... jobben...
Och med kameran.

                                                                                                                Foto: Airam
Det är tur jag har min fina kamera.
Så jag kan se de små detaljerna livet.
Tex pistillerna som fläktar i det vindstilla köksfönstret.

Tjuvlyssnade idag på två småflickor i 8-10års åldern som stod still och hade trassel med sina cyklar.

- Kom hit och hjälp mig nu!
- Nää, fuck you!
- Jävla hora skärp dig!
- Haha - ena flickan skrattar riktigt gott - Jag hora, du fitta.

----

Men kära nån alltså.
Om jag inte minns fel, lekte jag fortfarande med dockor, Barbie, trolldeg och fick godnattpuss på munnen av min mamma vid den åldern.
Vart är vi på väg?

Så tacksamt det är.
Så tacksam jag känner mig.
För förkylningen.
Som kom nu och inte nästa vecka när det strax drar ihop sig till en Thailandsrutt...

Vad är det, att vara förkyld.
Hur än ont det gör i min hals, hur än ansträngd min högra trumhinna känner sig och hur än jobbigt det är med febertemp är jag så tacksam sålänge jag slipper tumörer, neurologiska sjukdomar och stroke.

Det går finfint det här....

Få saker är så livgivande som det naturen bjuder. Jag blir genuint lycklig av allt sommaren har att erbjuda från naturen. Även om det numera oftast får inhandlas hos matbutiken...
I min frys vilar nu dillvippor från ett helt kilo dill och det ska få förgylla nästkommande iskalla vinters matlagningsseanser. Och jag ska laga det jag kickades av på en iransk middagsbjudning. Råstekt potatis med massor av hackad dill.
MASSOR med dill...


Även lite stjälkar har sparats i en påse.
De får kanske hotta upp en potatisgryta framöver.

Hade glömt. Varför jag inte längre har blått på ögonen. De rinner då!
Men idag vet jag varför min plånka tillät 69spänn minus igår.
Pennan skulle ju representera en blå torsdag...

Flitiga Myran initierar veckodagar med olika färger, vilka bevisas via foto. Jag hoppar på det tåget. Kul idé !
Onsdag=gråsvart

Mina älskade gråsvarta stenar från Gotland & Fårö kom till pass...

                                                                                                        
Den store lille av boysen lämnade sina öron till förfogande när airam ville inspektera hörselgångarna med ett otoskop. Inte konstigt alls att den pojken uppträtt som en lomhörd. Grus i dojan har man hört talas om, men stenbumling i örat känns knepigare.

Nu hör han även det han inte ska höra... förstås!

Årets första semesterdag.

Som förlägges på annan arbetsplats...
Men det känns bra. Jättebra.
Jag ska ju bara arbeta tre av mina fem semesterveckor.
Det är inte riktigt lika tungt att vikariera som att ha fullt egenansvar. Även om jag är en ansvarsfullperson med kontrollbehov och hela det kitet.
Jag njuter av att vara en smula laid back.
Min uppgift är att göra det jag begriper ligger på min lott och därutöver får de säga till mig. Det är en skön känsla. Att slippa bergipa alla de där emellangrejorna. Att bli förlåten för att man ju inte kan ha björnkoll på allt man inte visste fanns.

Och alldeles nyss stod det klart för mig att någon annan (än jag!) tog ansvar för att det snart är fika och att det skulle göras mackor som vi skulle äta ute, i solen. Jag ska bli servad alltså!

Wow, det ÄR semester !

Trampade till i torsdags morse när det slog om till grönt och jag som vanligt med ilfart var på väg till jobbet, reste mig upp och gav ordentlig kraft till vänsterpedalen och, precis lika fort for jag över styret. Förvåning och samtidig skräck täppte till alla möjligheter att kommentera det hela. Dock skrek en bakomvarande kvinnlig cyklist i högan sky och jag - jag gjorde som vuxna brukar kunna göra. Jag reste mig upp från järnvägsspåret i gatukorsningen, sopade lite nochalant av mina kläder och fortsatte till fots. Men först fick jag backa tillbaka för att hämta min trampa. Inte min pedal - HELA min trampa som så plötsligt hade brustit rakt av vid axelfästet intill kedjehjulet.
Obegripligt!
Väl framme vid arbetet fick chefen befria mig från gnäll och jämmerlåt och innan lårkakan skulle uppvisas uppmärksammade han istället en 20centimeters blödande dubbelreva på det andra benets insida. Inte konstigt jag snudd på haltade mig fram till dagens förvärv.
Samma chef upptäckte också ett ordentligt rostangrepp på den tappade trampen. En cykel är alltså inte säkrare än sin svagaste trampa...

Cykeldoktorn trodde inte sina ögon, men tog det som en utmaning att plocka isär en annan gammal cykel för att plocka ihop min murkna 25-åring. Han lovade inget, men skulle försöka. Nya trampor finns inte som reservdel fick jag veta. Nånstans mellan fem och sexhundra skulle det kosta. Han skulle ringa om han stötte på patrull.

Igår när jag inte hade hört ifrån honom på hela dagen gick jag dit. Och där stod min älskade cykel med världens finaste trampor. Och dessutom hade han dragit en ny växelwire, smörjt kedjan och skruvat fast styret (!). Han var utöver detta bekymrad att han inte hade något kedjeskydd som passade eftersom mitt nuvarande knappt sitter fast. Alltsammans fick jag för 600kr.

All heder åt den cykeldoktorn på Fredsgatan, Örebro - från en som funderar på hjälminköp innan plånkan kan tillåta en ny trampcykel.