Ibland överträffar jag mig själv!

Såhär i tandvärkstider gäller det att hitta på mat som halkar ner utan större ansträngning från mitt garnityr. Åtminstone nåt som inte kräver engagemang från alla tänder och envar.

Jag utgick från korv med lite styrka - typ Chorizo.
Därtill innehåller röran:
Creme Fraiche vitlök & Peppar (light förstås!)
Matlagningsgrädde
Syltlök
Gul hackad lök
Hackade vitlöksklyftor
Torkade tomater i strimlor
Svarta skivade oliver 

Svetta gul och vitlökshack. Tillsätt korven i slantar och bryn en smula. Pudra över cirka 1msk mjöl och rör om. Klicka i halva burken creme fraiche och halva paketet grädde. Småputtra och tillsätt tomaterna, oliverna och syltlöken (plus lite spad). Späd med vatten om det blir för stabbigt. Salt & peppar behövs inte!

När fullkornspastan (förstås!) är färdig hälls den rakt ner i såsen och blandas om. Lassa upp på varsin tallrik och riv ordentligt god parmesan på toppen. Njut - det gjorde vi!

Tre korvar, 1 gul lök, 4 vitlöksklyftor, 10 oliver i skivor, 15 syltlökar, 6-8 tomater och ett pkt pasta är lagom till fyra normalhungriga pers.

Så var det så dags igen. De har visat outsidare på tv ikväll. 
Jag betraktade specifik fetisch, på avstånd - men som ändå rotade sig djupt in i rotsystemet.

Det är som när jag var barn.
Livrädd liten fick tvångstankar så fort Manolito och hans anhang var i televisionsapparaten. Det är nu såhär i backspegeln till och med tveksamt om ens sverige hade två kanaler vid den tiden. Jag var alltså mycket liten och i den lillas kropp var själen med omboning så ynka pytteliten att gevären de använde i sändningen upplevdes SÅ farliga att jag redan då kände ett slags kontrollbehov. Vi småflickor fick absolut inte titta på High Chaparall och allt vad det kunde heta, men jag kröp/slingrade mig ut efter golvet för att genom glasrutan i vardagsrumsdörren ändå se eländet.

Såhär många år senare bestämmer jag själv. Jag får se, men vet inte om jag alltid vill få vetskap om alla avarter.
Jag kunde väl aldrig tro att någon 69-årig kvinna i modern tid snör sitt liv i korsett så till den milda grad att det jämförs med omkretsen av en CD-skiva.

För att behaga sin midjefetischist till make.
En make med mycket pondus runt sin egen midja.

Att jag, fullt frisk;  ville vomera är bara förnamnet.....

Tandvärk  är som sorg, fast på ett annat vis.
Liknelsen är väl att man inte riktigt kan släppa den; tanken, upplevelsen, den vidriga påminnelsen.

Just nu är tandvärk bara förnamnet. Och just nu betyder sen en vecka tillbaka.
Tandläkare och läkare har varit inblandade. Tre stycken.
De har skrivit ut piller. Starka piller . Piller man blir knäpp utav. Piller jag inte vill ha längre.
Men jag vill ju inte ha tandvärk heller!

Moment 22 .....

Det blev värre, nej MYCKET VÄRRE  efter första besöket hos tandläkerskan på ftv. Men jag fick ett återbesök. Den 6 juni minsann. Systrarna i receptionen - de som inte alls är/var inblandade i mitt ärende informerade så hurtigt att jag är uppsatt på återbudslistan. Tror det är samma som att jag ska känna mig lite VIP-utvald....

Imorgon när det blir vardag ska jag se till att slippa detta helvete.
Om jag själv i mitt serviceyrke inte lyssnade på folk, skulle jag snart vara arbetslös. Flexibilitet är för mig samma som oerhört tacksamma kunder plus att jag själv har massor att tjäna. Det blir inte ett enda ringande, tjatande då.

Imorgon ska jag som kund hos ftv ringa och tjata. Det är omänskligt att ha det på detta vis. Värk är ingenting. Detta är tortyr!

För mig är begravningar fruktansvärda.
Alla.
Alltid.

Jag blir lika ledsen vare sig det handlar om unga eller gamla.
Fast det är okej på nåt vis. Att jag blir så lessen.
Det betyder inte att jag klappar ihop. Det betyder att jag känner och låter känslorna komma. Vilken begravning är inte ledsam? Går vi på en begravning är det för att vi har en relation till den avlidne. Och att inte få ha det längre kan i min värld inte vara annat än rysligt sorgligt.

Känner jag sorg blir jag ledsen. Thats it.

Det är bra att den är över.
Nu tar nåt annat vid.
En annan slags sorg.

Nu ska jag ta hand om djupa inre tårar.
Såna som inte bränner sig ut för att blanda sig med hulkningar och snor.

Det kan jag däremot klappa ihop av.
Men om det känns så, musikterapiar jag ett slag.
Högt.

Högre.

Dialog mellan mig och boysen häromkvällen:

Jag: Imorgon ska min kompis begravas.

Lillebror: Är hon död då?

Jag: Ja.

Lillebror: Hur kan du veta det?

Storebror irriterad: Jamen, det är man ju när man inte andas längre och hjärtat har slutat så !

Lillebror chockad: Slutar hjärtat slå??

Jag: Ja, så är det. När hjärtat slutar slå är man död.

Lillebror med mycket stora ögon och med viss förtvivlan i rösten: Men varför hjälper du henne inte då!?


I spelens värld - på datorn, tv:n och i DS dör de ju som flugor. Och alltid - konsekvent till tusen överlever de utan prut.
Så hur skulle jag kunna vara så osmaklig att jag gick på en begravning, där någon i lillebrors värld dog mitt framför mina ögon, inte fick min hjälp.
Hans fundering måste ses som logisk.

Jag skulle kunna gjort vad som helst, om det bara gick att blåsa liv i henne. Då, förr eller senare.

Samtalade med en till sinnet; ung kvinna. Hon bär i kronologisk räkning annars den högaktningsvärda åldern av drygt 85 år. Får jag önska nåt är det att åldras så vackert som hon....

Vi pratade bland annat om musik. 
Jag hänvisade till en artikel som lovar musik som professionell behandlingsmetod mot såväl själslig som kroppslig smärta i vårt landsting och jag fick på returen höra hur hon och hennes dårvarande make begagnade metoden för redan många år sen. Han var i ett oåterkalleligt läge mellan liv och död. Den vidriga kräftan hade fått grepp om honom och när smärtorna var för gräsliga ville han han sin fru´s avklädda och bara kropp alldeles intill sin egen hudkostym. Hon skulle hålla hårt om honom och i öronen ville han ha musik så högt till volym att den vackra unga gamla damen oroades huruvida trumhinnorna skulle hålla eller ej.

Jag kände igen mig.
När något långt inom mig endast kan dämpas med musik.
Eller rent av plockas fram. Och kanske förstärkas.

Vi erkände båda att vi begagnar metoden. Och att beroende på känsla väljs musiken med omsorg. För mig kan det vara allt från billig simpel tuggummipop till knepigare sorter som jag annars aldrig tilltalas av. Just precis nu är det Irländskt.
Högt.
Taktfast.
Mycket.

Så tittade hon en smula förläget och sa:
- Så dansar jag för mig själv också. Folk skulle inte tro att jag var klok om de såg mig.

Jodå, JAG skulle.
Där skiljer vi oss inte heller....