DaVinci
Njae, filmen Da Vinci koden får inga guldstjärnor av mig i alla fall. Den är förutsägbar och full med äckliga religiösa mysterium. Berättelsen är kanske ett litterärt verk för den kunnige, men jag (namne till Jesus fjälla) triggas inte alls av mysterieskimret filmen bjuder på. Och inte av blod.... eller självplågeri.
Annars är det ju mina absoluta favvisar i huvudrollerna: Tom Hanks & Audrey Tatou.
Jag är kär i båda.
Sen länge.
Särskilt i Amelie från Montmartre och Forrest Gump....
Mycket kär...
Annars är det ju mina absoluta favvisar i huvudrollerna: Tom Hanks & Audrey Tatou.
Jag är kär i båda.
Sen länge.
Särskilt i Amelie från Montmartre och Forrest Gump....
Mycket kär...
Missat foster
Naturligtvis....
Det räcker inte med mina tidigare vanföreställningar. Nu ska de kanske bekräftas också. Fan att jag ska lusläsa Aftonbladet´s artiklar om ledsamma människoöden jämt.
Fast ovanstående var ju inte så ledsamt som mitt.
Missfall...
Det kallades Missed abortion.
En dött foster som guppade runt medan min kropp med all önskvärd tydlighet fortsatte med graviditetssymtom. Illamående dygnet runt, spända och smärtsamma bröst, humörsvängningar och svullnad/viktuppgång.
De sa att min kropp vägrade släppa ifrån sig mitt foster.
Jag kände det som självklart efter 20års ofrivillig barnlöshet.
Då var det logiskt.
Idag undrar jag om ett enda ultraljud av en enda doktor egentligen var tillräckligt.
Jag valde att vänta på missfallet. Doktorn lovade störtblödningar, men förvarnade att det kunde ta tid. Somliga kroppar kunde fortsätta uppleva sig gravida upp till tjugonde veckan. Jag ville vara med. Jag ville med blodig avstötning få kopia på att det var som de hade sagt - missfall.
Men jag orkade inte.
Jag bad om skrapning till slut.
Idag kan jag inte undgå att utifrån publicerad artikel fundera på om det verkligen var rätt. Jag har alltsedan dess varit ordentligt förvånad......... och förskräckt över att vattnet gick när jag låg i operationskön och väntade på att bli sövd. Och det var ingen liten skvätt.
Tänk om även mitt foster levde.....
Det räcker inte med mina tidigare vanföreställningar. Nu ska de kanske bekräftas också. Fan att jag ska lusläsa Aftonbladet´s artiklar om ledsamma människoöden jämt.
Fast ovanstående var ju inte så ledsamt som mitt.
Missfall...
Det kallades Missed abortion.
En dött foster som guppade runt medan min kropp med all önskvärd tydlighet fortsatte med graviditetssymtom. Illamående dygnet runt, spända och smärtsamma bröst, humörsvängningar och svullnad/viktuppgång.
De sa att min kropp vägrade släppa ifrån sig mitt foster.
Jag kände det som självklart efter 20års ofrivillig barnlöshet.
Då var det logiskt.
Idag undrar jag om ett enda ultraljud av en enda doktor egentligen var tillräckligt.
Jag valde att vänta på missfallet. Doktorn lovade störtblödningar, men förvarnade att det kunde ta tid. Somliga kroppar kunde fortsätta uppleva sig gravida upp till tjugonde veckan. Jag ville vara med. Jag ville med blodig avstötning få kopia på att det var som de hade sagt - missfall.
Men jag orkade inte.
Jag bad om skrapning till slut.
Idag kan jag inte undgå att utifrån publicerad artikel fundera på om det verkligen var rätt. Jag har alltsedan dess varit ordentligt förvånad......... och förskräckt över att vattnet gick när jag låg i operationskön och väntade på att bli sövd. Och det var ingen liten skvätt.
Tänk om även mitt foster levde.....
Stödterapislut
Det känns redan tomt.
Som om min bästa vän försvunnit spårlöst.
Som om något farligt väntar runt hörnet.
Som om att jag är alldeles skyddslös.
Men jag kan mina tarotkort. Döden betyder inget annat än början på nåt nytt.....
Nu är det ju inte Tarot vi sysslat med. Men heller inte regelrätta psykoterapisamtal.
Jag väntade i kö i tre år att få komma till just henne. MIN utvalda psykoterapeut. Den enda jag innan visste skulle duga. Duktig och kompetent som få. Med stark integritet och spikrak kommunikationsförmåga. En tuffing. Som skulle få tampas med en dito.
Men det kom en graviditet emellan.
Och ett missfall.
Förutom den Allmänt Destruktiva Hållningen D har till sig själv, omvärlden och inte minst mig. Terapirum skall inte fyllas med slikt vardagsprat. Det finns det andra som är avsedda till....... Vänner? Jo, tjena!
Hon har ändå funnits för mig i 2½ år nu. Med stödsamtal. Och jag har växt personligen alltmedan generell ångest och bittra tårar har krympt. Idag finns inneboende och välförankrade resurser att stå emot. Och jag fick i vårt "sista" möte veta hur lite ovanligt det är att primärbekymren sätter fart igen när avslut närmar sig. Jag kände mig redan klassisk innan eftersom de senaste dagarna (för att inte tala om nätterna) varit urtydliga i sina känslouttryck gjorda på rädsla, övergivenhet, flyktbeteende och självdestruktivitet. Så fick jag bekräftelse på att vara skolboksexempel. Hon är så cool, som vet att jag gillar raka puckar. Det blev ett avslut med gapskratt och bamsekram.
När fågelungen ger sig iväg tar jag tag i de riktiga Freudsamtalen.
Längtar redan!
Som om min bästa vän försvunnit spårlöst.
Som om något farligt väntar runt hörnet.
Som om att jag är alldeles skyddslös.
Men jag kan mina tarotkort. Döden betyder inget annat än början på nåt nytt.....
Nu är det ju inte Tarot vi sysslat med. Men heller inte regelrätta psykoterapisamtal.
Jag väntade i kö i tre år att få komma till just henne. MIN utvalda psykoterapeut. Den enda jag innan visste skulle duga. Duktig och kompetent som få. Med stark integritet och spikrak kommunikationsförmåga. En tuffing. Som skulle få tampas med en dito.
Men det kom en graviditet emellan.
Och ett missfall.
Förutom den Allmänt Destruktiva Hållningen D har till sig själv, omvärlden och inte minst mig. Terapirum skall inte fyllas med slikt vardagsprat. Det finns det andra som är avsedda till....... Vänner? Jo, tjena!
Hon har ändå funnits för mig i 2½ år nu. Med stödsamtal. Och jag har växt personligen alltmedan generell ångest och bittra tårar har krympt. Idag finns inneboende och välförankrade resurser att stå emot. Och jag fick i vårt "sista" möte veta hur lite ovanligt det är att primärbekymren sätter fart igen när avslut närmar sig. Jag kände mig redan klassisk innan eftersom de senaste dagarna (för att inte tala om nätterna) varit urtydliga i sina känslouttryck gjorda på rädsla, övergivenhet, flyktbeteende och självdestruktivitet. Så fick jag bekräftelse på att vara skolboksexempel. Hon är så cool, som vet att jag gillar raka puckar. Det blev ett avslut med gapskratt och bamsekram.
När fågelungen ger sig iväg tar jag tag i de riktiga Freudsamtalen.
Längtar redan!
Blogteman
Jag tycker faktiskt inte om den här bloggen. Det stör mig att estetiken inte överensstämmer med min vision. Och det stör mig än värre att utbudet, valmöjligheten är så smal. Ännu mer nu när jag är avis på de som har rasande konstnärliga utseenden på sina.
Att läsa bra bloggar är en sann njutning för mig, bloggfluktare som jag är. Nä, förresten alla bloggare är väl mer eller exhibitionistiskt lagda och däri ligger åtminstone för mig även att smygtitta på andras. Sicken fetisch !
Nåja, när jag då begränsas att presentera min bokstäver och åsikter via ett förvalt utseende hämmas jag. Det ska se ut som det känns. Eller kännas som det ser ut.
Maträtterna som är på min förstasidas överkant är bara ett exempel jag inte orkar se längre. Funderar på att byta blogportal helt enkelt. Men vet inte vart allt skräp tar vägen som jag har arkiverat sen snart ett år.
Ett annat tema för kvällen är allt jag har lust att skriva om. Försökte tidigare, men kom inte in här av nån anledning.
Allt har en mening: nyinköpta plantor blev därför satta i balkonglådor och amplar istället. Men under tiden detta blev gjort pockade flera teman upp att få komma på pränt. Fd svärmors fula planteringar tex. Färgblindhet som gör att just jag leder intern tävling i Sobics. Stora vs små penisar. Och utifrån absoluta favoritserien på mitt absoluta favvospråk danska, vill jag skriva om Krönikan och alla sköna känslor den väcker hos mig. Den nyligen passerade dagen har visat sig från sin allra värsta sida idag, men jag har bara skrattat åt det handikapp, frustration och uppgivenhet ett kraschat digitalt dokumentationssystem kan skapa.
Vidare vill jag skriva om Thorvall, knäproteser, torparstugor, löständer, magkatarr, gendefekter, supermoderna dildos, hundlängtan, kantareller, norrland och B-vitaminer.
Förutom allt nytt jag vill ha just idag: Tantcykel, Ipod, brun skinnsoffa, Blå Blomkaffekoppar, parkettgolv i hallen, årskort på Vibhälsan, tvättmaskin och ny dammsugare.
Men så var det första spåret på skivan jag puttade igång när planteringen satte fart tidigare ikväll: Cornelis med Du kan ingenting, ta med dig dit Du går.....
Så det ska jag väl inte blogga om? Fast önskningar kan vara = frustration som kan vara = enorm lycka om det slår in. Den som aldrig frustreras upplever väl heller aldrig tillfredsställelse och lycka?
Jag ska i alla fall försöka blogga om det fetstilta här ovan. Men allra först (imorgon) ska jag blogga om nya realityserien där bönder söker lämplig bondmora på Tv4. Jag som bergis trodde som riktigt ung att det - bondmorelivet var min spikade framtid. Få vet att jag i Svenska Blå Stjärnans tecken tentade av alla sorters kor, som tonåring.....
Nattinatti
Att läsa bra bloggar är en sann njutning för mig, bloggfluktare som jag är. Nä, förresten alla bloggare är väl mer eller exhibitionistiskt lagda och däri ligger åtminstone för mig även att smygtitta på andras. Sicken fetisch !
Nåja, när jag då begränsas att presentera min bokstäver och åsikter via ett förvalt utseende hämmas jag. Det ska se ut som det känns. Eller kännas som det ser ut.
Maträtterna som är på min förstasidas överkant är bara ett exempel jag inte orkar se längre. Funderar på att byta blogportal helt enkelt. Men vet inte vart allt skräp tar vägen som jag har arkiverat sen snart ett år.
Ett annat tema för kvällen är allt jag har lust att skriva om. Försökte tidigare, men kom inte in här av nån anledning.
Allt har en mening: nyinköpta plantor blev därför satta i balkonglådor och amplar istället. Men under tiden detta blev gjort pockade flera teman upp att få komma på pränt. Fd svärmors fula planteringar tex. Färgblindhet som gör att just jag leder intern tävling i Sobics. Stora vs små penisar. Och utifrån absoluta favoritserien på mitt absoluta favvospråk danska, vill jag skriva om Krönikan och alla sköna känslor den väcker hos mig. Den nyligen passerade dagen har visat sig från sin allra värsta sida idag, men jag har bara skrattat åt det handikapp, frustration och uppgivenhet ett kraschat digitalt dokumentationssystem kan skapa.
Vidare vill jag skriva om Thorvall, knäproteser, torparstugor, löständer, magkatarr, gendefekter, supermoderna dildos, hundlängtan, kantareller, norrland och B-vitaminer.
Förutom allt nytt jag vill ha just idag: Tantcykel, Ipod, brun skinnsoffa, Blå Blomkaffekoppar, parkettgolv i hallen, årskort på Vibhälsan, tvättmaskin och ny dammsugare.
Men så var det första spåret på skivan jag puttade igång när planteringen satte fart tidigare ikväll: Cornelis med Du kan ingenting, ta med dig dit Du går.....
Så det ska jag väl inte blogga om? Fast önskningar kan vara = frustration som kan vara = enorm lycka om det slår in. Den som aldrig frustreras upplever väl heller aldrig tillfredsställelse och lycka?
Jag ska i alla fall försöka blogga om det fetstilta här ovan. Men allra först (imorgon) ska jag blogga om nya realityserien där bönder söker lämplig bondmora på Tv4. Jag som bergis trodde som riktigt ung att det - bondmorelivet var min spikade framtid. Få vet att jag i Svenska Blå Stjärnans tecken tentade av alla sorters kor, som tonåring.....
Nattinatti
Moderlig
Dagen till ära - (tänkte här skriva morsdagen, men det är kanske lite väl makabert *L*) - mödrarnas dag har jag gråtit floder till filmslutet av "Den Bästa av Mödrar".
Kanske är filmen en smula långsam, men mycket givande, inte minst om man är intresserad av att utveckla sin empati. Och sina historiekunskaper. Det var faktiskt 70'000 finska krigsbarn som fick stå ut med att byta hem kortare eller längre tid mellan åren 39 och 44. Somliga för alltid. Vem kan undvika att beröras ?
Särskilt utifrån Maria Lundqvist´s genomgripande rolltolkning. Hon e duktig hon! Och moderlig.
För att slippa gå söndergråten till sängs (det vill liksom aldrig ge sig ibland) har jag efter filmen valt att skratta mig till tårar. Goa skrattårar.
Jag har hittat en för mig ny, favvoblogg. En presentation av sånt tokroligt man kan tjuvlyssna sig till. Och den som inte kan, får här möjlighet att läsa sig till samma upplevelse - av vad folk snackar om på Sveriges gator, bussar och på torget.
Hur skön är inte denna?
Spårvagn, Göteborg
Kanske är filmen en smula långsam, men mycket givande, inte minst om man är intresserad av att utveckla sin empati. Och sina historiekunskaper. Det var faktiskt 70'000 finska krigsbarn som fick stå ut med att byta hem kortare eller längre tid mellan åren 39 och 44. Somliga för alltid. Vem kan undvika att beröras ?
Särskilt utifrån Maria Lundqvist´s genomgripande rolltolkning. Hon e duktig hon! Och moderlig.
För att slippa gå söndergråten till sängs (det vill liksom aldrig ge sig ibland) har jag efter filmen valt att skratta mig till tårar. Goa skrattårar.
Jag har hittat en för mig ny, favvoblogg. En presentation av sånt tokroligt man kan tjuvlyssna sig till. Och den som inte kan, får här möjlighet att läsa sig till samma upplevelse - av vad folk snackar om på Sveriges gator, bussar och på torget.
Hur skön är inte denna?
Spårvagn, Göteborg
Tonårsille #1: Alltså du, vad hette han den dära Hitler i förnamn egentligen?
Tonårskille #2: Men du, han hette väl änna Heil eller? Heil Hitler alltså.
Tonårskille #1 (eftertänksamt): Ja, de e klart...
Kattorre
Tror jag när en ekorre vid min barm.... 
Fast det är inte barmhärtigt att bada ett kattskrälle som inte vill...
Å andra sidan vill hon, när hon själv får bestämma och har vid flera tillfällen badat med mig, på rygg i bubbelbad.
Hon är speciell....
och... leende för det mesta.
Fast det är inte barmhärtigt att bada ett kattskrälle som inte vill...
Å andra sidan vill hon, när hon själv får bestämma och har vid flera tillfällen badat med mig, på rygg i bubbelbad.
Hon är speciell....
och... leende för det mesta.Torghandel
Sen lördagseftermiddag vid Hötorget är en underbar hysteriupplevelse. Särskilt dagen innan MorsDag.
Damerna var milt uttryckt: ivriga, men det var egentligen inget emot vad torghandlarna var.
- Komåköp, komåköp! Billi bikett till mama. Inga pengar idag - betala imorgon!
Vart efter minutrarna gick blev buketterna både billigare och större.
För att inte tala om vad som hände med perenner, krukväxter, frukt och bär.
- Söta billiga gubbar! Komåköp! Två för tjugi!
För varje varv jag passerade blev gubblådorna fler för samma tjuga. Och bigaråerna kastade de efter folk.
Jag stod en stund och väntade att få betala två Orkidéer. Samma där: Två för ett pris (120kr).
Eftersom jag tidigare blivit utsatt för robbningsförsök på just Hötorget, är jag alltid så nojjig för min handväska och just den där eländiga trängseln där alla (inkl ut) ville få köpa SÅ fina produkter till SÅ billigt pris som möjligt blev till slut så anstängd att jag valde att släppa de Orkidéer jag hade valt.
Döm om min förvåning när en lite äldre dam irriterade sig på mig att jag ställde tillbaks dem. Hon bokstavligen kastade sig över dem och kunde inte låta bli att informera att det var just precis dem jag hade valt: som hon ville ha *L*
- Jag tar dem!!! sa hon.....
Det kändes skönt, att göra en som kanske inte alls blir uppvaktad på MorsDag, lite nöjd.
Damerna var milt uttryckt: ivriga, men det var egentligen inget emot vad torghandlarna var.
- Komåköp, komåköp! Billi bikett till mama. Inga pengar idag - betala imorgon!
Vart efter minutrarna gick blev buketterna både billigare och större.
För att inte tala om vad som hände med perenner, krukväxter, frukt och bär.
- Söta billiga gubbar! Komåköp! Två för tjugi!
För varje varv jag passerade blev gubblådorna fler för samma tjuga. Och bigaråerna kastade de efter folk.
Jag stod en stund och väntade att få betala två Orkidéer. Samma där: Två för ett pris (120kr).
Eftersom jag tidigare blivit utsatt för robbningsförsök på just Hötorget, är jag alltid så nojjig för min handväska och just den där eländiga trängseln där alla (inkl ut) ville få köpa SÅ fina produkter till SÅ billigt pris som möjligt blev till slut så anstängd att jag valde att släppa de Orkidéer jag hade valt.
Döm om min förvåning när en lite äldre dam irriterade sig på mig att jag ställde tillbaks dem. Hon bokstavligen kastade sig över dem och kunde inte låta bli att informera att det var just precis dem jag hade valt: som hon ville ha *L*
- Jag tar dem!!! sa hon.....
Det kändes skönt, att göra en som kanske inte alls blir uppvaktad på MorsDag, lite nöjd.
91
Int
I tre år hade jag årskort på innegymet.
Hade låtit mig värvas av trottoarpratare och värvare ute på stan långt innan gymet ens var byggt. Billigare månadskostnad om man bara tecknade sig för 36 månader.
Då kändes det som en befrielse.
Äntligen skulle jag ha en hållhake på mig att träna. Den månatliga postgiroblanketten skulle borga för att jag skulle ta mig i kragen.
Inledningsvis provade jag nästan hela utbudet. Gruppalternativen var mest inbjudande. Interaktionen visste inga gränser då denna soffpotatis tilldelades en anorektiker som personlig tränare. Dessutom var den lilla magra personliga tränaren så liten att jag nättupp kunde varit hennes mormor. WorkOut, StepUp, Spinning och allehanda grupprörelser blev som en drog. Och ganska snart upptäckte jag att det på introduktionspassen fanns mer spejs, mer luft.
En litet fickhäfte fick styra.
Jag hade alltid träningskläderna med på jobbet.
När klockan började dra ihop sig på eftermiddagarna, kikade jag i det lilla schematiska häftet och valde en lämplig aktivitet. Helst intro...
Det var en onsdag. Klockan var 16:15. Jag var stressad till tusen, men hade ändå lust att bränna extraenergi och tittade snabbt som blixten i mitt lilla häfte. Bra! Klockan 16:30 var det ett introduktionspass. Skyndade mig och anlände efter snabb cykeltur precis in i lokalen när de skulle köra igång.
Lokalen var till skillnad från tidigare int-pass fullproppad. ALLA hade utrustat sig med både stepbräda, liggunderlag, gummiband, vikter, hopprep och annat jag inte längre minns.
Så körde vi igång. Med fulla spjäll. Ett 50minuterspass.
Jag förundrades hur duktiga alla var. Hur kunde de dels veta exakt vad som behövdes och dels hur effektiva de var för att vara nya. Jag konstaterade att det säkert var ett slags homogent gäng där alla gett sig fan på att vara bäst. Inte mig emot - det ville jag oxå!
Jag såg hur läraren därframme kikade extra på mig och hon hejade friskt på när jag hade mina näradödenupplevelser.
Den första kom redan efter tio minuter. Jag tittade på klockan för att trösta mig med att det säkert snart var över och chockades svårt när jag såg sanningen. Vet att jag tänkte till lite extra hur farligt det måste vara att jobba så hårt och stressa så svårt på arbetstid och sen själv vara så tokig att man avrundar dagen med hård fysträning. Jag borde åtminstone ha ätit och druckit nåt innan.
Jag var glad att tränaren tittade extra. Jag kände mig trygg att ambulans skulle larmas snabbt när jag fick min infarkt. Men aldrig att jag tänkte ge mig innan. Inte tänkte jag som hade tränat länge låta mig fällas av de som bara gick på introduktion.
Efter trettio minuter sög inte längre frottéhandduken åt sig mera svett. Vattenflaskan var slut och torr sen länge. Jag hoppade, sprang, lyfte, gungade och tvingade min kropp till rörelse såpass att det slut smakade blod i munnen på mig. När mina ögon började uppleva stjärnor och blixtar var passet äntligen över. Att jag under nedvarvning och strech bokstavligen såg ut som en blöt fläck är egentligen en undermålig beskrivning.
Så var passet helt över. Jag släpade mig ut i receptionen för att hämta min väska och möttes av tränarens pigga ögon. Vi växlade några ord:
- Vad duktigt Du var!
- Duktig? Jag trodde det skulle sluta med ambulans. Det smakar blod i min mun...
- Ja, jag såg att Du fick kämpa hårt, men vilken vilja! Du skulle ha medalj för din insats.
- Ska jag som gått på så många introduktionspass förut? Hur kunde de andra vara så duktiga då?
- Introduktion??? Detta var ett intensivpass !
Hade låtit mig värvas av trottoarpratare och värvare ute på stan långt innan gymet ens var byggt. Billigare månadskostnad om man bara tecknade sig för 36 månader.
Då kändes det som en befrielse.
Äntligen skulle jag ha en hållhake på mig att träna. Den månatliga postgiroblanketten skulle borga för att jag skulle ta mig i kragen.
Inledningsvis provade jag nästan hela utbudet. Gruppalternativen var mest inbjudande. Interaktionen visste inga gränser då denna soffpotatis tilldelades en anorektiker som personlig tränare. Dessutom var den lilla magra personliga tränaren så liten att jag nättupp kunde varit hennes mormor. WorkOut, StepUp, Spinning och allehanda grupprörelser blev som en drog. Och ganska snart upptäckte jag att det på introduktionspassen fanns mer spejs, mer luft.
En litet fickhäfte fick styra.
Jag hade alltid träningskläderna med på jobbet.
När klockan började dra ihop sig på eftermiddagarna, kikade jag i det lilla schematiska häftet och valde en lämplig aktivitet. Helst intro...
Det var en onsdag. Klockan var 16:15. Jag var stressad till tusen, men hade ändå lust att bränna extraenergi och tittade snabbt som blixten i mitt lilla häfte. Bra! Klockan 16:30 var det ett introduktionspass. Skyndade mig och anlände efter snabb cykeltur precis in i lokalen när de skulle köra igång.
Lokalen var till skillnad från tidigare int-pass fullproppad. ALLA hade utrustat sig med både stepbräda, liggunderlag, gummiband, vikter, hopprep och annat jag inte längre minns.
Så körde vi igång. Med fulla spjäll. Ett 50minuterspass.
Jag förundrades hur duktiga alla var. Hur kunde de dels veta exakt vad som behövdes och dels hur effektiva de var för att vara nya. Jag konstaterade att det säkert var ett slags homogent gäng där alla gett sig fan på att vara bäst. Inte mig emot - det ville jag oxå!
Jag såg hur läraren därframme kikade extra på mig och hon hejade friskt på när jag hade mina näradödenupplevelser.
Den första kom redan efter tio minuter. Jag tittade på klockan för att trösta mig med att det säkert snart var över och chockades svårt när jag såg sanningen. Vet att jag tänkte till lite extra hur farligt det måste vara att jobba så hårt och stressa så svårt på arbetstid och sen själv vara så tokig att man avrundar dagen med hård fysträning. Jag borde åtminstone ha ätit och druckit nåt innan.
Jag var glad att tränaren tittade extra. Jag kände mig trygg att ambulans skulle larmas snabbt när jag fick min infarkt. Men aldrig att jag tänkte ge mig innan. Inte tänkte jag som hade tränat länge låta mig fällas av de som bara gick på introduktion.
Efter trettio minuter sög inte längre frottéhandduken åt sig mera svett. Vattenflaskan var slut och torr sen länge. Jag hoppade, sprang, lyfte, gungade och tvingade min kropp till rörelse såpass att det slut smakade blod i munnen på mig. När mina ögon började uppleva stjärnor och blixtar var passet äntligen över. Att jag under nedvarvning och strech bokstavligen såg ut som en blöt fläck är egentligen en undermålig beskrivning.
Så var passet helt över. Jag släpade mig ut i receptionen för att hämta min väska och möttes av tränarens pigga ögon. Vi växlade några ord:
- Vad duktigt Du var!
- Duktig? Jag trodde det skulle sluta med ambulans. Det smakar blod i min mun...
- Ja, jag såg att Du fick kämpa hårt, men vilken vilja! Du skulle ha medalj för din insats.
- Ska jag som gått på så många introduktionspass förut? Hur kunde de andra vara så duktiga då?
- Introduktion??? Detta var ett intensivpass !
Vibbar
Längtar till vibdagarna. Idag är veckans andra och sista på Vibhälsan, men från och med nästa vecka är tre tillfällen inplanerade. Och idag ska programmet utökas. De tidigare krämporna av träningsvärkskaraktär har helt uteblivit och sedan jag lärde mig belasta kroppen med hälften om den inre mittpelaren, känns det inte alls av att jag ens varit där.
Jag vill kanske gå fram för fort, men lite efterplågor påminner på ett gott vis om att man faktiskt har rört på sig. Instruktörerna försöker så gott det går, att vara realistiska instruktörer, men sålänge de inte bär upp min kropp väljer jag ändå att köra på lite hårdare. Mitt program är för fjuttigt. Idag ska här vibbas både med fler upprepningar och med mera Hz!
Jag vill kanske gå fram för fort, men lite efterplågor påminner på ett gott vis om att man faktiskt har rört på sig. Instruktörerna försöker så gott det går, att vara realistiska instruktörer, men sålänge de inte bär upp min kropp väljer jag ändå att köra på lite hårdare. Mitt program är för fjuttigt. Idag ska här vibbas både med fler upprepningar och med mera Hz!
Matig Paj
De hungriga ungdomarna imponerades.
- Wow, lyxpaj eller?
- Mmm..
En sanning med modifikation....
Andra. Tex husmödrar, skulle kalla det skåprensning.
Eller: Man tager vad man haver...
Rökt fläskfilé från frysen som fått fräsa med lite halvmjuk paprika, charlotten & skivad vitlök. Tärningar av till synes otjänlig smörgåsost i olika styrka o smak. Torkade inlagda tomater i strimlor. Ägg uppvispat och smaksatt med Pesto. Allt långsamt gräddat i allra bästa pajskalet (3dl mjöl+2 msk creme fraiche+150gr smör).
Ovanstående serverat med ett kvarts uppfräschad vitkålsklyfta som tillsammans med allehanda kryddor i torkad och flytande tillstånd blev till dagsfärsk pizzasallad.
Lyxpaj?
Jojo...
- Wow, lyxpaj eller?
- Mmm..
En sanning med modifikation....
Andra. Tex husmödrar, skulle kalla det skåprensning.
Eller: Man tager vad man haver...
Rökt fläskfilé från frysen som fått fräsa med lite halvmjuk paprika, charlotten & skivad vitlök. Tärningar av till synes otjänlig smörgåsost i olika styrka o smak. Torkade inlagda tomater i strimlor. Ägg uppvispat och smaksatt med Pesto. Allt långsamt gräddat i allra bästa pajskalet (3dl mjöl+2 msk creme fraiche+150gr smör).
Ovanstående serverat med ett kvarts uppfräschad vitkålsklyfta som tillsammans med allehanda kryddor i torkad och flytande tillstånd blev till dagsfärsk pizzasallad.Lyxpaj?
Jojo...
Rugguggla
Tjocka ruggugglan Strössla
Tidigare söta fröken Strössel
Tidigare söta fröken Strössel
Passion
Såg en snutt på American Idol som hade Queen-tema.
Sen var det kört.
Queen Greatest Hits I + II + III har nu fyllt på depåerna.
Mmm, passion e bara förnamnet!
Sen var det kört.
Queen Greatest Hits I + II + III har nu fyllt på depåerna.
Mmm, passion e bara förnamnet!
Ånger
Är väl egentligen alldeles lönlöst att syssla med. Gjort är gjort och kan sällan göras ogjort. Och det som inte blev gjort har säkert sin realistiska förklaring.
Men jag ångrar i alla fall att: jag inte var klok nog att träna mina katter som små att: stå ut med kattdammsugning sådär där en gång varje vecka...
Men jag ångrar i alla fall att: jag inte var klok nog att träna mina katter som små att: stå ut med kattdammsugning sådär där en gång varje vecka...
Spelberoende
Via Lyckliga Grodan har jag torskat till på ett dataspel. Jag som aldrig nånsin roats av vare sig data, tv , nintendo eller x-box -spel. Tetris och SuperMario var skojigt på de allra första gameboyspelen på sin tid, men efter det har inget i spelväg triggat mig alls.
Nu är jag fast. På det mest simpla man tänkas kan. En asiatisk historia som biter sig fast som en drog. Man ska samla färger och tävla mot sig själv. Inget annat får störa. Det går inte att tänka en enda vettig tanke, så är man ute. Och det går absolut inte att pausa eller spara där man var sist.
Prova Sobics.... och inget annat blir gjort.
Jag är på level 47.............. och har förutom muspekfinger nu en sann handledsinflammation :- /
Nu är jag fast. På det mest simpla man tänkas kan. En asiatisk historia som biter sig fast som en drog. Man ska samla färger och tävla mot sig själv. Inget annat får störa. Det går inte att tänka en enda vettig tanke, så är man ute. Och det går absolut inte att pausa eller spara där man var sist.
Prova Sobics.... och inget annat blir gjort.
Jag är på level 47.............. och har förutom muspekfinger nu en sann handledsinflammation :- /
Alkoholism / Missbruk
Läser mig till att ca 10 procent av befolkningen beräknas vara alkoholister eller vara i riskzonen att bli det betingat av genetiska faktorer. Detta torde betyda att alla och envar har en alkoholist i det personliga nätverket.
Igår publicerade de stora kvällstidningarna öppet brev att kändis skäms efter rattonykterhet. Han ber där att få vara ifred. Att få ta hand om sig och sin familj i lugn och ro. Han markerar sin oerhörda ångest.
Vad händer?
Jo, naturligtvis hängs han i media på längden och tvären. Man pratar om honom med hans fullständiga namn i radion. Och allra värst: Aftonbladet premierar allmänheten som fotat honom på plats när polisen äntligen får stopp på hans vansinnesfärd och publicerar bilden på webupplagans förstasida.
Förklara för mig vad skillnaden är på Hagamannen, Kannibalen, rattfulla kändisen och Bobbys föräldrar?
De tre första har hängts ut med såväl namn som bild medan den lille gossens torterare skyddas in absurdum.
Jag skulle inte må bättre av att få veta de detaljerade personuppgifterna, men jag skulle vara bättre tillfreds om media hade nån slags heder när det gäller den makt de besitter. Nog borde den styras av samvete. Alla kanske inte känner någon som super sig till kardinalfelet att köra bil full, men bergis känner vi alla någon som mycket väl kan dricka upp till 1,74promille i utandningsprov. Alkoholism innebär ju konsekvent en otrolig toleransutveckling.
Man motiverade bilder och namn på Hagamannen att folk skulle få lära sig att våldtäktsmän inte är några monster utan kan faktiskt vara en av oss alla.
Betyder det att vi inte tros fatta att det är detsamma med alkoholister?
Och, i så fall: betyder ovanstående att: Vi alla fattar att sadomasochister är och ser ut som monster och därför inte behöver publiceras offentligt ?
Snacka om missbruk !
Igår publicerade de stora kvällstidningarna öppet brev att kändis skäms efter rattonykterhet. Han ber där att få vara ifred. Att få ta hand om sig och sin familj i lugn och ro. Han markerar sin oerhörda ångest.
Vad händer?
Jo, naturligtvis hängs han i media på längden och tvären. Man pratar om honom med hans fullständiga namn i radion. Och allra värst: Aftonbladet premierar allmänheten som fotat honom på plats när polisen äntligen får stopp på hans vansinnesfärd och publicerar bilden på webupplagans förstasida.
Förklara för mig vad skillnaden är på Hagamannen, Kannibalen, rattfulla kändisen och Bobbys föräldrar?
De tre första har hängts ut med såväl namn som bild medan den lille gossens torterare skyddas in absurdum.
Jag skulle inte må bättre av att få veta de detaljerade personuppgifterna, men jag skulle vara bättre tillfreds om media hade nån slags heder när det gäller den makt de besitter. Nog borde den styras av samvete. Alla kanske inte känner någon som super sig till kardinalfelet att köra bil full, men bergis känner vi alla någon som mycket väl kan dricka upp till 1,74promille i utandningsprov. Alkoholism innebär ju konsekvent en otrolig toleransutveckling.
Man motiverade bilder och namn på Hagamannen att folk skulle få lära sig att våldtäktsmän inte är några monster utan kan faktiskt vara en av oss alla.
Betyder det att vi inte tros fatta att det är detsamma med alkoholister?
Och, i så fall: betyder ovanstående att: Vi alla fattar att sadomasochister är och ser ut som monster och därför inte behöver publiceras offentligt ?
Snacka om missbruk !
Äggsplosion
Vad händer om man i 35 minuter stormkokar två ägg tills de så att säga kokar torrt?
Svar: De exploderar och svarta bitar äggskal tillsammans med sorgkantad och kruttorr grön gula får plockas för hand i interiören.
Förutom att kastrullen inte längre kan kallas för kastrull, utan för en sopa.
...............................eller om det är äggkokerskan som är en...
Svar: De exploderar och svarta bitar äggskal tillsammans med sorgkantad och kruttorr grön gula får plockas för hand i interiören.
Förutom att kastrullen inte längre kan kallas för kastrull, utan för en sopa.
...............................eller om det är äggkokerskan som är en...
Rostig Handelsbod
Till salu: Trasiga hojväskor med rostiga nitar
Men har jag tur, för det hade jag med banken - för femtio spänn skickar de ut kopia av kontohändelser andra kvartalet förra året - och då kan jag bevisa att väskorna är köpta vid Handelsboden Karlstad.
Löstagbara väskor där en upphängningsanordning på den ena, trots att den aldrig belastats med tyngre grejor plötsligt rostat och släppt. Väskorna är omvårdade med mjuka trasor och för ändamålet lämpligt skinnsmörja. De har aldrig varit ute i regn och de vistas alltid i lagom tempererat garage. Ändå är nitarna på den andra väskan fulla med rost. De kostade 1995kr.
En enda gång har jag besökt Handelsboden. När betalningen skulle ske för de grejor jag ville köpa, värvades jag att ansluta mig som medlem. Mina personuppgifter ifylldes, men tyvärr noterade tydligen inte Handelsboden alls vad som skedde. För idag kan ovanstående ej bekräftas. Däremot kan de se att jag handlat av dem i augusti-05 via internet. Men jag får deras katalog konstigt nog. De kanske bara skickar ut på måfå.
Usch, vilken uppförsbacke !
Men har jag tur, för det hade jag med banken - för femtio spänn skickar de ut kopia av kontohändelser andra kvartalet förra året - och då kan jag bevisa att väskorna är köpta vid Handelsboden Karlstad.
Löstagbara väskor där en upphängningsanordning på den ena, trots att den aldrig belastats med tyngre grejor plötsligt rostat och släppt. Väskorna är omvårdade med mjuka trasor och för ändamålet lämpligt skinnsmörja. De har aldrig varit ute i regn och de vistas alltid i lagom tempererat garage. Ändå är nitarna på den andra väskan fulla med rost. De kostade 1995kr.
En enda gång har jag besökt Handelsboden. När betalningen skulle ske för de grejor jag ville köpa, värvades jag att ansluta mig som medlem. Mina personuppgifter ifylldes, men tyvärr noterade tydligen inte Handelsboden alls vad som skedde. För idag kan ovanstående ej bekräftas. Däremot kan de se att jag handlat av dem i augusti-05 via internet. Men jag får deras katalog konstigt nog. De kanske bara skickar ut på måfå.
Usch, vilken uppförsbacke !
Förlåtelser
Det finns andra som fått vettigheter i ämnet på pränt. Jag ids inte ens göra ett försök. Man kan försöka förlåta, för övrigt det mest märkvärdiga jag själv tycker en människa kan göra. Men man ska inte behöva upprepa sig i det oändliga. Att fortsätta skälla efter ett förlåt är på tok för simpelt för mig att möta.
- Berätta aldrig för dina vänner vilka misstag de gör sig skyldiga till i sällskapslivet. De rättar till felen och förlåter dig aldrig. Logan Pearsall Smith (1865-1946)
- Den som inte kan förlåta andra river upp den bro, som han själv måste gå över.
- Det vackraste sättet att ändra på sig är att be om förlåtelse. Stig Johansson (1936-)
Brum
Idag ska min fina Yamma utrustas med mera brum.
Hoppas jag. Löfte om att borra upp rören är utlovat, men har jag otur får uppgiften förskjutas några dagar.
Jag vill inte brumma mer än att jag kan fortsätta lyssna på musik under långkörning, men jag vill höra det där lilla extra när man drar till i rullen framförallt vid snabba accelerationer.
Många kör ju omkring och brummar nåt alldeles förskräckligt för att sedan när det blir dags att visa upp sina rör för farbror statens kontrollverk, byta till ingetljudalls. Så vill inte jag ha det. Det får inte vara för krångligt. Det är nog med att jag måste vänja mig vid att ombesörja bensin, sämskskinn och vax.
Om jag bakar nåt sötsliskigt och tar med till verkstan, kan han nog inte säga att vi tar det en annan dag.... ;-)
Hoppas jag. Löfte om att borra upp rören är utlovat, men har jag otur får uppgiften förskjutas några dagar.
Jag vill inte brumma mer än att jag kan fortsätta lyssna på musik under långkörning, men jag vill höra det där lilla extra när man drar till i rullen framförallt vid snabba accelerationer.
Många kör ju omkring och brummar nåt alldeles förskräckligt för att sedan när det blir dags att visa upp sina rör för farbror statens kontrollverk, byta till ingetljudalls. Så vill inte jag ha det. Det får inte vara för krångligt. Det är nog med att jag måste vänja mig vid att ombesörja bensin, sämskskinn och vax.
Om jag bakar nåt sötsliskigt och tar med till verkstan, kan han nog inte säga att vi tar det en annan dag.... ;-)
Telefonfolk
Vilket folk är mest utrustade med digital kontaktmöjlighet uti stora vida världen?
Skulle tro det är småfolket...
Minns åtta år tillbaka. Ynglingen självömkade. ALLA, precis A L L A hade mobiltelefon i klassen. Utom han.
Ingen hade en SÅ stygg och oförstående morsa som begränsade sitt barns materiella standard mer än han. Jag försöktes påverkas att tro att mobbing snart skulle leda mig att falla offer.
Jag lyssnade på den aldrig sinande övertalningen medan jag smidde planer. Och inför klasslärarna på kvartssamtal fick vi båda höra sanningen. Två elever av 25 hade, vad man visste egen mobiltelefon. Den ena antagligen pga av handikapp och den andra kanske för att föräldrarna gått på vad även jag förväntades göra. Endast den första fick använda sin i skolan.
Nåja, det dröjde inte mer än nåt år så fick även han en. Därför att det verkligen var smidigt för oss båda.
Idag vet jag att barn får egen mobiltelefon mycket tidigare. Och idag, trots att det inte passerat nån lång tid, uppmanas folk i allmänhet och småfolk i synnerhet att använda sin telefon i stora kommersiella syften. Vi får rätten att göra vår röst hörd. Till och med ut i stora vida världen.
Vis av ynglingens förpubertala intressen och nuvarande boysens dito vet jag också att det är mycket viktigt med allt som stör. Och då gärna stör vuxenfolket. Det som kan anses motbjudande blir till kärlek för de små. Och ju mer motbjudande vi vuxna känner oss, ju häftigare för de små som kollektiv.
Utan någon som helst koll på vetenskaplig undersökning tror jag i alla fall att konsensus har sin givna förklaring.
Lordi ska nog tacka det telefonimateriella småfolket för vinsten ! ?
Skulle tro det är småfolket...
Minns åtta år tillbaka. Ynglingen självömkade. ALLA, precis A L L A hade mobiltelefon i klassen. Utom han.
Ingen hade en SÅ stygg och oförstående morsa som begränsade sitt barns materiella standard mer än han. Jag försöktes påverkas att tro att mobbing snart skulle leda mig att falla offer.
Jag lyssnade på den aldrig sinande övertalningen medan jag smidde planer. Och inför klasslärarna på kvartssamtal fick vi båda höra sanningen. Två elever av 25 hade, vad man visste egen mobiltelefon. Den ena antagligen pga av handikapp och den andra kanske för att föräldrarna gått på vad även jag förväntades göra. Endast den första fick använda sin i skolan.
Nåja, det dröjde inte mer än nåt år så fick även han en. Därför att det verkligen var smidigt för oss båda.
Idag vet jag att barn får egen mobiltelefon mycket tidigare. Och idag, trots att det inte passerat nån lång tid, uppmanas folk i allmänhet och småfolk i synnerhet att använda sin telefon i stora kommersiella syften. Vi får rätten att göra vår röst hörd. Till och med ut i stora vida världen.
Vis av ynglingens förpubertala intressen och nuvarande boysens dito vet jag också att det är mycket viktigt med allt som stör. Och då gärna stör vuxenfolket. Det som kan anses motbjudande blir till kärlek för de små. Och ju mer motbjudande vi vuxna känner oss, ju häftigare för de små som kollektiv.
Utan någon som helst koll på vetenskaplig undersökning tror jag i alla fall att konsensus har sin givna förklaring.
Lordi ska nog tacka det telefonimateriella småfolket för vinsten ! ?
Kritik
Allt har två eller fler sidor. Kritik kan vara något av det värsta som finns samtidigt som det verkligen kan vara en räddning, en lyckobringare och sann framtid.
Somliga människor tar som sin uppgift att i alla lägen kritisera. Kanske i tron att det är konstruktivt. Dock utan att själv kritiskt granska sitt förhållningsätt mot sig själv och omvärlden. Eller kanske handlar det om det världsviktiga i att markera sitt personliga avståndstagande inför det man absolut inte delar, som om det vore en skyldighet för omvärlden att låta sig informeras. Det är inte ens kritik. Det är bara ointressant tyckande. Att häva ur sig sånt man tycker är dåligt ständigt och jämt blir surt, bittert och ovackert för mig.
Andra är pigga på att kritisera för att man anser sig upptäckt något bättre. Och startar operation övertalning som lätt antar absurd form ifall den kritiserade inte alls delar uppfattningen. Särskilt när det handlar om att kritikern upptäckt hur den kritiserade kan välja att leva. Istället.
Så finns det mer eller mindre kritikkänsliga människor.
Eller snarare mer eller mindre kritikkänsliga människolägen.
Jag är kritikkänslig på det personliga planet.
Jag blir gränslöst ledsen när man kritiserar mig som person och där ingår även kritik på mitt val av umgänge. Min förmåga att utvecklas som person får ingen näring alls om man pekar på att jag är fel på något vis. Men föreslår man att jag tex kan göra på andra vis för att uppnå samma, eller tillomed bättre resultat; är kritiken oftast bara skön och rolig att upptäcka.
Hela min uppväxt är extremt färgad av kritik. Naturligtvis härstammar min kritikkänslighet utifrån att jag aldrig dög. Som flicka. Som människa.
Endast prestationer uppmärksammades. Ju fler desto bättre.
Det är alltså icke för ty jag ogillar kritik. Och det är icke för ty jag alltjämt fortsätter prestera.
Men som vuxen har jag lärt att i de flesta fall kunna skilja på sak och person. All kritik som passerar mina hörselorgan svärtar inte ned självkänslan numera. Det mesta sorteras in i adekvata gula hjärnmappar och går, om inte obemärkt så i alla fall utan personlig sorg till mina dokument för att där gro tillsammans med andra erfarenheter för att utvecklas till nåt bra längre fram.
Idag känns det viktigt med en diskfragmentering. Mina dokument är inte kompatibla med senaste kritikutfall. Jag har två virusdrabbade personliga filer som inget norton i världen kan radera.
Kanske är det läge att placera i min inre karantänmapp. Där den kritikbitska modern finns sen länge.
Somliga människor tar som sin uppgift att i alla lägen kritisera. Kanske i tron att det är konstruktivt. Dock utan att själv kritiskt granska sitt förhållningsätt mot sig själv och omvärlden. Eller kanske handlar det om det världsviktiga i att markera sitt personliga avståndstagande inför det man absolut inte delar, som om det vore en skyldighet för omvärlden att låta sig informeras. Det är inte ens kritik. Det är bara ointressant tyckande. Att häva ur sig sånt man tycker är dåligt ständigt och jämt blir surt, bittert och ovackert för mig.
Andra är pigga på att kritisera för att man anser sig upptäckt något bättre. Och startar operation övertalning som lätt antar absurd form ifall den kritiserade inte alls delar uppfattningen. Särskilt när det handlar om att kritikern upptäckt hur den kritiserade kan välja att leva. Istället.
Så finns det mer eller mindre kritikkänsliga människor.
Eller snarare mer eller mindre kritikkänsliga människolägen.
Jag är kritikkänslig på det personliga planet.
Jag blir gränslöst ledsen när man kritiserar mig som person och där ingår även kritik på mitt val av umgänge. Min förmåga att utvecklas som person får ingen näring alls om man pekar på att jag är fel på något vis. Men föreslår man att jag tex kan göra på andra vis för att uppnå samma, eller tillomed bättre resultat; är kritiken oftast bara skön och rolig att upptäcka.
Hela min uppväxt är extremt färgad av kritik. Naturligtvis härstammar min kritikkänslighet utifrån att jag aldrig dög. Som flicka. Som människa.
Endast prestationer uppmärksammades. Ju fler desto bättre.
Det är alltså icke för ty jag ogillar kritik. Och det är icke för ty jag alltjämt fortsätter prestera.
Men som vuxen har jag lärt att i de flesta fall kunna skilja på sak och person. All kritik som passerar mina hörselorgan svärtar inte ned självkänslan numera. Det mesta sorteras in i adekvata gula hjärnmappar och går, om inte obemärkt så i alla fall utan personlig sorg till mina dokument för att där gro tillsammans med andra erfarenheter för att utvecklas till nåt bra längre fram.
Idag känns det viktigt med en diskfragmentering. Mina dokument är inte kompatibla med senaste kritikutfall. Jag har två virusdrabbade personliga filer som inget norton i världen kan radera.
Kanske är det läge att placera i min inre karantänmapp. Där den kritikbitska modern finns sen länge.
Fredagsflopp
Det tog en ände med förskräckelse.
Jag bjöd till fest.
En av de inbjudna påpekade just trevligheten i att någon såg till att det blir av. En sammankomst. Fåfäng och naiv som jag är, tyckte jag själv att inbjudningskort via Reimersholms var snitsigt.
Flera bokade av. Jag förstod. Och förstår. Att det kommer fler tåg.
Jag har stressat.
Grejat och städat. Och grejat lite till.
Men framförallt har jag varit glad för att det skulle hända nåt.
Karaeokefest i all ära, men det är kul att träffas. Kul att lyssna in. Kul att se folk snygga och självsäkra. Jag tror mig ha varit tydlig i att man faktiskt inte alls behövde sjunga. Karaeokefest var bara en av många förklaringar på tjejfest.
En superskön, men tyvärr alkoholkänslig väninna bjuder med sig sin okända kompis pga dubbelbokning. Självklart - ju fler sångsvanar, desto mer oljud.
Vi käkar.
De håller till godo.
Vi pratar i mun på varann.
Det känns som om vi trivs (jag kan ha fel).
Vi får Irish Coffee till dessert.
Yngligen dyker upp och rensar faten medan han blir gullad med. Allt är frid och fröjd.
Den okända är spännande på nåt vis. Hon är mycket olik oss andra samtidigt som just hennes specifika erfarenheter säkert gör henne mer livserfaren och vis utan att hon för den skull briljerar med det. För mig är det ointressant huruvida hon är begåvad eller ej. Man kan ändå bara möta människor där de befinner sig och aldrig utifrån sig själv.
Om man vill, kan man välja att degradera ovanliga människor. Kanske för att man är så gräsligt livsoerfaren och samtidigt livrädd att genomskådas....
Hursomhelst.
Jag förbereder för skönsång och laddar karaeokemaskinen i salongen. De flesta stämmer upp. Vi provar såväl svenska som engelska slagdängor.
Och vi skrattar.
Gott.
Riktigt gott, för att det låter så illa.
Jag själv har svårt att hålla ton, men roas av att bara vara människa med lust att skratta och att roas.
Så går det åt helvete.
Barndomskamraten är sen länge besvärad och agerar till slut som uppviglerska.
Den okända ojar sig över engelska låttexter, men antar utmaningen jag ger henne och sjunger så småningom både i och förbaskat tonsäkert (jämfört med oss andra) på svenska rakt in i en mic.
Men uppviglare har makt.
Därför att få orkar strida mentalt.
Somliga har skådespelartalanger och negligerar utspel, medan andra färgas på momangen.
Jag ser själv med ALL önskvärd tydlighet att uppviglerskan skrattar ÅT min alkoholkänsliga kompis med okänd väninna. Framförallt åt den senare. Och att hon ser till att få medhåll.
På tre röda ber den okända om en förklaringsmodell. Hon undrar naturligtvis varför de skrattar ÅT henne.
Barndomsväninnan byter roll och blir en dramaqueen.
Hon reser sig hastigt och har ordentlig frekvens på rösten när hon intar försvarspoistion ( allt enligt klassisk kritisk uppviglarmodell )och går med bestämda steg mot toa medan hon skarpt avtackar sig påhopp och deklarerar att festen nu är över till förmån för krogliv.
På min fest !?
Jag lämnas ensam kvar.
Och jag väljer det.
Alla går och ingen vare sig tackar eller hejar efter sig.
Nä, jag bar mig oerhört dumt åt själv som blev arg på den alkoholkänsliga istället för att visa min sårbarhet. Naturligtvis känns det genomruttet att min fest slutade på detta vis.
Men det hade den aldrig gjort om barndomsväninnan hade låtit folk vara som de är.....
Jag bjöd till fest.
En av de inbjudna påpekade just trevligheten i att någon såg till att det blir av. En sammankomst. Fåfäng och naiv som jag är, tyckte jag själv att inbjudningskort via Reimersholms var snitsigt.
Flera bokade av. Jag förstod. Och förstår. Att det kommer fler tåg.
Jag har stressat.
Grejat och städat. Och grejat lite till.
Men framförallt har jag varit glad för att det skulle hända nåt.
Karaeokefest i all ära, men det är kul att träffas. Kul att lyssna in. Kul att se folk snygga och självsäkra. Jag tror mig ha varit tydlig i att man faktiskt inte alls behövde sjunga. Karaeokefest var bara en av många förklaringar på tjejfest.
En superskön, men tyvärr alkoholkänslig väninna bjuder med sig sin okända kompis pga dubbelbokning. Självklart - ju fler sångsvanar, desto mer oljud.
Vi käkar.
De håller till godo.
Vi pratar i mun på varann.
Det känns som om vi trivs (jag kan ha fel).
Vi får Irish Coffee till dessert.
Yngligen dyker upp och rensar faten medan han blir gullad med. Allt är frid och fröjd.
Den okända är spännande på nåt vis. Hon är mycket olik oss andra samtidigt som just hennes specifika erfarenheter säkert gör henne mer livserfaren och vis utan att hon för den skull briljerar med det. För mig är det ointressant huruvida hon är begåvad eller ej. Man kan ändå bara möta människor där de befinner sig och aldrig utifrån sig själv.
Om man vill, kan man välja att degradera ovanliga människor. Kanske för att man är så gräsligt livsoerfaren och samtidigt livrädd att genomskådas....
Hursomhelst.
Jag förbereder för skönsång och laddar karaeokemaskinen i salongen. De flesta stämmer upp. Vi provar såväl svenska som engelska slagdängor.
Och vi skrattar.
Gott.
Riktigt gott, för att det låter så illa.
Jag själv har svårt att hålla ton, men roas av att bara vara människa med lust att skratta och att roas.
Så går det åt helvete.
Barndomskamraten är sen länge besvärad och agerar till slut som uppviglerska.
Den okända ojar sig över engelska låttexter, men antar utmaningen jag ger henne och sjunger så småningom både i och förbaskat tonsäkert (jämfört med oss andra) på svenska rakt in i en mic.
Men uppviglare har makt.
Därför att få orkar strida mentalt.
Somliga har skådespelartalanger och negligerar utspel, medan andra färgas på momangen.
Jag ser själv med ALL önskvärd tydlighet att uppviglerskan skrattar ÅT min alkoholkänsliga kompis med okänd väninna. Framförallt åt den senare. Och att hon ser till att få medhåll.
På tre röda ber den okända om en förklaringsmodell. Hon undrar naturligtvis varför de skrattar ÅT henne.
Barndomsväninnan byter roll och blir en dramaqueen.
Hon reser sig hastigt och har ordentlig frekvens på rösten när hon intar försvarspoistion ( allt enligt klassisk kritisk uppviglarmodell )och går med bestämda steg mot toa medan hon skarpt avtackar sig påhopp och deklarerar att festen nu är över till förmån för krogliv.
På min fest !?
Jag lämnas ensam kvar.
Och jag väljer det.
Alla går och ingen vare sig tackar eller hejar efter sig.
Nä, jag bar mig oerhört dumt åt själv som blev arg på den alkoholkänsliga istället för att visa min sårbarhet. Naturligtvis känns det genomruttet att min fest slutade på detta vis.
Men det hade den aldrig gjort om barndomsväninnan hade låtit folk vara som de är.....
Fredagslyx
Länge, länge har jag dubbelarbetat.
I hela mitt liv på ett vis. Och ibland även trippel...
Nu när jag faktiskt dubbelarbetar mer bokstavligt har jag ordnat det med att bl.a prata i tfn genom att placera den mellan vänster axel och vänster öra. På så vis har händerna varit fria till allt annat man kan göra medan man pratar. Och krasst får man nog kalla mig vänstervriden eftersom det är stört omöjligt att lyssna i höger öra.
Oljudet från vänster axel började dock störa de frekventa telefonsamtalen på arbetstid. För att inte tala om den stickande och uttröttade smärta jag nästan lärde mig leva med.
Idag har jag arbetat på ett annat vis. Dubbelt javisst, men utan att behöva överbelasta en sliten axel. Chefen tyckte nämligen inte att vi kunde låta folk lyssna på min inflammation....
Så idag har jag haft premiär med headset.
Vilken lyx!
I hela mitt liv på ett vis. Och ibland även trippel...
Nu när jag faktiskt dubbelarbetar mer bokstavligt har jag ordnat det med att bl.a prata i tfn genom att placera den mellan vänster axel och vänster öra. På så vis har händerna varit fria till allt annat man kan göra medan man pratar. Och krasst får man nog kalla mig vänstervriden eftersom det är stört omöjligt att lyssna i höger öra.
Oljudet från vänster axel började dock störa de frekventa telefonsamtalen på arbetstid. För att inte tala om den stickande och uttröttade smärta jag nästan lärde mig leva med.
Idag har jag arbetat på ett annat vis. Dubbelt javisst, men utan att behöva överbelasta en sliten axel. Chefen tyckte nämligen inte att vi kunde låta folk lyssna på min inflammation....
Så idag har jag haft premiär med headset.
Vilken lyx!
Mönjelilja
Hur en växt som knappt har jord om tassarna kan skapa nåt så vindunderligt tjusigt, är för mig obegripligt.
Clivia.......vackert tilltalsnamn har den oxå...
Svindel
Ett barndomsminne säger mig att ovanstående skapelse mäter 57m från tå till absoluta topp. Detta fick Bill & Bull veta innan vi tog hissen upp.
Vad jag borde tänkt på är att antal meter med all säkerhet är markerade däruppe. Mycket riktigt och Bull som är en synnerligen bokstavstrogen kille noterade det snabbare än ögat. Och lät såklart alla glassätande besökande få veta att:
- Svampen är faktiskt bara 52meter, fast du sa faktiskt 57!
Samme gosse noterade även snabbt att det är förbjudet att kasta ut saker från Svampen. Han undrade om man fick livstids fängelse om det ändå trots allt skulle hända....?
Vad han inte fick veta är att det lär vara ett par tre stycken som kastar ut sig själva därifrån varje säsong. Med Blå bergen som vy....
Livsinsikt
Kom helt plötsligt på en sak:
Hon ville ha mig för att få honom....
När hon inte fick honom blev jag som ett slags onödigt barn...
Ett som det inte var så stor mening med...
För varken henne eller honom...
...
Det var värst vad tydlig den känslan känns....
Hon ville ha mig för att få honom....
När hon inte fick honom blev jag som ett slags onödigt barn...
Ett som det inte var så stor mening med...
För varken henne eller honom...
...
Det var värst vad tydlig den känslan känns....
Mårilla
Vet inte om det är alla vibrationer idag eller videon med senaste outsiders som får mitt inre att tveka och vilja upp...
Klippkort på Vibhälsan är inköpt och kroppen har ikväll fått sig en redig omgång vibbar i fem positioner på 22hz alternativt 40 eller 20sek x 3 pass. En sann latoxeträning som ändå ger denna bloggare träningsvärk såväl här som där. Mest i ryggslutet.
Att plocka upp trafikoffrade djur i dikeskanterna för att sedan dissikera dem och sno ihop en anrättning, kan inte vara annat än en av de svåraste fetischer. Jag kunde inte undgå att tänka på kannibalism. Eller iaf vidrigaste hat. Den osympatiske engelsmannen informerade att hans fru var/är vegetarian. Och samtidigt berättande han, säkert ovetandes varför skunkar, bävrar, hundar, ugglor och till o med en vildhäst fått bli gryta hemma hos honom. Antar att han ogillar sin hustrus matideologi och det mest tydliga sätt han kan visa det på måste väl vara att käka kadaver.
Illa.
Jag mår illa.
Klippkort på Vibhälsan är inköpt och kroppen har ikväll fått sig en redig omgång vibbar i fem positioner på 22hz alternativt 40 eller 20sek x 3 pass. En sann latoxeträning som ändå ger denna bloggare träningsvärk såväl här som där. Mest i ryggslutet.
Att plocka upp trafikoffrade djur i dikeskanterna för att sedan dissikera dem och sno ihop en anrättning, kan inte vara annat än en av de svåraste fetischer. Jag kunde inte undgå att tänka på kannibalism. Eller iaf vidrigaste hat. Den osympatiske engelsmannen informerade att hans fru var/är vegetarian. Och samtidigt berättande han, säkert ovetandes varför skunkar, bävrar, hundar, ugglor och till o med en vildhäst fått bli gryta hemma hos honom. Antar att han ogillar sin hustrus matideologi och det mest tydliga sätt han kan visa det på måste väl vara att käka kadaver.
Illa.
Jag mår illa.
Köksvy
Plötsligt, till känsla utan förvarning blommar det underbara bigaråträdet utanför mitt köksfönster. En otroligt tacksam ilning far genom den morgontrötta kroppen. Måste föreviga.
Är så glad över det där trädet. Det glädjer med sina vårblommor. Det skuggar från värsta solgasset mitt på dagen. Det hindrar från eventuell insyn tvärs mittemot. Det bjuder så småningom fåglar på goda bär och fönstertittande folk på fåglar... Naturen ÄR fantastisk!
Nostalgi
Tog mig ut på landet. Per glidarhoj.
Samma land jag själv växt upp i, vid, hos, på....
Hade redan från stadens utkant ett märkligt fordon framför mig. Finns Trabant Combi, så var det bergis en sån. Skrajsen för vem chauffören kunde vara, undvek jag omkörning. Rattfylleri förekommer säkert i slika bilar *fördomsfull, vem?*
Det var alldeles underbart vad jag pga av stressundvikande fick istället:
Ljusgröna björkar i solnedgång.
Syrenhäckar som försöker göra sig färdiga till skolavsluten.
Svart katt mitt på en äng, strängt fokuserade på anade sorkar i omgivningen.
Spräcklig katt uppepå en sten på en nyharvad åker. Kanske fanns där mask...
Lukten av grisskit.
Lukten av koskit.
Lukten av nyhuggen ved.
Vackra vedformationer.
Vitsippor i skogsdungar.
Röllekor i vattenfyllda diken.
Och....
VÄRLDENS jordbruksmaskin. På ÅTTA hjul och med en bredd som täckte hela vägbanan. När Trabantcombin äntligen vek av på obefintlig skogsväg dök bonden upp med sin stora fina harv.... och där bakom fick glidaråkerskan puttra på, omväxlande på tvåan och omväxlande på trean..... i sju kilometer.
Hemresan gav inga direkta synintryck.
Förutom ljushårig katt på vägen som lekte med nattfjäril.
Men det var ju korta iskalla stråk med ömsom doft av koskit och ömsom av grisskit.
Och klorofyll!
......om man kan säga att klorofyll doftar?
Upplevelsen var densamma som den var för nu exakt 29år sedan.
Pojkvännen lät mig få hans moped och den körde jag samma väg som mc-turen ikväll, från stan till långt ut på landet. Precis då blev det lag på mopedhjälm. Och som många lagar får töntstämpel fick även den. Jag var oerhört kränkt av att behöva spöka ut mig med den mellanblå krukan.
Skitlukterna var desamma. Oidentifierbara fordon likaså.
Vad jag minns hade traktorerna dubbla uppsättningar hjul då också och kattkräken var lika fokuserade på jaktbyten då som nu. Möjligen var vedstaplarna fler och högre.
Summa sumarum: Nostalgitripp med en viktig och definitiv skillnad.
Mopeden gick i 80km/h och jag utnyttjade allt som gick.
Mc:n har mer kraft och fart än jag nånsin vågar prova.
Den här gången höll jag max 60km/h, men skämdes inte en sekund för min supersäkra, tunga och åtsittande hjälm.
Den mellanblå krukan i dåtidens plast var som en tonårig markering; inte ens knäppt under hakan....
Samma land jag själv växt upp i, vid, hos, på....
Hade redan från stadens utkant ett märkligt fordon framför mig. Finns Trabant Combi, så var det bergis en sån. Skrajsen för vem chauffören kunde vara, undvek jag omkörning. Rattfylleri förekommer säkert i slika bilar *fördomsfull, vem?*
Det var alldeles underbart vad jag pga av stressundvikande fick istället:
Ljusgröna björkar i solnedgång.
Syrenhäckar som försöker göra sig färdiga till skolavsluten.
Svart katt mitt på en äng, strängt fokuserade på anade sorkar i omgivningen.
Spräcklig katt uppepå en sten på en nyharvad åker. Kanske fanns där mask...
Lukten av grisskit.
Lukten av koskit.
Lukten av nyhuggen ved.
Vackra vedformationer.
Vitsippor i skogsdungar.
Röllekor i vattenfyllda diken.
Och....
VÄRLDENS jordbruksmaskin. På ÅTTA hjul och med en bredd som täckte hela vägbanan. När Trabantcombin äntligen vek av på obefintlig skogsväg dök bonden upp med sin stora fina harv.... och där bakom fick glidaråkerskan puttra på, omväxlande på tvåan och omväxlande på trean..... i sju kilometer.
Hemresan gav inga direkta synintryck.
Förutom ljushårig katt på vägen som lekte med nattfjäril.
Men det var ju korta iskalla stråk med ömsom doft av koskit och ömsom av grisskit.
Och klorofyll!
......om man kan säga att klorofyll doftar?
Upplevelsen var densamma som den var för nu exakt 29år sedan.
Pojkvännen lät mig få hans moped och den körde jag samma väg som mc-turen ikväll, från stan till långt ut på landet. Precis då blev det lag på mopedhjälm. Och som många lagar får töntstämpel fick även den. Jag var oerhört kränkt av att behöva spöka ut mig med den mellanblå krukan.
Skitlukterna var desamma. Oidentifierbara fordon likaså.
Vad jag minns hade traktorerna dubbla uppsättningar hjul då också och kattkräken var lika fokuserade på jaktbyten då som nu. Möjligen var vedstaplarna fler och högre.
Summa sumarum: Nostalgitripp med en viktig och definitiv skillnad.
Mopeden gick i 80km/h och jag utnyttjade allt som gick.
Mc:n har mer kraft och fart än jag nånsin vågar prova.
Den här gången höll jag max 60km/h, men skämdes inte en sekund för min supersäkra, tunga och åtsittande hjälm.
Den mellanblå krukan i dåtidens plast var som en tonårig markering; inte ens knäppt under hakan....
Tävling
Möjligheten att få sluta förvåna sig över hur korkade somliga kan vara, är minst sagt begränsad.
Det pågåendet vädret har bjudit upp till helskön hojåkning i stora mått. Och förvisso känner jag mig aningen ringrostig - på motorväg, men aldrig i en gatukorsning.
Stollen som sätter igång att axa med en tjej på en 1100-kubikare kan dock sorteras in i en smal och provocerande grupp. Han är i 20-årsåldern, rökare och pratar ständigt i mobilen. Hans position bakom ratten är layd back och gärna en aning lutad åt vänster sidoruta. Gasar jag lite lätt medan vi väntar på grönt, triggas han tävlingsinstink långt mycket mer än han kan bemästra. Fast han gasar oftast tillräckligt själv. Han har kanske pappas bil....?
Men han är inte dum, han triggas såklart av att jag har strass på mina svarta solglasögon.
Uppmärksam kille....
Så sker det som jag vet precis hela tiden vi står där. Jag spelar själv på mina strängar och liksom låtsas ointresserad. Jag håller den hjälmbeklädda skallen som om den riktas mot något helt annat i omgivningen, alltmedan blicken är starkt fokuserad på trafikljuset. När det blir gult för korsande trafik laddar jag för att alldeles, alldels strax ge mig iväg. Ökar gasen obetydligt. Har max fokus på hur skitliten den store lille stöddige killen ska få känna sig. Och när det blir gult för vår del gasar jag iväg mig som en oljad blixt.
Naturligtvis försöker grabben så gott det går de första två sekunderna, men då är jag snart redan i nästa kvarter.
Det är en förbaskat skön känsla för mig. Men en ganska trist dito att inse att denna 20-åring ibland skulle kunna vara min gamla klasskamrat. Inte alla är ju synkroniserat vuxna med ålder och beteende.
Varken bilburna eller hojåkare.....
Det pågåendet vädret har bjudit upp till helskön hojåkning i stora mått. Och förvisso känner jag mig aningen ringrostig - på motorväg, men aldrig i en gatukorsning.
Stollen som sätter igång att axa med en tjej på en 1100-kubikare kan dock sorteras in i en smal och provocerande grupp. Han är i 20-årsåldern, rökare och pratar ständigt i mobilen. Hans position bakom ratten är layd back och gärna en aning lutad åt vänster sidoruta. Gasar jag lite lätt medan vi väntar på grönt, triggas han tävlingsinstink långt mycket mer än han kan bemästra. Fast han gasar oftast tillräckligt själv. Han har kanske pappas bil....?
Men han är inte dum, han triggas såklart av att jag har strass på mina svarta solglasögon.
Uppmärksam kille....
Så sker det som jag vet precis hela tiden vi står där. Jag spelar själv på mina strängar och liksom låtsas ointresserad. Jag håller den hjälmbeklädda skallen som om den riktas mot något helt annat i omgivningen, alltmedan blicken är starkt fokuserad på trafikljuset. När det blir gult för korsande trafik laddar jag för att alldeles, alldels strax ge mig iväg. Ökar gasen obetydligt. Har max fokus på hur skitliten den store lille stöddige killen ska få känna sig. Och när det blir gult för vår del gasar jag iväg mig som en oljad blixt.
Naturligtvis försöker grabben så gott det går de första två sekunderna, men då är jag snart redan i nästa kvarter.
Det är en förbaskat skön känsla för mig. Men en ganska trist dito att inse att denna 20-åring ibland skulle kunna vara min gamla klasskamrat. Inte alla är ju synkroniserat vuxna med ålder och beteende.
Varken bilburna eller hojåkare.....
Bakogryta
Inspirerad av flytt och egen insats av flyttstäd idag
har jag fortsatt i samma takt hemma där mina egna
bopålar finns.
Balkong med tillbehör är skurad från högt till lågt,
blommor har hamnat i amplar, markisväv är
hängd och lådor väntar att få fyllas. Kattkräken
installerade sig på direkten och var mycket svår
övertalade att få in alldeles nyss.
Det är ju redan sommar !!
Solhet dag till trots bjöd flyttfolket på het etiopisk
kycklinggryta i, den än så länge olövade bersån.
Etiopisk Bakokrydda var spännande, gott
och lagomt starkt (de visste sen tidigare att
skandinaviska smaklökar inte kan jämföras
med etiopiers). Något med kryddan gör att
den ska koka i en evighet. Och allra helst med
ordentliga mängder smör, härdade fetter göre sig
icke besvär. Bra, det passar min diet ypperligt.
Underbar Mc-åkning i ljummen kvällssol fyllde
de själsliga depåerna såpass att jag plötsligt fick
stora behov av minimalism.
Imorgon ska jag rota i soprummet för att hitta
lämplig kartong att förvara AliBabagrejerna i. Den
orientaliska touchen på mitt hem blev tvunget
att dämpas ner. Nä, raderas bort....för...
Jag vill ha vitt!
Nu är det vitt.
De helvita linnegardinerna har strukits och hängts
med omsorg. Mörkt röda ljus har bytts till strama
vita. Tidigare Alladinaktiga inredningsdetaljer har
plockats undan. Och den orökta vattenpipan åker
nu upp på vinden.
Gott att vara fri...
Från inre håligheter som endast kunde balanseras
upp med färggranna och glittriga ting.
har jag fortsatt i samma takt hemma där mina egna
bopålar finns.
Balkong med tillbehör är skurad från högt till lågt,
blommor har hamnat i amplar, markisväv är
hängd och lådor väntar att få fyllas. Kattkräken
installerade sig på direkten och var mycket svår
övertalade att få in alldeles nyss.
Det är ju redan sommar !!
Solhet dag till trots bjöd flyttfolket på het etiopisk
kycklinggryta i, den än så länge olövade bersån.
Etiopisk Bakokrydda var spännande, gott
och lagomt starkt (de visste sen tidigare att
skandinaviska smaklökar inte kan jämföras
med etiopiers). Något med kryddan gör att
den ska koka i en evighet. Och allra helst med
ordentliga mängder smör, härdade fetter göre sig
icke besvär. Bra, det passar min diet ypperligt.
Underbar Mc-åkning i ljummen kvällssol fyllde
de själsliga depåerna såpass att jag plötsligt fick
stora behov av minimalism.
Imorgon ska jag rota i soprummet för att hitta
lämplig kartong att förvara AliBabagrejerna i. Den
orientaliska touchen på mitt hem blev tvunget
att dämpas ner. Nä, raderas bort....för...
Jag vill ha vitt!
Nu är det vitt.
De helvita linnegardinerna har strukits och hängts
med omsorg. Mörkt röda ljus har bytts till strama
vita. Tidigare Alladinaktiga inredningsdetaljer har
plockats undan. Och den orökta vattenpipan åker
nu upp på vinden.
Gott att vara fri...
Från inre håligheter som endast kunde balanseras
upp med färggranna och glittriga ting.
Eutanasi
En dag med blandat innehåll är till ända. Den får avslutas med några stycken C&W av och med Toby Keith. *komåndåkattendetsvängerju*
Annat var det med duvan. Den svängde det FÖR mycket för idag. En självmordsflygare var vad den var.
Fika vid kamratens alldeles nya bo med tillhörande uteplats. Grannen som sällskapsjukt anslöt sig i olika ärenden. Förevisning av hennes Ipod (Airam VILL HA!) och innan vi hann blinka rasslade det till i olövade körsbärsgrenar och en stålgrå duva kom med huvet före. Nä, förresten - fjäderskruden kom först. I delar.
Så låg den där. Och flämtade.
Hade den brutit sig?
Såg vi blod?
Var vingarna knäckta?
Vem av oss skulle bli bödel?
Jag är säker på att fler än jag plötsligt kom att tänka på fågelinfluensan. Den flunsan som jag själv haft ett mycket svalt förhållande till, blev nu plötsligt verklighet. Jag som tidigare kaxigt påstått att det bara är de som har för vana att äta fågelskit: som ska passa sig ....
Nåväl, jag gick för att hämta mina Mc-handskar. De kändes faktiskt inte alls svåra att offra när det för stunden gällde eventuell fågel- eutanasi.
Dock behövdes ingen sådan insats. Den stålgrå duvan fick hjälp från annat håll och befriades från plågor fort och smidigt. Den bara la ner sitt lilla huvud, blundade och slutade andas efter en kort stund. Ett par korta dödsryckningar, sen var den borta.
Ipod-ägarinnan skulle forsla bort den på en spade sen.....
....till fågelnanginjala tror jag....
Annat var det med duvan. Den svängde det FÖR mycket för idag. En självmordsflygare var vad den var.
Fika vid kamratens alldeles nya bo med tillhörande uteplats. Grannen som sällskapsjukt anslöt sig i olika ärenden. Förevisning av hennes Ipod (Airam VILL HA!) och innan vi hann blinka rasslade det till i olövade körsbärsgrenar och en stålgrå duva kom med huvet före. Nä, förresten - fjäderskruden kom först. I delar.
Så låg den där. Och flämtade.
Hade den brutit sig?
Såg vi blod?
Var vingarna knäckta?
Vem av oss skulle bli bödel?
Jag är säker på att fler än jag plötsligt kom att tänka på fågelinfluensan. Den flunsan som jag själv haft ett mycket svalt förhållande till, blev nu plötsligt verklighet. Jag som tidigare kaxigt påstått att det bara är de som har för vana att äta fågelskit: som ska passa sig ....
Nåväl, jag gick för att hämta mina Mc-handskar. De kändes faktiskt inte alls svåra att offra när det för stunden gällde eventuell fågel- eutanasi.
Dock behövdes ingen sådan insats. Den stålgrå duvan fick hjälp från annat håll och befriades från plågor fort och smidigt. Den bara la ner sitt lilla huvud, blundade och slutade andas efter en kort stund. Ett par korta dödsryckningar, sen var den borta.
Ipod-ägarinnan skulle forsla bort den på en spade sen.....
....till fågelnanginjala tror jag....
Finlir
Fostran ...... ingen lätt business
Ro
Raggisar ger mig ro. Tillverkningen. Känslan när de växer fram. Garnet. Färgerna.
Ljummen vårkväll till trots har raggisar fått värma och distrahera. Från grå vardagslunk och krävande verklighet.
Och Cavatina.
Plus Beatles.
Via Göran Söllscher´s fantastiska fingerfärdighet på aukustisk gitarr.
Nu är batterierna laddade.
Hedra Bobby !
Får man önska något litet; är det att alla och envar gör en insats för att hedra den lille Bobby. Därmed markerar vi också vår ställning mot våld och förtryck. En riktigt värdig begravning är det minsta vi kan göra för Bobby.....
Och med ännu en försumbar slant är vi många som kan förändra för de barn som fortfarande lider i det tysta. Bris behöver vår ekonomiska styrketår.
/ Airam
Bobby liten...
Håller andan medan jag läser vad man skriver under Extra i kvällstidningen just nu. Samtidigt hör jag samma sak rapporteras i tolvnyheterna på radion. Uppläsaren beskriver innehållet i den omfattande polisutredningen som obegripligt tung. Vi varnas för det som står att läsa och höra.
Lägger mig vinn om att arbeta med båda hjärnhalvorna. Läsa och tolka intellektuellt med den ena. Kämpa järnet med att INTE känna med den andra. Det vore omöjligt för mig att andas normalt mer idag om jag tog in allt det förfärliga Du stackars lilla vän fått utså.
Må Du ha haft förmågan att stänga av vad de där två avvarterna gjorde mot Dig innan Din korta livsresa avslutades. Döden i det här fallet måste ha varit det bästa alternativet, även om det känns otroligt svårt att formulera sig så.
Bobby, må det verkligen vara så rättvist i det stora okända, att Du fått komma direkt till Nirvana nu. Endast det bästa kan vara gott nog efter vad Du fått utså. Önskar jag kunde hålla Dig mjukt och stilla och om och om igen berätta för Dig hur mycket just Du är värd......
Lägger mig vinn om att arbeta med båda hjärnhalvorna. Läsa och tolka intellektuellt med den ena. Kämpa järnet med att INTE känna med den andra. Det vore omöjligt för mig att andas normalt mer idag om jag tog in allt det förfärliga Du stackars lilla vän fått utså.
Må Du ha haft förmågan att stänga av vad de där två avvarterna gjorde mot Dig innan Din korta livsresa avslutades. Döden i det här fallet måste ha varit det bästa alternativet, även om det känns otroligt svårt att formulera sig så.
Bobby, må det verkligen vara så rättvist i det stora okända, att Du fått komma direkt till Nirvana nu. Endast det bästa kan vara gott nog efter vad Du fått utså. Önskar jag kunde hålla Dig mjukt och stilla och om och om igen berätta för Dig hur mycket just Du är värd......
Förlåt lilla vän....
För att det här livet inte alls alltid ger, vad man trodde det var till för....
För att det här livet inte alls alltid ger, vad man trodde det var till för....
Värdefullt
Sent samtal med den som sen länge borde ha räknat sig själv som flygfärdig.
Förtroenden duggade tätt...
Samtalet smakade skön tillit.
Men samtalet handlade om frånvaro av tillit.
Om svartsjuka....
Intog position.
Öppnade hörselorganen noga.
Hoppla, bara lyssna !
Kom på att vi är så lika...
Hörde normer och moral som tidigare formulerats av mina egna läppar.
Det var vuxet...
Det var bekräftelser...
Det blir en god nattsömn, ändå....
Förtroenden duggade tätt...
Samtalet smakade skön tillit.
Men samtalet handlade om frånvaro av tillit.
Om svartsjuka....
Intog position.
Öppnade hörselorganen noga.
Hoppla, bara lyssna !
Kom på att vi är så lika...
Hörde normer och moral som tidigare formulerats av mina egna läppar.
Det var vuxet...
Det var bekräftelser...
Det blir en god nattsömn, ändå....
Pendyl
Så har jag då blivit med väggur till slut...
En alldeles egen Pendyl finns nu i min ägo. I guld som sig bör.
Den är fin och den ler mot mig.
I barndomshemmet fanns ur av olika karaktär. Barbamamman var förtjust.
I snideri. Och i tid kan tänkas.
Ändå har hon levt som om den var sparsam. Tiden.
Länge.
För redan 25år sedan började barbabarnen få veta att om det var nåt att ha; skulle det delas enligt barbamammans högsta önskan. Lösöret.
Den föreskriften reviderades ganska snart. Kanske kunde man inte lita på barbabarnen. Eller så skulle kanske nån av dem avtacka sig snidad tidsmätare i guld den dagen allt skulle delas. Därför delade hon ut lösöret under förespegling att det var så skojigt att fräscha upp och köpa nytt.
Det var åtminstone ett av barbabarnen, det med knallrött läppstift som förfasade sig. Och inte alls ville äga ur med bladguld. Men som såklart inte kunde gå emot barbamammans något för tidiga, sista önskan.
Det barbabarnet som senare blev en bloggbarba blev alldeles utan ur. Såväl guldiga som i ädelträ. Den enda av barbabarnen som ville. Den enda som roas av gamla ting. Och den enda som gillar guld...
Längtar efter att nyckeln ska komma hit till vår adress. Pendylens och min.
Då ska jag dra.
Upp.
Två ggr i veckan är kanske lagom.
Frågan är om jag tycker ringningarna är det.
Kanske räcker det med synintryck.
En guldpendyl kan säkert vara hemtrevlig utan pling.
Jag bidar min tid sålänge.
Kvällspigg
Valborg, men det blev ingen brasa.
Dock fick kommunen bjuda på vackra och ljudliga fyrverkerier iaf. Tryckvågen från de sista räckte ända fram till balkongräcket minsann. Såpass att Strössel närapå sket ner sig. Medan den andra stollen satt därute i mörkret och mest tycktes fundera på varför hans matte kommenterade med: Åh, vilken fin eller Wow eller Kolla vilka läckra färger.
Till den färgblinde...
* * *
Kameran har tjänstgjort.
Inne.
I mörkret.
Resultatet känns ok. Särskilt efter tillskärning.
Hoppas bara jag kan hitta knappen som tar bort och bereder väg för estetik oxå. En liten och till synes meningslös gren i nedre vänstra hörnet skall bort.
För..... varför inte fuska när det ligger i tiden.
Och på tal om det, har nu kit med 30ggr´s tandblekning pressats till 395skr. Frågan är bara hur effektivt det är. Gaddarna kanske blir randiga. Eller porösa, gropiga och delvis förintade. Antar att det inte finns några valmöjligheter alls i såna tillrättaläggande kit.
Skillnad är det med både kameran och tillhörande program. Orkidéer kan bli ännu vackrare och via foto alldeles felfria. Men så finns det ju en ångerknapp också....
Tillägg:
