Jag har blivit utmanad.
Av Diqueen
Utmaningen handlar om att redovisa en snutt av sig själv.
Eller åtta snuttar.
Vanor och eller ovanor.

Svårt...

1. Det händer; rätt ofta och är därmed en vana, att jag sover med tofflorna på.
2. Minst lika ofta vaknar jag med samma tofflor på - vilket borde betraktas som en ovana
3. Jag har vanan att prata i sömnen.
4. Och väcka mig själv av allmänt pladder - ovana.
5. Ovant är det att gå ut utan trutvalla
6. Liksom det känns mycket ovant att gå ut utan klocka och minst en silverring.
7. Vant är det med flera koppar Zoega vareviga morgon
8. Just nu är det ovant att vara student

Att utmana åtta nya specifika är detsamma som att utmana mina studier.
Känn Dig manad!

Lillebror som är lite speciell på så vis att han koncentrerar sig på detaljer. I stort och smått här i livet, avslöjade att han hade fått ett favoritband. Som kammade hem 10 på en skala 1-10.

Queen !

Och i mig fick han bums en själsfrände.
Vi googlade och youtube:ade.
Och lärde oss allt.
Han fick lära sig att Freddy Mercury hade spelat in en skiva med en operastjärna: Montserrat Caballe. Och vi lyssnade. På Barcelona.
Lillebror stod alldeles still bredvid datorn. Helt utan minsta fysisk aktivitet. Han var svår att läsa. Och gav inte minsta vink om den var bra eller ej. Först när låten hade klingat ut kom det:

- I melodifestivalen får låtarna inte vara mer än tre minuter långa. Den är 4:35. Synd. Annars hade den vunnit.

Kan någon förklara varför penseln i nagellacket inte når botten i flaskan utan ofta slutar redan på mitten? Alltså: kan någon förklara vem tusan som tagit patent på det och hur man i så fall ändrar på saken?

Hos en drottning länkas det till kvinnlighetstestet.

Det är nog dags att värpa snart...



Oavsett känns det bra.
Men testet finns nog inte för att höja 45-åriga kärringars självkänsla.
Egentligen.

Det är härligt med hemlisar.
Jag ler.
Statistiken på "alla" mina bloggar har fördubblats denna vecka.
Redan i måndags.
Tillbaka från semestern kan jag tänka.
Surfar folk så frekvent på arbetstid verkligen?

Jepp.
Och jag med!

Den gamla snurriga modern går så sakteliga med på diverse säkringar. Därför har bl.a ett spislarm kopplats in. Som per automatik stänger av spisen när och om plattorna blir för heta.

Igår frågade jag rent allmänt om hon vill att jag ska markera när hon minns fel. Hon såg på mig skarpt och sa:
- Det förstår du väl själv att jag vill.

Hennes spislarm kopplades in för kanske fyra veckor sedan. Dagligen har jag fått höra att det är fel på spisen. Plattorna blir liksom plötsligt kalla. Och jag har förklarat att de ska slå av om det är risk för "överhettning". Upprepade gånger har hon ringt bostadsbolaget och sammanlagt tre fastighetsskötare har varit där.
Den senaste; en grann pojk från fjärran land hade tagit sig tid häromdagen och noggrannt och pedagogiskt förklarat mekaniken. Och där satt den! Äntligen förstod hon. Och ringde för att förklara för mig.

- Ja, just det, svarade jag.

- Vadå, visste du att det var ett sånt larm?

- Mm, jag har sagt det några gånger mamma...

- Men VARFÖR skämmer du ut mig på detta vis?  ÖBO:s personal har väl annat för sig än att springa hos mig och förklara självklarheter.

Nu är det sådär igen.
Med allt jag vill hinna med att göra.
Somliga mår uselt och har ingen tilltro alls för morgondagen,
och själv är jag livrädd att det plötsligt ska ta slut.

Inte rädd precis, men jag får brått att iscensätta.
Eller i alla fall pockar lusten på.
Lusten att stanna tiden eller till och med skruva tillbaka.

Jag vill ju gå så många kurser.
Lära mera.
Och resa till så många ändar.
Och så har jag ju inte dansat klart än.
På långa vägar.

Det är förresten kanske samma sak.
Att tappa lusten och vara rädd.
Fast på olika vis...

Jag är den mest lättskrämda person jag själv känner.
Det är min storebrors förtjänst.
Han, åtta år äldre, hade en förkärlek att skrämmas när vi var små. Eller skrämma mig om sanningen ska fram. Jag var mörkrädd, rädd för fyllegubbar, vapen och för att tappa kontrollen (redan då). Ett effektivt sätt han praktiserade för att få mig att gå med på det mesta var att fälla omkull, sätta sig gränsle och luta sig fram medan han höll fast mina handleder mot golvet och..... låta en seg spottloska åka ut och in i munen medan han bad att jag skulle tillstå att han var världens allra bästa brorsa.

Vid ett tillfälle (men det var säkert fler) skulle han hålla lite koll på mig efter skolan. Jag hade slutat hos dagmamman och fritids var ännu inte uppfunnet. Jag gick väl i ettan och han hade precis slutat skolan och knäckte - vad jag kan komma ihåg; lite försiktigt inledningsvis: på Vivo.
I efterhand har jag förstått hur han genom fönstret måste sett mig komma där från skolan. I kjol med vita knästrumpor och med den i orange och marinblått rutiga skolväskan. Jag vet att jag var rädd att gå hem ensam.
Men jag visste ju att han skulle hålla koll på mig och antagligen ropade jag "hallå" när jag kom in.

Ingen hemma...

Modigt och ensamt  grejade jag med småflicksgöra. Och hamnade småningom i sängen. Kanske lekte jag med dockor eller troll så som jag älskade som barn.

Och det dröjde naturligtvis inte förrän jag fick en av mitt livs första infarkter.

Storebror låg under nämligen förberedd under sängen. Han tryckte hastigt upp madrassen (det var en säng med sånadär gammeldags spiralfjädrar) och skrek rätt ut allt vad han orkade.

Som jag grät...

Precis som jag nyss gjorde.
När jag satt här. Vid datorn. Med hörlurarna på. Och katten Lakrits uppenbarade sig och petade lite försiktigt med sin ena tass på mitt lår. Jag blev så rädd att jag skrek rätt ut. Och skrämde mig själv så mycket att jag började grina.

Precis så som jag gjorde när en snubbe på förra jobbet gick förbi min dörr (jag registrerade att han gjorde det), men ångrade sig, gick tillbaka och sa Hej!  Då blev jag så rädd att jag reste mig, dansade en krigsdans och grät.
Han bad mig söka för problemet.

Det behövs inte.
Jag vet varför mitt utomordentliga larmsystem är så lättretat.
Jag har nämligen världens bästa storebror!

Snopen är för milt uttryck. Fågelholk passar bättre...

När jag öppnade sajten studera.nu stod käften alldeles vidöppen. Särskilt som jag precis hade informerat chefen att han tack vare mig sluppit magkatarr under semestern och nu stod han alldeles bredvid datorn när jag visade och förklarade att man får sina besked via webben. Där stod: antagen.
Jag kom ju inte in. Eller jag kom troligen inte in eftersom min reservplats åtta knappast gav löfte om nånting värdefullt då kursantalet bara var/är nitton. Och studievägledaren tyckte inte jag behövde stressa min chef under sommarsemestern. Ingen fara. Jag tog det med jämnmod och som att det just nu inte är mening att jag ska plugga - även om jag känt mig triggad länge nog.

Vilken tur att jag häromdagen såg en så fantastikt snygg "skolväska".
Ska jag nu släpa och resa med böcker i 2½år behöver jag ju verkligen en riktig skinnväska.
För tusen kronor...

Lyssnar på Sommar från arkivet på webben.
Paolo Roberto och Maud Adams. Två personer som åtminstone jag kanske inte satt på så värst höga piedestaler. Men nu ska de få sitta där. Båda varma, kloka, modiga och med stor personlig integritet. Och hör inte alls hemma i facken för ointressanta bimbos/wannabees längre.

Inte minst för att båda dessutom har spelat riktigt jäkla skön musikblandning.

Han som finns i mina lurar nu: Mehmet Gürs har börjat bra. En turkfinsksvenne som sänder från Istanbul där han är mästerkock med sex egna restauranger och eget matlagningsprogram i tv.

Paolo påminde om Bocelli via Pavarotti och Maud om Jean Michael Jarre. Undrar om öronen kommer ta slut innan kvällen gör det.

1    2    3    4    5


1. Fy vad ledsamt att en så kompetent författare som Stieg Larsson inte fick fortsätta. Att roa sig själv, och oss andra. Trilogin om Kalle jävla Blomkvist och den utomordentligt häftiga Lisbeth Salander bör ingen nyfiken missa. Vassare penna får man leta efter. Jag tror den sista - Luftslottet som sprängdes var den som jag själv blev mest absorberad av. Och inte kan släppa riktigt än...

2. Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. En mycket ömsint berättelse om tre bröder i Trondheim. Den bjuder på stark kärlek på hög nivå, med allt vad det innebär. Inte minst en massa smärta. Och kanske blev jag så förtjust för att Tor är så förtjust. I grisar. En bok som kräver mera. Och kanske till och med en film.

3. Brustna hjärtans café av Lolly Winston. Berättelsen om en 36-årig kvinnas ofantliga sorg. Hur svårt hon har i rollen som änka och hur det spårar ur med chokladkex, tofflor och småningom pajcafé. En alldeles underbart skriven historia som lockar till både höga skratt och våta tårar.

4. Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. En lättläst handledning i etik, moral och empati. En bok man skulle vilja att åtskilliga läste. För att kunna släppa sin bitterhet. Det är påtagligt hur en så skolad och beläst person kan vara så enkel i sin skrift. Tillräcklig anledning att läsa av bara den orsaken.

5. Olycksfågeln av Camilla Läckberg. Uppretande trist ord och namnbajseri. Bör hoppas över...

I perioder älskar och slukar jag böcker. Larssons trilogi plöjde jag på fem veckor. Trots att tre av dem var jobbarveckor. Och precis den sortens böcker är allra bäst. De som får mig att tvivla på att det är en historia eftersom det känns så tydligt att jag är en av dem. Två böcker blev olästa under semestern. Och de blir bergis liggande tills nästa period. Dels för att Larssonkaramellen fortfarande smakar så mycker och dels för att Läckberg höll på att förstöra alltsammans.