Hur ska man tänka.
Att han gillar båda gurorna lika mycket?
Eller att han inte vill komma i lojalitetskonflikt mellan mor och far som båda gett honom en varsin vit elgitarr.

Fick se att den tyske kompositören Carl Orffs mest kända verk framförs här av 200 musiker, körsångare och solister i ett färgstarkt framträdande på Conventum i Örebro den 28 januari. Åh, vad gärna jag skulle vilja gå på det. Svårigheten är bara att hitta sällskap. Tror jag. Är det till och med svårt att få djupt engagerade leMarc-fans att kosta på sig en biljett till hans framträdande, så är väl Carl Orff inte precis lättare. Men man, jag kan väl gå själv.

Det lockar.
Starkt.

1. Juletiden kommer aldrig att bli som då jag var liten och satt i faster Jennys knä med ögon stora som Överskottslagrets fetaste julkulor och förväntansfullt spanade efter tomten. Inse, svälj och gå vidare. Du är inte fem år längre.

2. Det är onödigt att gnälla på något så ofantligt jobbigt som julklappsinhandling. Dra i väg och köp klappar till dem du gillar bäst och strunta i om någon blir beviken. Du behöver inte vara älskad av varenda fetrövad faster och snorgrinigt kusinbarn. Bestäm dig för att de får nöja sig med att de fått äran att njuta av din till synes nyfrälsta uppenbarelse med julefrid ända längst in i den karga storstadssjälen.

3 Allt är inte rosenrött. Vår familj har problem som de flesta andra familjer och problemen ligger där och gror och försvinner inte bara för att det råkar stå den 24 december i almanackan. Let it be och låt den där jävla räven raska över isen. Ta en extra klunk spetsad glögg och våga be stoltheten dra åt helvete och ge morsan en extra kram där hon sliter så att svetten lackar över lutfisken.

4. Det finns många saker att vara lite extra glad över på julen. Man fär sova ända in på förmiddagstimmarna, det tänker jag vara tacksam över. På julen kan man läsa den där boken som man inte haft tid med. På julen kan man dessutom gå på lokal och reta den gamla ungdomskärleken till vansinne genom att glida in i den tajtaste julklänning man kunde hitta. Man kan även sucka tacksamt över att man inte lever det liv som de gamla klasskompisarna gör och vara på ett strålande humör hela kvällen, utan att någon anar vilka tankar som rör sig i huvudet.

5. Dessutom, man kan se till att verkligen snacka med de närmaste. Verkligen försöka komma förbi det ytliga tjohej-faderittan-vilket-kalas-vi-hamnat-på och prata om saker som är viktiga. Det kan vara svårt, men vad ofantligt skönt det är då isarna äntligen brakar loss och man känner den där äkta blodsbandkärleken vibrera i kroppen. Det är då det är så skönt att skiljas åt med ett minne av en lyckad jul.
Lycka till, julhatare!

När andra pysslar med egenkomponerade julkort, strutar och annat juligt handarbete, bakar jag. Det är riktigt julpyssel för mig. Att röra ihop, rulla, skära, doppa och dekorera. Med julmusik för allt vad högtalarna håller.
Kanske blev det en aning många i år.



Med då blir det ju också fler att ge bort...och bjuda på.

Av bondkakor, kokostoppar, chokladbiskvier, korintkakor, sirapsbröd, nötrosor, chokladdrömmar och hallonsnitt.

Lillebror var så härlig ifjol. Han bjöds att ta för sig när vi skulle fika till Kalles Jul. Och fick löfte att ta så många han ville. Så han tog "bara" chokladdrömmar. Fatet fullt...

Kort beskrivning hur mitt lilla skåp fick en touch av shabby chic.

 Första grunden var såklart ett fint sandpapper. Därefter blev det grundmålat i vit vattenlöslig och tunn (som lättfil) grundfärg. Inga dyrgripar. Torkning nån timma.

 Så målade jag brun allmogefärg lite slarvigt här och där.

 Sen stryktes skåpet med vitt två gånger till. En smekning med finaste sandpappret emellan ger sammetslen yta. Och extraslip på strategiska ställen ger den slitna lite använda finishen. För ytor som skall belastas hårt är det vettigt med mattlack, men mitt skåp avslutades endast med antikwax som efter 30min torkning polerades med en nylonstrumpa.

 

 I bara farten blev femkronorsfynden från loppis oxå vita...

 Torrnålsgrafik av Berit Berleus

Berit den goda vännen, gör min jul med sin Rudolf.
Jag är kär...
Och bäst placering har hon oxå. Äntligen en bild man inte riktigt kan sluta titta på.

 Julkalender på rådhuset i Örebro

Vi (dvs beslutsfattaren i detta hus) övergav ju bak av pepparkakshus av förklariga skäl. Därmed inte sagt att doften av pepparkaksdeg och mjöl högt och lågt skulle gå i graven. Nejdå, här har det bakats, doftats och dekorerats hela andra söndagen i advent. Och boysen var fantastiskt duktiga.

Egentligen är jag totalt ointresserad av att stoppa hembakta pepparkakor i munnen. Karaktären, den kryddiga, smältande och frasiga går endast att få på konstgjord väg. Och är väl också det enda i träsket av transfett jag kan acceptera. Folk påstår att just deras recept är det ultimata. Skitsnack. Mitt recept är inte sämre, med massor av goda kryddor, äkta smör och grädde. Likt förbaskat blir de aldrig mjälla och sådär försvinnande goda. Nä, Kung Oscar ska det va...om det ska va´....

Det är barns knubbiga händer som gör det. Och det enda försvaret att låta spektalet pågå.

Dessa små händer som är så perfekta att baka av alla sorters mallar och varligt förflytta från det ena till det andra.


Att samma småknubbiga lovar var så duktiga med kristyren gjorde mig både tårögd och lufthungrig...


Och kanske just därför fick jag själv både inspiration och utrymme att själv pyssla fram det årliga doftinslaget. Nejlikor i apelsin...Mmm...

Fatet inköptes igår på loppis för femton kronor. Mumma det oxå!

Det var ju riktigt roligt det här.
Förvisso kräver det sitt av en kvinnlig pyntare - för det är väl ett kvinnodilemma att inte bara kunna pynta utan att duscha växter, slänga en matta i maskin, plötsligt få för sig att putsa en mässingsgrej eller bädda rent i sängen samtidigt - med det känns skoj ! Allt är på plats.



Särskilt nöjd är jag med nyförvärven.
Den vita pappstjärnan och staken med blinbling.

     

Är man lejon så är man. Det kräver sitt glitter...

Vad otäckt det är att en del gamla förvirrade liksom återgår till barnstadiet. Min mamma är å ena sidan mycket integritetsvärnande och hävdar med all rätt sin ålderspondus. Å andra sidan funkar hon bara som ett litet barn. Jag vill ju skylla det mesta av knepigt hos henne på förvirring, men somligt borde hon hantera trots allt.

Tex pepparkakor.

Jag köpte henne en flaska glögg och naturligtvis en burk pepparkakor igår. Vi brukar alltid fika tillsammans efter att jag handlat och städat av en smula. Jag dukade igår fram det som mest liknade mat medan hon endast gick lös på clementiner och pepparkakor.

Idag har det gnällts över ont både högt och lågt. Och maginfluensa !
Jag blev inte alls förvånad när jag idag på em gjorde ett återbesök hos henne. Det var endast botteskrap kvar i pepparkaksburken....

Hon gör som småfolk. Äter sött tills hon kräks. Och tycks inte alls begripa sammanhanget.
Ledsamt är vad det är.

Att jag inte vill köpa sött till henne.
Medan jag inget hellre vill...