Fyrö
För mig kanns det ganska okej när en gammal man får sluta sina dagar stilla och fridfullt i sitt hem, så som nu Ingmar Bergman blivit priviligierad att göra. Hyllad som väldigt få människor.
Jag kunde inte låta bli att le.
Skratta till och med...
När man på Euronews lät meddela att InGmarr Börgmann died peacful in his home at one of Swedens four island.
Undrar just om han hade nån humor... må han vila i frid oavsett.
Egenkar
Ryssar ar egentligen ganska trista.
Och motbjudande.
Ýaf de ryssar jag tittar pa hela dagarna.
For sa mycket annat kan man inte nar dygnets alla timmar erbjuder intensivt studie av folk.
Just pa den har semesterorten: Kemer, verkar ryska folket ha hittat sitt semesterparadis. Ungefar som svenskarna har hittat Thailand. Och sakert ar det nagon dar som ondgor sig over vart folkslag.
Det draller av dem har. Ryssarna.
De eventuellt nyrika och hela svansen av wannabees.
De hors och de syns.
Och de havdar sina manskliga rattigheter pa de mest banala vis.
i hotellmatsalen stoppar de fingrarna i karotter och pa fat och provsmakar innan de tar for sig. Anda tar de for sig sa kopiosa mangder mat att man skams a deras vagnar nar minst en tredjedel lamnas till sophinken. Varje maltid! En annan typisk rysk rattighet ar att de konsekvent lamnar matbordet utan att skjuta in stolen efter sig. Eller att de konsekvent ska in i hissen innan folk gatt ut. Eller konsekvent sta kvar nar folk hopar sig och det blir trangt i gathornen. Plus att de skriker nar de talar till varann. Konsekvent som om de vore osams. Det kanske de ar forresten; jag har inte sett nagon av dem skratta annu...
Vid havet ar min rysstudie en aning mer tilltalande.
Och samtidigt en aning mer motbjudande.
Det ryska kvinnfolket badar med alla attribut de fick ner i resvaskan.
Allt guld - bade akta och pa latsas.
Tingeltangelharspannen.
Tre centimetersnaglar i plast - garna dekormalade - precis sa som aven tanaglarna ar.
Huvudduk knuten pa hoften.
Hatt ( alla sorters: halm, med eller utan skarm, bahytt, cowboy osv).
Klackskor (pa stenstrand).
LAPPSTÝFT ! Jag holl pa att glomma lappstift. Det som omsorgsfullt malas med konturpenna i rott eller brunt nagon eller nagra mm utanfor lappkonturen och ifylles med rosabrunt eller knallrosa. De badar med lappstift. Massor - sa att det matchar den massiva ogonskuggan i ljusblatt...
Forutom att de flesta ryska kvinnfolk oxa anvander bikini av stringmodell. Och ar den inte string sa gor de enkelt om sin gamla bikini till string genom att dra upp hela byxan i stjartrannan...
Och roda blir de i solen.
Sa kollosalt roda.
Det ar kanske darfor de ser sa sura ut. For att skinnet branns...?
Men jag vill inte generalisera. Ovanstaende som kan betraktas motbjudande galler naturligtvis bara de ryssar jag studerat.
Och de kan ju foralldel ta en del svenskar i handen.
Sarskilt de svenskar (for det galler bara svenskar) som ar sa jakla smasnala att de tar med sig tomma petflaskor till matsalen for att fylla med gratisvatten. Maken till frackhet far man leta efter. Jag skams.
Ryssarna ar slappta pa gronbete efter alla tunga ar i strang kommunistisk anda. De maste fa prova sin frihet pa riktigt. Och de gor det trots allt ganska bra.
Turkiethalsning
Farväl
Åter om två veckor.
I väntan på det kan Du Simpsoniza Dig här.
Viktigt datum för ev inblandade är: 1/8 kl 11:15.
Då modern ska träffa doktorn.
Kan vi hjälpas åt att få dit henne.
/ AiramGissa varför jag inte gillar Simpsons....
Vila på gång
Jag kanske börjar bli gammal?
Eller i alla fall medelålders....
Jag får vila så mycket det kan hinnas med snart. Om drygt ett dygn hoppas jag blodtrycket kan stabilisera sig och ta ner stressnivån till lämplig nivå. Så att jag knoppar in. Kanske inte i flyget förstås - för: vem ska då se till att hålla koll i kabinen. Men på playan där nere i Turkiet. I solen. Till vågornas brus.
En utlandssvensk har i all vänlighet skickat med instruktioner. Han har tydligen egen paraboltallrik där turkiska kanaler är inrattade hemma i ytterområdet. Väskryckeri lär ska ha blivit ett enormt problem och han tycker jag ska ha en såndär midjeväska på semestern. Bussigt. Jag har ingen midja. Än mindre en midjeväska.
- Glöm inte. Jag har varnat dig två gånger, sa han idag.
Hängbröst kan det duga tro? Att gömma stålarna under....
Love
Mina återfall på Cat Stevens kommer med samma styrka
och lycka varje gång.
Jag älskar melodierna och hans röst.
Snygg är hans oxå.
Ordlös Onsdag
Stiegbegrepp
Idag är den inköpt. Jag får inte tjuvkika innan semestern. Men jag vill. Väldigt gärna.Ettan lästes ut i ett nafs. Tvåan köptes i fredags och skulle liksom trean packas ned i väskan och avnjutas där i solen i Turkiet nästa vecka. Den är redan i stort sett utläst.
Och jag känner sorg att det inte kommer fler.
Liksom jag känner en viss sorg att jag plötsligt blev tvungen att tänka lite annorlunda på Lisbeth Salander. För mig har hon hela tiden "bara" varit en, vad man kan kalla Aspbergerpersonlighet. Nu läser jag i en mailväxling mellan Stieg Larsson och Nordstedts här, att Lisbeth enligt författaren är en sociopat med psykopatiska drag.
Jag gillar Lisbeth.
Mycket.
Men jag gillar inte begreppet sociopat.
Och absolut inte psykopati.
Finne
- Jaså ringer du!? Tittar Du inte på allsången?
- Nää... Jag kan ringa lite senare om Du vill?
- Nejdå, det är bara den där Markoolio hela tiden. Vet Du vem det är? Han är finne. Och faktiskt inget vidare ska jag säga. Viftar med armarna och står i. En riktigt finne.
Det får mig osökt att fundera på hur saker och ting hänger ihop. Man kan ju inte dra alla slags snurrigheter över en kam. Somliga sätter sig i pannloberna. Där vi sorterar vad som är rätt och fel. Där det sitter en hel del filter...
Å andra sidan måste man inte gilla Markoolio.
Besame me mucho
Jag har aldrig varit nån vidare bra samlare. Vare sig som barn eller vuxen.
Allt har liksom runnit mig ur händerna så snart idén iscensatts.
Det har varit tanken och förberedelserna som varit skojiga.
Men på senare år har nåt slagit rot.
Något helgalet.
Men också nåt som roat och roar mig alltjämt.
Samlandet av två olika låtar.
Idag presenteras numero ett på min lista.
Och jag kan inte annat än skratta.
De följande exemplaren är lika dåliga som kanske mitt låtval är.
Men så är det också kanske därför...
Även om både Luis Miguel (mina absoluta favvis), Andrea Bocelli (tät tvåa) och Cecaria Evora (bästa kvinna och hackihäl) gör låten mest rättvisa, hamnar ovanstående ändå i samlingen.
Det enklaste är ofta det mest tilltalande i livet.
En simpel låt gör mig lycklig.
Jämna skägg
Kanske har grannen under mig samma slags irritation på mina katter. Som lagom till sängdags - läs midnatt - kopplar på sitt maniska race genom lägenheten. Så att mattorna yr och stolarna välter. Antingen för att de är skitnödiga. Eller pga nåt slags nedärvt jaktbeteende som kopplar på om natten.
Å andra sidan är ju han vedervärdig med sitt vattenpiperökande på balkongen. Med konstgjord smak och doft av jordgubb. Eller cannabis. Och cigarr.
Liksom hundägarna ovanpå mig säkert ogillar rök från röd Prince hårdpack från min balkong av och till.
Det blir liksom jämnt skägg i en sån här hyresfastighet.
Ett demokratiskt take it or leave it.
Olust
Man tar mig för given.
Så som jag känt så ofta förr.
Och ändå hör jag inte ihop med
en enda människa
som jag ansvarar för.
Ofrivilligt barnlös.
Med massor av människobarn
som anser sig ha rätt till mig.
Det känns ologiskt.
Och olustigt.
Tvååring
Jag har missat min bloggs födelsedag den 29/6.
Skäms på mig.
Två år och nu 14 dagar är väl inte så illa.
Särskilt inte som jag stundom funderar på om den har nån slags dödlig sjukdom.
Men så tar den sig plötsligt.
Kanske är den lite manodeppig.
Det är upp och ner.
Som så mycket annat....
Som med ballonger till exempel.
Potatislöst
Är det nåt fel?
Eller är det bara monopolet som gör dem så förbaskat egensinniga och dessutom så retsamt långsamma?
Jag ska inte.
Egentligen.
Kay Pollack håller ju på att lära mig att vara glad för och nyfiken på alla nya möten i livet.
Men jag är bara människa.
Som mår bra av att trycka ner nån annan ibland...
Tycker att jag får det.
En annan gång när jag i en evighet hade köat med lapp och äntligen kom fram; sa en apotekskärringgubbe att kollegan till honom nu skulle ta över och att jag plötsligt tillhörde en helt annan kö. Utan lapp! Jag vägrade och fick då höra: - Det är inte potatis vi säljer här!
Aggressionshämmade är de visst också....
Annat var det med min uppläxning idag. Jag känner mig riktigt stolt faktiskt. Kärringen fick en näsbränna hon sent ska glömma. Och hon fick klä skott för årsgamla incidenter hon inte har ett smack inblandning i. Men bara de facto att hon var så knäpp att hon hånskrattade åt sin kund (mig) var tillräckligt för en sann räpa. Och för att hon aldrig nånsin ska glömma mig avslutade jag med att presentera mig med fullständigt namn och tacka för vänligheten att hon lyssnade.
Förlåt Kay, men jag kommer sova jäkligt gott inatt.
Ordlös Onsdag
1953
Det var då det...
För mer än femtio år sen. När de förstfödda var små och hon brann för att man skulle beundra henne för allt hon kunde och skapade för sin lilla familj. När hennes flickor var de finast klädda i hela byn. När hennes svärmor skröt om allt fint hon stickade och sydde till lintottarna. När hon spelade flera roller och skötte alla lika galant. Den tiden när hon fortfarande hade illusioner och lust att prova livet. Långt innan hon ens förstod att livet i sig själv prövar människan. När hon var mitt i den perioden man tror sig vara okrossbar. När inte ens de vildaste fantasier innehåller barnadöd och änkepension i unga år.
Jag blir glad av att se henne så stolt och glad. Idag, när bitterheten stundom är hennes middlename kan man lätt inbilla sig att hon alltid varit en gnällspik. De där flickorna och gossebarnet som förmodligen redan fanns i den där slanka kroppen skulle aldrig varit så genomfina på alla foton om hon var den då, som hon är nu.
Man får inte mer prövning än man klarar, lär någon sagt. Nonsens!
Vi pratade om döden häromdagen. Hon vill absolut inte dö nu, men är heller inte rädd fick jag veta. Jag var tvungen att fråga "Vad händer när Du dör mamma". Hon suckade en aning. Och funderade en stund och svarade utan minsta tveksamhet:
- Det går inte en enda dag utan att jag tänker på mina flickor. Varje dag flimmrar tankar på dem förbi. Ibland gör det ont, men andra dagar känns det rätt så bra. När jag dör får jag träffa dem. Jag tror det är nån slags återvinnig på själaenergin...
Och det får vara hur det vill med total frånvaro av närminne idag. När hon utan minsta tveksamhet redogör för både färger, tygkvalitet och mönster på flickornas klädsel. Förutom vad tyget kostade per meter. Och hos vem. Från året 1953.
Stieghängiven
Aprilhäxan, när kom den? Tidigt nittiotal va?
Den har jag läst nu i vår. Först. När alla sen länge glömt den.
Varför jag till slut gav upp och mot alla odds ändå satte fart med Stieg har en enda förklaring. Jag var nyfiken på hur en med trolig Asperger skulle beskrivas i boken.
Nu vet jag att det är Lisbeth Salander jag var nyfiken på.
Och jag tycker lika mycket om henne som jag tycker om någon annan med misstänkt störning inom det autistiska spektrat. Det är fascinerande personligheter. Så begåvade obegåvade. Intellektuellt sylvassa. Socialt ruttet handikappade. Såvåda man inte får deras förtroende. Då kan ingen nånsin mäta sig med dem. Och plötslig kan dom de sociala koderna. Åtminstone stundom.
Måste köpa nästa Stiegbok omedelbums. Och det är omöjligt att låta den ligga till semestertrippen som jag planerat. Jag vill läsa den igår, liksom...
Snorglass
Jag: Vadå, smakade den snor?
Storebror: Nej, den bara hette så.
Jag: Ja, men det kanske var snor i glassen?
Storebror: Nej nej, den smakade inte snor alls. Bara sött och karamellfärg.
Ridå.
Bloggberoende
Det kunde vart värre.
Hittat hos Peters(nya)Blogg.
Gå till test här.
Alice
Först förra året upptäckte jag Alice Timander. Det är klart att inte ens jag missat detta utomordentligt frekventa premiärlejon, men jag hade liksom missat människan där bakom. Först när hon var sommarpratare begrep jag att hon var en människa, också. En djup, varm, humoristisk och ensam liten människa. Som bestämt sig att leva livet fullt ut när hon nu ändå var hitkommen för detta ändamål. Dokumentären alldeles nyss på tv förstärke min respekt för henne.
Man kan analysera. Och man kan komma fram till att om inte exhibitionisten i henne fick utlopp; var hon ingen. Eller så kan man bestämma sig för att hon är avundsvärd. Som tog för sig och provade livet. Och kanske framförallt hennes mod att stå upp för sitt och därmed utgå ifrån sin rättighet. Nämligen att få vara Alice Timander.
Varken mer eller mindre.
Kidsen
När min nu döda storasyster blev mamma hade hon en föreställning om kunna skydda sitt gossebarn från allt farligt. Särskilt allt slags våld. Och av den anledningen skulle han växa upp utan tillgång till pickadoller och andra krigsvapen. Hur det gick? Han tillverkade såklart en slags egen bössa så som Emil gjorde. Av en lämpligt stor pinne från skogen.
Jag är inte heller så förtjust i krigsleksaker det skall erkännas. Men att förbjuda och undanhålla det barn trängtar efter leder ofta till det motsatta.
I det Airamska huset vistas tre gossebarn varje torsdag och minst var tredje helg. Under sommaren oftare. De redigerar. Och filmar. Och klipper. Och synkroniserar med ljud.
Själv lagar jag mat. Och servar. Och säger till när det är dags att borsta gaddarna eller duscha.
Men vill det sig riktigt väl, får också jag ibland vara med på ett hörn. Genom att vara tyst...
Filmar de inomhus får jag inte så sällan direkta order att sluta vispa, sluta sjunga eller sluta skala potatis därför att de just nu spelar in en fett viktig scen...
Och så har jag ju tur som får första parkett på premiärvisningen. En underbar upplevelse. Inte minst den stolthet de visar upp över presterat resultat. Alla tre sitter nära nära och undrar vad jag tycker.
Det senaste projektet är ett interaktivt spel. Som till o med jag fått provspela för att de ska kunna lägga ribban för oss utan direkt spelvana liksom.
De drömmer om stora projekt. Och stora intäkter såklart.
Att spela stumfilm, buskis och andra komedier tror de inte på längre. Det ska vara pangpang.
Och i kommande projekt, ett interaktivt spel skjuts det hej vilt.
Och jag kan inte låta bli att se att pojkar är pojkar.
En tös skulle varken hålla i vapnet eller falla död ner så som en grabb.
Och jag stöttar dem, trots allt.
Med att ge dem en blogg.
