Jo, jag tänker såhär...


Ett torg

Kraftig staty på välförankrat fundament

Linor av typen flätad nylontråd

Knopkunnig bödel

Ögla och hakar att hissa upp med

Spotlights som ger ordentligt ljus dygnet runt

Folk

Massor med folk

Helst förkylda och snoriga

Gärna med MRSA


... som får spotta på aset

Det kommer att bli så bra.
Den lilla hjärtevännen får det, väldigt många hundar aldrig kommer i närheten av.
Först och främst utrymme.
På bystan. Med fri yta över otaliga hektar ängsmark med stock och sten.
Hon får nya ledare med den djupaste av kärlek för djur.
Hon ska få gå kurs och lära sig valla.
Och hon ska få räkna in både får, höns och Highland Catle.
Hon ska få ha sin husse och matte alldeles för sig själv.
Och någon av dem kommer alltid finnas på plats.



Det är klart jag kommer sakna våra stunder.
Inte minst de när hon plirar på mig.
Och tänker nåt hundaktigt.
Eller våra många och långa promenader.
När vi avhandlar världsproblemen, iaf de lokala.
Men, jag behöver aldrig mer ha ångest för att jag bidrar till att en typisk arbetar och landsortshund är hänvisad till stadstempo. Och jag behöver inte bekymra mig ett dugg att hon inte för evigt ska bli älskad.
Hollys nya husse & matte är som stöpta till hundägare.

- Hur kan man veta det, undrade lillebror.

Efter dagens andra besök där finns mer att hänvisa till än abstrakt magkänsla.
Hon fullkomligt skrek av glädje när vi åkte upp på gårsdplanen idag.
Holly VILL flytta.

Tänk om Marie-Louise & Marlene hade kommit hem till mig.
Med sin åttamanna städpatrull.
Då hade det varit färdigstädat för länge sen.
Här hade det varit rent hus nu.



Å andra sidan.
Vilken tur att de inte varit här.
Jag hade aldrig orkat med när Marie-Louise vänder ut och in på sina ögon.
Och visserligen sympatiskt, men ändå hotfullt berättar att det finns djurbakterier i diskborsten.
Streptokocker i kudden.
Mögelsporer i kylen.
Och massor med kvalster i soffan.
Eller lyser med sin neonblå lampa på pinkiga fläckar bredvid muggen...

Intensivt solljus räcker för att få igång mig.
Snart är det kliniskt rent här.

Och jag lovar att: När jag blir stor - ska jag INTE ha husdjur.

Det känns nödvändigt med en urblåsning.
Inbillar mig att negativ energi kan drickas bort.
Eller dansas.

Känner tydligt att jag borde förändra mig.
Jobba med dåliga egenskaper.
Fokusera på andras förväntningar av mig.
Leva upp till ideal.
Vara snäll...

Men, varför egentligen?

Plötsligt är man kanske dement.
Eller cancersjuk.

Jag vill inte minnas som den där snälla människan.
Jag vill vara den jag är.
Även sen.

Och just nu vill jag rensa ur,
det jag känner inte passar andra.

Tar mig en paus.
I goda vänners lag.

På annan ort.
I annat land.

Så gott det ska bli!

Åsiktsmaskinen (ESFJ)

Åsiktsmaskinen värdesätter harmonisk mänsklig kontakt över allt annat. De är bäst på jobb som innebär att hantera människor och är särskilt begåvade på att locka fram samarbete från personer som kanske är upprörda eller oroliga. De lyckas alltid uttrycka den lämpliga känslan i den rådande situationen! De är känsliga för både kritik och beröm och har en tendens att se till att flocken håller ihop - ibland genom att sålla ut det eller de som inte "passar sig". De trivs bäst när det är ordning och reda i den yttre världen - bland både människor och saker. Och ser gärna till att även andra håller ordning och reda på sig själva och sina saker.

De låter sällan logisk analys få företräde för personliga åsikter. Om de stöter på åsikter från en mer analytisk och opersonlig person använder de sina subjektiva känslor för att förhålla sig till det. De föredrar därmed att avgöra om det är t ex "snällt" eller "elakt" menat, snarare än "sant" eller "falskt". De älskar att ha varma relationer och trivs som fisken i vattnet när de får träffa och prata med många personer - gärna samtidigt! De har lätt för att prata - och tänker gärna medan de pratar. Det gör att de ibland kan tycka att de "gör bort sig", men så länge de får positiv respons från andra människor pratar de glatt vidare.

Problemet är att min personlighetstyp jämförs med en väktare.
Inte bra.
Jag har en tendens att se ner på väktare.
Fast, beskrivningen stämmer ändå in på mig. Ordning i ledet, typ:

Väktarna kan kallas för samhällets stöttepelare. De övervakar att människor och ting är på sin rätta plats - dvs inom den föreskrivna normen. På ett sätt är väktarna därför "traditionell" i det att de är de som upprätthåller traditioner, ritualer och normer. De uppfattas ofta som (och värdesätter att vara) pålitliga, lojala, metodiska och praktiska. Väktarna kan sägas vara de som administrerar samhället - på både högre och lägre organisatorisk nivå. Många väktare drömmer om att klättra uppåt till en ansedd position i en etablerad organisation - snarare än att uppfattas som individuella och unika. Väktare värdesätter andra människors åsikter högt och är oftast mycket medvetna om vilka som "passar in" och vilka som inte gör det.

Vill du ha en Väktares uppmärksamhet - pröva uttryck som "beprövat", "förnuftigt" eller "succé". Väktare använder ofta ord som beskriver andra människors position i flocken såsom "duktig", "känd" eller "framgångsrik".

Det riktiga problemet kommer när jag provar "alla" mina bloggpersonligheter.
Jag visar upp en duktig klyvning.
I mitt matbloggande framstår jag som Psykologen
Och i den hemliga bloggen visar jag mig vara Inspiratören

Oj, antisocial personlighetsstörning är inget att stå efter.
Kanske är jag en riktigt ruggig typ.
Egentligen.

- Det har tutat upptaget hos dig hela dagen mamma.

- Har det? Konstigt, jag har ju inte varit hemma idag.

- Jaså, var har du varit då?

- Säg inte det här till nån, men det vet jag inte...