Länge har jag längtat att få njuta de där särskilt italienska gränderna man ibland ser på bild. De där gränderna som Lady & Lufsen traskade så nyförälskat i. Där tvätten hänger på sträck dragna från hus till hus. De där gränderna där knubbiga italienskor med de grå tinningarnas charm regerar. Gränderna där herrelösa kattor har det hyggligt ändå. Gränderna där de rostiga gjutjärnsbalkongerna pryds av Pelargoner som är riktiga överlevnadskonstnärer i sina torra terrakottakrukor. Gränderna där det riktigt italienska livet finns. Gränderna utan turism och souvenirer.

I Palermo finns de.

Många.

Slitna, nergångna och vackra.

Och fulla av liv.

  Foto: Airam

Liksom fulla av tvätt, pelargoner, kattor och knubbiga tanter.

Och jag älskar dem.

Min gamla mor är inte bara tossig. Hon är sockertorsk också. Och kanske svårast av allt: hon är överkänslig mot gluten.

Kombinationen leder till övermäktiga konsekvenser. Det tossiga hos henne förstärker begär och manier. Och samma tossighet glömmer absolut konsekvenserna. Sockerbegäret manipulerar langare. Och glutenintoleransen leder oavkortat till svåra magplågor och vattentunn diarré i dagarna tre. Men vi som finns omkring "kan" hjälpa henne att upprätthålla välmående. Faller vi inte offer för önskningar och begär, mår hon bra och bättre. I min värld är empati inte samma sak som att alltid gå det orala behovet till mötes.

Någon har försett morsan med ett jätteförpackning formfranska. Detta till trots att jag berättat att just vetemjöl är bland det sämsta hon kan få i sig.

I en annan del av europa sitter jag, på vad som skulle vara semester och försöker styra upp den nu både psykiskt och fysiskt skraltiga tantens liv. Hemtjänsten har fått lyfta upp henne från golvet när hon halkat omkull likt en strandad val i sin egen vattentunna avlämning. Barnbarnet har fått åka dit och beslagta formfranskan samt istället fylla skåp och lådor med stoppande varor. Vem som ska ta sig an mattorna står kanske att läsa i stjärnorna....?

Heder åt mobilleverantörens erbjudande om billigare utlandssamtal. Det kostar på att vara samordnande standby  från Sicilien. Både ekonomiskt och själsligen.

Men, det är såklart inte synd om mig. Det är min mamma som lider. Och som av detta toaspringande blir torr i både kropp och själ och därför naturligtvis blir ännu mer yr och tossig. I svensk högsommarvärme dessutom.

För en jävla simpel önskan om formfranska.

Som hon själv inte kommer ihåg, att hon inte tål.

Fredagar som idag, brukar jag sköta veckohandling till morsan. Oftast får jag räkna ut själv vad som behövs eftersom hon som regel bara kan komma på "mjölk & fil", men hon tillfrågas alltid. Och ofta brukar jag försöka locka med diverse förslag på god och genuin husmanskost. Idag bjöds hon på lite extra lock och pock. Jag ska ju nämligen åka på semester imorgon och vara borta två veckor, så slipper barnbarnet slita ihjäl sig med samma utfrågning nästa fredag. Jag tänkte fylla upp frysen. Man vill ju inte att morsan ska svälta ihjäl...

- Vill du ha köttfärs så kan du steka lite pannbiff kanske?

- Nej fy, köp inte köttfärs!

- Korv kanske? En bit god falukorv?

- Usch nej.

- Fisk då. Lite spättafiléer?

- Absolut ingen fisk.

- Fläskfilé då? Eller kotletter?

- Nej, det är jag aldrig sugen på!

- Nötkött att koka mamma, du kan göra pepparrotskött, eller dillkött eller koka en härlig köttsoppa.

- Nej, jag vill absolut inte ha nåt kött! Jag behöver bara mjölk.

Så pratade vi vidare om ingenting.
Och om katterna som nästan dagligen hälsar på hos henne. Och som verkligen lockar henne att prata. Teoretiskt vore det inga som helst svårigheter för mig att lägga ifrån mig luren och ta mig an stryktvätten eller nåt annat tidskrävande när kattprat står på dagordningen. Samtalet skulle rundas av:

- Dåså mamma, jag kommer till dig med varorna på eftermiddan.

- Vilka varor?

- Jag ska ju handla till dig, det är fredag idag.

- Har vi pratat om vad jag ska ha?

- Inte direkt. Kom du på nånting särskilt?

- Jaaa, köp en massa kött åt mig. Kött som man både kan steka och koka. Och ett stort mått grädde. Så kan jag steka de fina köttskivorna och sen låta dem puttra med grädde på eftervärmen.

I lördags var det ett förfärligt åskoväder häröver. Det blekade å small samtidigt som man säger på närkingska.
Jag var i tjänst och åkte bil den mesta tiden.
Så rädd som jag vanligtvis blir av åska hände inte denna gång.
Andra känslor tog vid.

Mäktiga.

Vi såg nämligen två regnbågar parallellt med varann.
Och det bästa av allt: vi såg änden på den ena.
Där lär det ska finnas en stor skatt.
Nån slags förmögenhet...



I detta fall omvandlat i asfalt och vägarbete.
Den slutade nämligen mitt i motorvägen...