Den pågående utbildningen är min tredje.
Under den förra, för nu sisådär 15-16år sedan fick vi förmånen
att erhålla föreläsning om studieteknik.

Bland mycket annat fick vi tips om hur man enkelt kunde
lära sin skalle minnas genom att hänga upp fakta via ett
siffer och bildsystem.

Nu tänker jag på Daniel Tammet igen. Hur han förklarar
ord för sig själv genom att tänka i bilder.

För mig var och är den där sifferkodningen för att minnas
hur enkel som helst. Det handlar om siffror och bilder i
kombination. Och det handlar om att memorera inför tex
en tenta.

Vi säger att jag ska minnas tex :
1. namnet på en cykel (Pilen),
2. den kemiska beteckningen på vatten (H2o) 
3. en webadress (www. internetbokhandeln.se)

Då börjar jag med att rimma på siffrorna, tex:
Ett -> spett
Två -> strå
Tre -> sne

Så sätts alla fakta ihop. Och för mig skulle det kunna bli:
1: ett spett är nerkört i ramen på en cykel där jag ser märkesskylten mycket tydligt -> Pilen !
2: ett grässtrå i ett glas vatten - > H2o !
3: webadressen är skriven på en irriterat sned rad -> Internetbokhandeln !

Prova att rimma till tio. Be någon skriva ner tio ord på ett papper och memorera dem en gång till siffra och bild.
Jag lovar att orden kommer till Dig en efter en på direkten !

Same same but different...

Jag har som sagt aldrig varit någon bra samlare.
Men det är väl inte för sent än...

Tänker mig några celluloiddockor.
Tre eller så...

Jag var en sån bra dockmamma
som barn. Och hann med att
älska dem alla, då.



Men jag kan tänka mig att börja
med den enda jag budar på just
nu. Så får vi bekanta oss först.

MARIA-ORDENEN
(Innstiftet 27. september 1916)

Maria-Ordenen er bygget på kristent, etisk grunnlag.
Dens formål er å fremme selverkjennelsen hos medlemmene og
støtte dem i deres arbeide for personlighetens utvikling.

Innehåller snorkråkor points?

Mellan 45 och 75års ålder har jag rätt att i mitt landsting få bröstscreena med hjälp av mammografi. Jag är snart 46,3 år och än är de inte genomlysta. Ringde mottagningen i våras och fick mig då nån slags skopa ovett till livs. De hade mycket att göra... jag skulle kallas snart...

Ifall jag nu är bortglömd så vill jag ändå inte att det går alltför lång tid. Privata sektorn känns inte exakt lika säker.
Jag är inte rädd och har ingen oro, men jag är realist och känner till alla olustiga gener i min fysik. Så jag ringde igen. Och mötte en dam som var på sitt bästa humör den här gången.

- Du hade en tid den 27 oktober!

- Nämen, så lägligt, det är ju bara den 23:e idag...

- Njae, alltså den 27:e oktober 2007.

- Aldrig, jag har inte fått en enda kallelse. Det har Du mitt ord på.

- Jo, den har gått iväg. Bor inte du på xxx:gatan?

- Nope. Jag flyttade därifrån för 7-8år sen. Bygger inte hela ert bokningssystem på befolkningsregistret?

- Ett ögonblick. NEJ, du bor ju på yyy:gatan. Sedan 7½ år tillbaka ...


Det visade sig att: den som bokat mig oturligt nog inte hade klickat på "uppdatera". Att det öht kan vara möjligt att göra ett sådant fel är förstås obegripligt i den typen av "apparat". Damen ifråga ansåg det hela mycket förargligt och skulle ta frågan till högre ort. Samtidigt är det en människa som inte har gjort fel med avsikt.

Naturligtvis kan man inte ha ett så patientosäkert system.
Datorer har ingen hjärna.
Man måste uppdatera dem.

Avslöjar dagdrömmeri och framtidsplaner på annat håll. Angående vad jag ska bli när jag blir stor. Drömmen är intakt. Den har funnits där länge. Och förändrat sig mycket lite över tid:

När jag blir stor ska jag gifta mig rikt. Med en bonde. En stor, blond och hårig bonde med stora händer, snygga tänder, gummistövlar och snus. Som dansar gammelsnoa, hanterar munspel och är en jävel på sofistikerad sex. Han försörjer mig. Och jag lagar, bakar och broderar märktavlor så att han kan vara stolt över sin bondmora. Vi ska ha en katt som får ungar och det vita huset skall ha punchveranda. I ena änden av uthuset bygger min bonde mig en vävstuga och i anslutning till den ska min gårdsbutik finnas. Där ska jag sälja egenvävda alster förutom ekologist odlade grönsaker, råmjölk och hemstoppad korv. På helgerna svidar jag om i lackmundering på tassarna och åker till storstan för att pimpla vin, flörta och få utlopp för min exhibitionism. Fyra gånger om året käkar jag förutbestämda måltider med exkollegor samt reser med desamma mot olika mål.

Idag fick jag lägga till att:
Jag glömde en viktig sak med den där bonden. Han ska vara hjulbent, ha stora fötter och musklig överkropp ;-) En riddartyp. Gärna lite svår att kompromissa med. Och som gillar att få bestämma. Det är väl machobiten såklart.

Hur är det med drömmar ?
Det vare sig stämmer med verkligen eller slår in.
Men de funkar bra som andningshål och flykt.

Och pekar på detaljer.
I mitt fall kanske en önskan att bli omhändertagen.
Men inte omyndigförklarad.

Jag pluggar som sagt inte bara det jag ska plugga.
Det finns även en hemläxa att lyssna in mig på Dylan inför framtida analytiska samtal om hans texter.
Det är ursvårt.
Jag lyssnar som regel inte alls på orden mer än de fraser min sångarhjärna snappar upp, för att jag ska kunna tralla med när det känns trallvänligt.

Det är dock inte min sångarhjärna som triggas av musik. Det är ett slags detaljminne tror jag. En aning autistiskt drag kan tänkas.

Jag kan snöa in fullständigt på ett enda instrument eller på en enda strof. Min hjärna strävar efter att lära sig det som känns som en musikalisk utmaning. Och kanske är det därför jag hanterar många fler strofer på gitarren än utantillåtar.

Marguerita time med SQ är en sån melodi. Som innehåller ett plingeling...
En av favvisarna för mig.

Nån annan har en annan.
Tex den här:

Gjorde en L8o:are nyss.
Jag klippte luggen.
Pyttelite.

Så kom jag att tänka på ett tiotal år tillbaka.
När jag hade hyggligt långt och tjockt hår.
Blekt blondin med på tok för stora inslag av råttfärg.

Så kemikalier inköptes.
Och väninnan inkallades.

Att först bleka slingor och direkt efterpå permanenta.
Hon ifrågasatte skarpt.

Men gjorde som token sa...
Och fick stora hårtofsar med sig när hon tog ur spolarna.

Först vid midnatt fick vi tag i hennes dotter, frisören.
Som skulle rädda hela föreställningen.

Hon frågade om hon fick skratta när jag anlände.
Och knep hårt med knäna.

Det fanns ingen annan utväg än att ta till klippmaskinen.
På lägsta.

Och pga att slingorna färgat gula småkluttar alldeles nära svålen,
sågs ingen annan utväg än att färga med den enda tonen som
hon hade hemma.

Mörkbrunt stubb.

Morgonen därpå såg precis alla ut som fågelholkar när jag anlände jobbet.
Och någon ställde standardfrågan:

- Har du klippt dig?

- Nä, vad får dig att tro det...

Har lyssnat länge och väl på Status Quo nu.
Av nån anledning...

Hur bra är inte de då!

Så många gånger jag har bloggat om hur död jag vore utan musik.
Själsligt död.

Och lite så var det för en stund idag.
Jag hade svår hängläpp.

Men nu är jag med på banan igen.
Status Quo lyfte mig.
Och anledningen...

Den underbare ögondoktorn som befriat min gamla tossiga morsa från gråstarr, sa att det är läkt och färdigt först om två månader och att glasögon inte skall provas ut förrän då. Jag frågade om hon kunde tänkas vara hjälpt av glajjer från macken under tiden. Han svarade lite tystare att det var ett bra förslag. Jag skulle köpa henne flera par och sen skulle vi nöja oss med det. Han tyckte det var en smula onödigt att köpa glasögon för 6-7000kr. Antar att tossigheten var genomskådad i kubik.

Idag inköptes görfräcka glajjer i grönt. Tjocka som värsta cocacolabottnarna.

Som hon fingrade länge och väl på, innan de kom på näsan. Tumavtryck på glasen är bara förnamnet.
Och så sattes de på. Bara för att åka av lika fort. Och överräckas till mig.

- Du kan väl prova dem och säga hur de känns...

- Mamma, jag skulle inte se igenom glasen ens. Det är Du som ska ha dem.

- Jamen, känn bara efter hur de sitter.

- Vi har ju inte samma skalle mamma. Det är på Dig de ska passa.

Och så höll vi på. Tills jag stoppade ner dem igen. Idag var en sån dag. En dag som inte alls fungerar. Inte på nåt vis.
Kassarna med veckohandlingen plockade hon upp och la precis överallt där det inte skulle vara. Torrvaror i frysen och mejerivaror på bänkarna. Och varje produkt kommenterades som om vi båda hade överraskats med presenter:

- Titta här får du se, vad kan det här vara?

Usch, jag blir både lessen och förbannad.
Ledsen för hennes skull och förbannad för att jag på nåt vis måste vara mamma till min mamma.
Man skulle ju kunna fundera på varför jag inte ser till att samhället i stort och kommunen i smått får ta hand om min tossiga mamma. Det har jag ett enkelt svar på. Hon är inte lika tossig varje dag. Somliga dagar är hon fortfarande relativt redig och orienterad. Det är inte adekvat att söka annat boende för den som bara missar vilken dag det är. Men, hon vet inte vad hon behöver få hemhandlat och det ligger inte i hemtjänstens intresse att klura ut sådant själv. Inte heller att laga mat, dammsuga, putsa fönster, frosta av frysen, skaka mattor och städa av balkongen eller sitta ner för lite samkväm med fika. De gör bara småplock. Bär ut matlådor till den som vill ha och köpa. De handlar risfrutti, färdigstekta pannkakor och bonbons. Och de diskar...

Jag behöver avlastning med grovgörat och det utbudet finns inte. Diska kan hon fortfarande. Och värma sig lite mat. Men hon vet bara att hon behöver handla ett par mjölk och en grädde. Och hon är förbannat ensam. Så ensam att det kärvar ihop sig i hennes skalle var och varannan dag. Det är så ledsamt...

Angående glasögonen såg jag en koppling mellan små barn som för första gången i sitt liv upplever när en kroppsdel "sover". Då brukar de uppmana andra att känna hur det känns. Ungefär så som min tossiga mamma ville att jag skulle uppleva hennes eventuellt nya glasögon idag. Och jag sa det också till henne.

- Ja, men då kan man inte vara sådär sträng och säga att det inte funkar.

- Men mamma, du är ju inget barn. Du blir 80 bast nästa gång.

- Jo, men jag känner mig som ett barn...

Det är ganska häftigt.
Att sitta på uteservering och dricka vin i oktober.
Och vara "tvungen" att ta av sig jackan...

Nu blir det Berlin i några dagar.
Vi har lovat att ha kul...

Om inte annat verkar det bli varmt.
Jag får tänka om.
De nya höststövlarna är ingen idé
att försöka sig på...



Det lovas sol och 19-21 grader.
Jag vet inte ens vad jag ska ha för jacka.

Ilandsproblem.
Antiklimax.
Jag både vill och inte vill.

För det mesta är de ganska charmerande.
Om man bara tänker på att det är det, det är.
Men, ibland är de där symtomen fullständigt
vedervärdiga. Neuropsykiatri är en prövning.
För oss andra.

Varför ska inte just jag vara med i Robinson 2009?

Tredje dagen kokboksmat är till ända. Sjutton nya alster. Sjutton maträtter och minst lika många bilder. Imorgon rundar vi av med lite lättsammare; frukost och gottis.

Men vi rundar absolut inte av musiken.
Jag tilldelas världsmusik. Via SR online.

"Musik som blandar rock och pop och traditionella folkliga musikformer. Begreppet omfattar "etnisk" popmusik från så gott som alla världens länder som t.ex. reggae, highlife, calypso, bhangra, bossa, ökenblues, flamenco, raï m.m"

När det inte är Dylan, Zappa, Coletrane och de andra stora pojkarna. Jag har inget berättigande säger han. Om jag inte tar till mig. Han är tuff, mot de tuffa.

Men jag har berättat att det faktiskt finns lite undergroundmusik även hos mig.