Jorå, både kropp och själ kom hem igen efter Bodaborg. Det var en jättekul dag. Och spännande. Och kanske framförallt arbetsam. Är man tävlingsmänniska, så är man. Då tar man i på samma vis som unga oförstörda mänskobarn. Och dessutom som om man var skapt i både deras storlek och som ur samma viktklass, dvs (blom-)flugvikt. Det känns idag. Att jag kröp, klättrade och slängde mig. Fram å tillbaka. Jag är delvis kapad. Från nacke/axel ner i armbåge/handled och tumme. Neurogen smärta är inte att leka med. Jag skriker när nerven (?) kommer i kläm. Hur knäskålarna känns går inte att beskriva.

Lånad bild från lib-art

Ungdomarna gnällde igår kväll. För att de hade fått ont överallt.
Fast det var det värt.
För mig med.

Igår var häromkring en alldeles fantastiskt vacker höstdag. Som gjord för en knallemarknad. Och som på beställning av det ena eller det andra höll pittoreska Nora just det. Gata upp och gata ner. Mest kraffs så som det brukar vara på knallemarknader. Eller mest ätbart. Marknadskarameller, renkorvar, skumbollar, kolor, sockervadd, popcorn, klubbor och polkagrisar. Bland mycket mycket annat. I varje hörn fanns ju oxå burgare, varmkorv, tacos, langos, pizza, stekt strömming, kebab, grillade karréskivor och majskolvar.

Det slog mig hur viktkurvan ser ut hos folk. När människor samlas sådär i flock ser man det. Hur kollosalt många som är enormt feta. Som om de levde efter devisen "hellre fet och mätt än smal och hungrig". Och det blir vi ju, om vi inte står emot ovanstående.

"Vi" bestämde; att det får vara slut med psykosomatik nu. Inte en helg till i tandpressningshuvudvärk, migrän, dyspepsi, sömnrubbningar och IBS. Inte en dag till. Fjorton dagar är nog. Jag är inte livegen. Ingen äger mig. Jag är lyhörd för makt, för vem som har den och i viss mån för utövning av detsamma, men att jag ska underkasta mig ohälsa för att någon utanför min personliga och fritidsmässiga sfär, tappar taget är inte rimligt. Humana säkringar och proppskåp må brinna, nu skiter jag i det. Åter till ordningen. Bondesamhället är sedan urminnes tider förlegat.



God mat, härlig dryck, blåbär, vaniljsås, färska snittblommor, ungdomar och massor med musik börjar återställa min ordning. No more skallenbang. Tack.

I slutet av juni hade vi i familjen möte med tossiga morsans biståndsbedömare och ett par ur hemtjänstens personalgrupp. Vid mötet återaktualiserades önskan om plats på särskilt boende för tossiga, sk Säbo. Mamma har läkarintyg om detta behov sedan drygt ett år tillbaka, men vi/jag tog henne ur kön eftersom de då inte kunde erbjuda annat än en sann slutstation för henne. Att jag skulle sätta min mamma på ett hem "för grönsaker" skulle antagligen ta kål på både henne och mig. Jag bad om tidsfrist att vänta på något mer passande och det var då okej. På mötet i juni togs auktualiseringen emot och vi fick önska tre ställen som skulle kunna passa.

Samma biståndsbedömare hade sökt mig på min mobiltelefon under semestern i slutet av juli, men tyvärr försvann hennes telefonmeddelande ohört från min sida. Sen hördes inget mer från det numret. Jag visste inte att det var hon som hade ringt. Det fick jag veta i förrgår.

Då ringde hon igen. Två månader senare alltså. Det stod nu inte riktigt klart för henne ifall tossiga morsan själv vill ha ett annat boende eller om det är "vi" som önskar det åt henne. Trots, får man säga: alla identifikationer om ohållbar situation som hemtjänsten gör vid sina sex dagliga besök hos henne. Märkligt som tusan...

Hon undrade om hon kunde ringa och ställa den här frågan direkt till min mamma. Eller om jag då trodde att det skulle snurra till extra för henne. För, om hon inte kunde svara på frågan så skulle hon ansöka hos överförmyndarnämnden om att få tillsätta en God Man som i framtiden för vår mammas talan.

Någon som vågar sig på en gissning angående min reaktion?

Kan i alla fall informera att jag är bekant med en politiker. Som har seniorer som sitt specialintresse. Nu vet förhoppningsvis hela det partiet vad som gäller här i stan.

I all hast och med prövning för både stora och liten, kom ett gossebarn till världen häromdagen. Mamman, min vackra brorsdotter tyckte tidigare i graviditeten att jag nog skulle bli "gammelfaster" till det väntande barnet. Fast egentligen är jag väl "bara" mammas faster. Min egen mamma, tossiga morsan, blev däremot morfars mor. Det låter avancerat. Och är såklart något mycket viktigt att tänka på för henne.

När nyheten nådde henne blev hon så klar i bollen att hon mot precis alla odds lyckades ringa mig på mitt arbete. Däri ligger inte mindre än tre synnerligen avancerade handlingar att klara när man är tossig. Hon klurade ut att jag jobbade - att det alltså var en vardag samt vart jag fanns och slog sen rätt nummer förutom att hon höll reda på vad hon ville när jag myndigt och arbetsrelaterat svarade i min jobbtelefon. Jag avslutar alltid med mitt namn och titel där och tanten sa, med mysrösten påkopplad:

- Du menar att det är gammelfaster Maria som svarar!?

Att bli morfars mor är nåt att skryta om förstås. Hon känner sig delaktig och det ska hon känna. Fanns inte hennes gener i den här cirkeln, hade precis detta barn antagligen inte kommit till jorden. Förra veckan visste hon knappt vilka som var hennes egna barn, så kom nyheten om ett nyttt mänskobarn och allt klarnade.

En stund i alla fall. Låt oss säga ett dygn. Och sen dess är det spikrakt in i den nedåtgående spiralen igen. Hon gör mig galen med sitt tjat och sina knasiga analyser som inte har någon ände. Så fort man förklarat och satt punkt för informationen så svarar hon "jaha". Bara för att dra igång exakt samma fråga igen. Och igen. Och igen.

Jag vet såväl att det är den vita hjärnsubstansen som är i disharmoni eller rent av saknas. Kanske ser hon ut som en schweizerost därinne, men jag är bara en människa ju. Nu tog det stopp. Jag ger henne privilegiet att slippa sättas på min "pisk & rapplista". Hon blir förlåten, men nu vill jag faktiskt få helgpaus från min mamma.

Snopet var det. För både den utflugne som hjäpte till och mig. Kör man hoj med raka rör blir decibelnivån på mullret olagligt. Därför plockar såna som jag i insatser i avgasrören för att "luras lite" i besiktningssammanhang. Så blev det dock inte i år. Dvs igår. Hojen blev tvungen att besiktigas med mina raka Vance & Hines på, eftersom någon annan råd inte fanns i all hast. Den mullrade in i testhallen.
Foto: Places 2 ride

Och utan en enda blinkning gick den igenom. Med muller, megadecibel å allt.
Skönt, ett bekymmer mindre!

Lillebror fick av min utflugne frågan; om hur gammal en viss person är och han svarade "48".

- Okej, tant alltså!

- Just det!

Jag: Hallå, tänk er för. Jag är oxå 48.

- Ja, och du ÄR en tant!

Lillebror skrattade så att han kiknade. Matsmulor letade sig ut i mungiporna och tårarna ville rinna i hans kamp att tugga och skratta samtidigt.

- Vad är det som är SÅ himla kul lillebror, frågade jag.

- Att du är den enda som inte fattar att du är en tant. Det är kul.

Ville inte följa med på kalas idag. Det har underlättat väldigt i mitt liv att jag med ålder vågat stå för att inte ta in det och dem som inte berör mig. Ibland upplever jag ett eget påtagligt motstånd i mitt arbete, men där är man ju iklädd en yrkesroll och får dessutom betalt att utföra en slags känslomässig närvaro. I och med slutförande av dokumentation kan man sen släppa det som var energiutarmande. Privat är det nåt annat. Att behöva planera inför, närvara och i värsta fall följa upp det som kändes motigt, för att inte säga ångestladdande. Livet är för kort att behöva göra sånt som andra förväntar sig av en. De kan förvänta sig av sig själva istället.

Det är ursvårt att våga stå för vad man själv vill och inte. Att rubba på normerna. Insikten om andras åsikter och dömande finns ju alltid på ytan. Man riskerar att bli utsatt. Vi människor är inte bättre än höns eller andra djur. Ger sig någon ur flocken löper den hundra gånger större risk att fara illa.

Jag tar den.

Ny kväll. Nya utmaningar. Eller troligen gamla väl intrampade. Det är så förbannat trist och jag är så full antipatier för dem som har det bra. Vad det nu är. Har det bra utan förträffliga mig kanske? Står inte ut med glättighet. Har aldrig lyckats med, och vill inte heller lyckas i konsten att låtsas. Tycker det är äckligt med hyckleri. La märke till en kvinna i +35 som hycklade  med några bekantskaper på loppis idag. Det är så genomskinligt. Det hörs tillomed på samtalstonen. Jag tappar all respekt.

Hör man mig inte, behöver man verkligen inte låtsas. Jag hör ju själv. När man inte hör. Det ska man istället stå för. Då föds både respekt och nyfikenhet. Så funkar jag.

Behöver inte fundera, eller ens skänka det en enda tanke. Jag förstår mycket väl att både involverade i tossiga morsans hemsjukvård, omsorg och administration liksom bekanta, närstående och bloggläsare nog stundom själva funderar på hur mycket bitch och pain in the ass jag är i och runt hennes omsorg. Jag skriver rätt mycket om min mamma och den vård hon betalar för, här. Och jag berättar när det kokar över, men allt kommer inte till uttryck. Somliga detaljer är så vanvettigt tokiga att jag inte riktigt orkar engagera mig. En sån sak skedde i veckan.

Tossiga morsan var alltså inlagd på sjukhuset för rossliga lungor och kraftiga benödem. De gav henne vattendrivande läkemedel intravenöst och checkade av effekt via våg. Hon tappade 1,5kg över en natt. Rakt ut i avloppet. Hennes livskvalitet och mående kom åter av att slippa vara så vätskefylld. När hon skrevs hem så var det med extramedicin som skulle delas i dosett och därmed underhålla den effekt akutsjukvården fixat åt henne. Det meddelades ansvarig sköterska via fax. 



Dagen efter hemkomst var jag hos morsan med veckohandling. Hon hade precis hembesök av en undesköterska som hade delat medicin. Jag frågade om hon fick extrados vattendrivande och blev inte alls förvånad när vederbörande var helt ovetande. Däremot skulle man börja dela extra nu kommande måndag, hade hon hört.

Kikade i morsan medicinskåp. Där låg mycket riktigt påsen med extratabletterna. På påsen hade sjukhuset skrivit urtydligt vad som var tanken och när.  Någon i hemtjänsten hade vid något tillfälle gett henne en halv ordinerad tablett, men ingenstans hade detta signerats och det kan ju ha sin förklaring i att det inte fanns någon medicin eller signeringslista för preparatet hemma hos morsan. Däremot hade sköterskan alltså informerat att man f.o.m fem dygn senare skulle börja dela extramedicin. Undersköterskan, som verkade vara en rekordelig vårdgivare blev förskräckt.

Man behöver ju liksom inte vara nåt ljushuvud för att förstå det prekära i denna sk vård.
Bitch eller inte.

Ibland undrar jag riktigt hur tossiga morsan kan få upp farten. På minnet alltså. Hon minns detaljerat och redogör med stor inlevelse för både omständigheter, tid och rum. Ibland i så rasande fart att jag själv blir rädd för mitt minne. Jag vill ju så gärna minnas det som är hennes, min och vår historia. Just nu har det varit så i några dagar. Några ljusa dagar får man säga. Där hon själv tar upp historiska ämnen och både frågar och berättar. Hon fattar att man kan ha stor nytta av en dator och internet och vill gärna att jag checkar upp sambanden, om det finns möjlighet. De senaste dagarna har jag till hennes stora behållning sökt döda släktingar via gravar.se Hon undrar när de var födda, när de dog, vart gravplatsen finns och vid vilken ålder de for vidare. Vi fastnade vid hennes egen mor. Hon dog vid 68års ålder. I sviterna av dåtidens strålbehandling. Så fick jag upp ögonen för kopplingen mellan mormors namn och min storasysters andranamn. V i började nysta i hennes tankar om våra namn. Vi var fem barn och samtliga har fått lite sådär "stadiga" förstanamn som bergis var ganska vanliga för våra födelseår. Andranamnen verkar ha kopplingar till förfäder. Utom mitt. Och morsans minne höll, nästan ända fram.

- Så vart fick du Maria Magdalena ifrån?

- Det var Inger D som hittade på, inte jag. De stora läste ju fram hos prästen då, och hade väl snappat upp     namnet från bibeln.

- Just, det har ni berättat för mig förr.

- Ja, jag ville att du skulle heta Sven-Bertil.

- Tack, det var ju för väl att det inte blev så. Lillan då, vart kommer hennes andranamn ifrån?

- Hon hette ju som jag, det hör du väl!

- Men du heter väl inte Birgitta?

- Det gör jag väl!

- Nej mamma du heter inte Birgitta.

- Nej inte nu inte, det hette jag då. 

"Högtidsdagen på lördag den 21 augusti firar vi 200 år sedan det stora riksmötet hölls i Örebro då riksdagen valde Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare. Det bli högtidsceremoni i S:t Nicolai kyrka där hela den kungliga familjen närvarar" Örebro2010.se

Prins Daniel, kronprinsessan, kungen, drottningen och de andra två apanage-uppbärarna ska åka häst och vagn över stan. Stadsdelen de ska åka igenom har rustats upp i månader. Framförallt gatan. De ska få åka på mönsterlagda kullerstenar i olika gråskalor. Den biten av gatan sopades och skurades tidigt imorse när jag passerade och på eftermiddan satte man upp kravallstaket.  Hos blomsterhandlarna kan man köpa flaggor på pinne och "kungabuketter"i gult och blått.

Som jag längtar till lördag.
INTE!

Vilket spektakel. Och vilken jädra idioti.
Visserligen "får" även befolkningen sin släng av sleven genom att lokala artister uppträder på ett av stans mindre - och naturligtvis det senaste upphottade  torget i stan. Fast antagligen uppträder inte Mats Ronander och eller de andra lokala artisterna gratis. Och jag tror inte heller att scenarbetare, både de som bygger, underhåller, river, sköter ljud och ljus osv gör de ideellt. Förutom vad allt annat kostar. Det är såklart skattemedel som ombesörjer att den här familjen får komma till Örebro och fira sina anor och släkt alldeles "fritt". När det finns otaliga hål att fylla inom kommunen.

Vi har bl.a ett duktigt universitetssjukhus där köerna är olidliga för ledbrutet folk som väntar på datorundersökningar. Det fattas både lokaler, personal och maskiner för att kunna möta folk utifrån deras behov. Örebro är topprankat vad gäller segregation med all den sociala problematik som följer. Här finns inga ungdomsgårdar - tjejer och killar mellan 13-17år har absolut ingen egen plats att mötas vid. Sedan lång tid härjar åtminstone två helgalna väldtäksmän och polisen verkar inte ha resurser att ringa in och gripa dem. Hemtjänsten visar konstant prov på inkompetens som kan tänkas bero på kunskaps-,fortbildnings- och ekonomisk brist. Arbetslösheten är trängande. Etc. Osv. Mm.

Jag ställer inte upp på den här galenskapen.
Rör inte mina skattepengar!

Lyssnade av ett meddelande idag: "hon har ingen propp på benet men hon ligger på sjukhus". Vid det laget hade jag såklart redan spårat min mamma. Hon skulle ju "bara" göra ultraljudsundersökning på röntgen imorse och borde ha varit hemma åtminstone vid lunchtid. Hon blev alltså inlagd för observation av de svullna benen. En doktor hade tyckt att det skulle utredas, och han hade påpekat att tillståndet inte var en barnlek. Sköterskan på avdelningen redogjorde för akutbehandlingen. Tossiga morsan skulle sättas in på ordentliga intravenösa infusioner av vätskedrivande. Att hon är dement var det nog tur att jag nämnde. Hon kan ju bejaka och neka och nicka och leende hålla med. Det är lätt hänt att man lurar sig på såna där damer.

En väska packades med det allra mest nödvändiga som överlämnades till henne på sjukhuset ikväll. Då satt hon där, med världens ruffs i bakhuvudet och bekantade sig med en annan snurrtjej, i avdelningens gemensamhetsutrymme. Jag såg hur hon rent kroppsligen försökte upprätthålla sig och sin person som något adekvat. Sen sprack det.

- Vart ligger du mamma?

- Ligger, jag sitter ju här!

- Jo, men i vilket rum ligger du?

- Tja hörredu, jag bor inte på den här våningen, jag bor två trappor upp.

- Så du har flyttat?

- Javisst sörru, jag kom visst igår, eller om det var i förrgår.

- Har du fått en ny lägenhet?

- Ja så är det.

- Varför sitter du här och fikar då?

- Ja, det var ju flickorna på jobbet som sa att det var kaffe här just nu, men min lägenhet är däruppe.

- Hur kom du hit då?

- Jag tog hissen såklart!

- Jaså?

- Ja, eller tog jag trapporna?

Tossiga morsan hade ringt runt och snurrat igång oro hos sina övriga barn ikväll. Det var "det svullna benet" och så var det samma som jag själv så ofta får höra. Nämligen att hon undrar vart hon är. Eller hur länge hon ska stanna "här". Försökte styra upp via telefon. Hon fick bland annat använda sitt trygghetslarm och därmed  uppleva en extra  uttryckning. Förhoppningsvis även extrasnabb. Det räckte dock inte. Eller jag såg ingen annan utväg att få slut på de verbala sjukdomsspiralerna utan att erbjuda mig en akut uttryckning. Plötsligt fick tanten liv i rösten. Plötsligt hade hon möjlighet att bryta tråden. Och kom såklart istället att tänka på glass. Hon skulle bjuda på glass, bara någon så att säga: köpte ut den.

Nu vet jag, en Magnum kan trolla med en tossig morsa. Och faktiskt tillomed lindra besvär från idiottjock bensvullnad. En Magnum kan tillomed få den som glassnjuter att tycka både krukväxterna, hemtjänstpersonalen och teveprogrammen skänker stor livskvalitet. En Magnum kan kort och gott ändra såväl själslig som fysisk, psykisk och andlig livskvalitet.

Däremot tror jag inte att den botar urinvägsinfektion. Nånting, det kan vara en tränad snok, säger mig att det bör checkas upp hur balansen hos mikroorganismerna i tossiga morsans urinvägssnirklar ser ut. Många, på tok för många gamla tjejer har asymtomtomatiska uvi:er. Som inte så sällan anhöriga märker av. De blir helt enkelt mer än lovligt tossiga, de gamla. Rent av maxdementa. Storebror tyckte att det gått undan med hennes snurrighet på sistone. Det stämmer, men har "vi" tur kan det eventuellt dämpas och botas med penicillin.

Är det inte det ena, så är det, det andra - sa kärringa som blödde näsblod.

Har per telefon haft megalångt stödsamtal om ovanstående. Bekymmer med obesvarad kärlek. Fast det egentligen "bara" handlar om bekymmer med förändring, maktlöshet och frustrerande besvikelse. Det är kanske samma sak. Tycker man inte om sig själv, tillåter man inte någon annan att göra det heller. Då blir man utan. Eller kommer mitt i krisen på att man i sin iver att bli älskad och bekräftad har bränt sina ljus i båda ändar. Vägar till återvändo syns obefintlig. I och för sig är kanske den sortens ljusbränning inte så dum. Då borde det ha varit rätt livligt på mitten av ljusen. Något man kanske sen kan falla tillbaka på. Fast såna insikter ger ingen energi, bara bitterhet. Och det var vad megasamtalet gick ut på. Att försöka lindra och få martyren på bättre tankar. Hopplösa cirklar.

Det är svårt att komma med vettiga inlägg när någon känner sig överkörd, tillplattad och tillintetgjord. Antar att det är just då som husdjuren i våra hem gör allra bäst ifrån sig. De ger av sin villkorslösa kärlek utan att fråga, utan att förklara och utan att begära nånting tillbaka. Man kan bara lyssna. Och kanske hänvisa till Pricken Över Livet där det finns mycket kloka referat:

En utflykt till Bergslagen och Grythyttan/Hällefors slår det mesta. Bara vägen dit är exotisk. Eller i alla fall ytterst naturskön. Trollsk på sätt och vis. Och småfarlig både för att den täta skogen hotar med vilt av alla de slag, och småfarlig för att man riskerar att skinna sig på alla loppisar efter vägen. Eller tänk om man skulle få för sig att köpa eller hyra något plejs i den trollska skogen. Ja, det vore det värt förstås.

Idag har jag fått med mig diverse bergslagsguld hem. Somligt och glassigt befinner sig i magsäcken, men en hel del står och lockar med sin glans i rumstemperatur. I kylen vilar ost.




Neerings har dagsfärsk och sagolikt god glass. Säkert är de egengjorda chokladpralinerna lika maffiga, men min dagsranson av kolhydratsintag räckte inte att prova dem just idag. En av glassarna var sådär turkosblå som jag minns att en slags skumelefanter var i min barndoms godisutbud. De smakade nog viol, den här blå glassen smakade nougat. Jag frågade varför den var blå. Jo, den hette Smurf och var "gjord av handplockade och finmalda smurfar från bergslagsskogen". Minsann.




Saxhyttegubben plockar 2300st blåbär som han pressar och silar och tappar rakt ner i 33cl-flaskor. Inga tillsatser, inget socker, inget vatten. Har druckit det förut. Inhandlat på NK. Till ett helt annat pris förstås. Plockar man så många blåbär för att fylla en liten flaska så kostar det. Å andra sidan är det ingen dryck man häver i sig. En 33:a räcker till flera. Det upplevs nästan lika smakrikt som ett märkvärdigt årgångsvin. Och bör även drickas så. Smutt. Väl kylt. Inköpte även ren lingondryck. Ser på hemsidan att det har många användningsområden. Kan kanske passa att göra nån slags LCHF-drink. Med alkohol, lingon och bubbelvatten. Nåt syrligt. Och färgglatt.

Man kan köpa Bredsjöost, både hårdosten och den blå, på plats och man kan slå sig ner i Ostkaféet och där avsmaka hembakat hällbröd bland mycket annat. Eller så kan man köpa deras förunderligt härliga ost, producerad av fårmjölk och roquefortmögel på många andra ställen i sverige. Fast det blir lite mer genuint att köpa det på plats. Eller i alla fall i krokarna. Den är dyr, och värd varje cent.

Hela vägen från Örebro till Hällefors är en upptäckt. Norr om stan, i höjd med, och kanske med inspiration av; "Kirschstångens" designiver har spenaten pepprats av heminredningsbutiker med förkärlek till det shabbychick:iga och massor av danskt och Sia. Nästgårds hittar man Pershyttan & Nora liksom Gyttorp och Stadra, ställen på jorden som kräver att omtalas i eget utrymme. Det är grönska, det är mossa & kottar och det är vatten. Det är en sann lisa för själen att utflykta den vägen en vacker sensommardag. Och att återupptäcka det som verkligen betyder nånting. Naturen, närheten och de tvättäkta människorna.  Och man kan inte låta bli att framhäva patriotismen som vill uttrycka sig poetiskt. Nu är jag ingen poet, kanske bara lite patriot som efter en sånhär dag vill sjunga lite Heidenstamskt:

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

De var mycket bättre förr:

Försöker satsa på att känna mig nöjd privat. Bortsett från trassligheter med min arma moder, går det rätt bra. Har kommit på att det liksom är fullt tillräckligt om jag är nöjd i mitt liv. I alla år har det funnits en faiblesse att istället göra andra nöjda. Fick lov att bli fullvuxen och kanske även lite preklimakteriell innan det blev en insikt.

Personkritik var en utlösare, i en kombo med tråkig tid för eftertanke.

Minns för flera år sen när jag kom ut till cykelstället utanför jobbet. På var sida finns där plats för fem cyklar och min stod i mitten. Dessvärre hade folk kilat in lika många till emellan och bakom. Jag stod precis och funderade om jag skulle lirka ut min cykel med risk att få repor i lacken eller rent av lyfta den som blockerade min och typ slänga den åt fanders. Då dök kvinnan upp som ägde cykeln. Jag kaxade till mig och sa:

- Hur har du tänkt här?

- Vadå!?

- Ja, du är duktig va, som parkerar "nästanicykelstället?

- Vad fan menar du?

- Jag menar att det är ett otyg med folk som visar sig rekordeliga utan att vara det.

- DU skrek hon............. jag är 47år - Du mästrar inte med mig hur du vill!

Visserligen är det uppfriskande med raka rör och att slippa hyckleri, men ska man tillämpa personkritik, så får man göra det med kärlek. Jag är trött på djupa tankar, analys och dåliga samveten. Man kan få dåligt samvete av andras missnöje med en. Det är förfärligt. Djupt förfärligt att man så gärna vill behaga. Det var då.

Nu är nu, vid cykelstället och där finns bara jag som ska bli nöjd.

Sedan första dagarna i juli har tossiga morsan haft ben som är identiska med timmerstockar. Åtminstone vänster. Dessa har lindats och hennes vätskedrivande medicin har tredubblats. Distriktssköterskorna har ringt mig stup i ett för att meddela "hur de tänker".

I torsdags för en exakt vecka sen tog ansvarig beslut att boka tid hos doktorn för bedömning av djup ventrombos eller ej. Fem dagar senare, alltså i tisdags fick hon komma till Vc. Hemtjänsten skötte transport, dvs att tossiga morsan fick promenera med rullstol framför sig (trots att de tidigare hävdat att inga försäkringar täcker om man använder "annans" rullstol - bullshit alltså). Förtio minuter senare ringde dsk för att be om hjälp med transport till sjukhuset för akut ultraljudsunderökning. Det handlade om suspekt djup ventrombos. Jag frågade om de hade tagit D-Dimer - ett blodprov som man sedan många år kräver på röntgenkliniken för korrekt diagnos tillsammans med den fysiska undersökningen. Det visste hon inte. Så jag både informerade och ifrågasatte. Samt påpekade att just dessa frågor, är min egen vardag. Fick mig då till livs att vi skulle lita på att doktorn nog visste vad han gjorde.

Turligt nog fick jag hjälp med morsan. Det gäller att ha folk i standby-läge omkring sig om man har sjuka och dementa anhöriga - glöm aldrig det. Hemtjänsten har inte tid. Nåväl, standbyfolket kunde intyga röntgenpersonalens skarpa irritation att ovanstående blodprov inte var taget. Informationen hade upprepats och det påpekades att diagnos därför inte kunde anses korrekt. Med ultraljud sågs ingen trombos. Så fick tanten åka hem. Då var klockan omnkring 16:30.

Nästa problem: det finns ingen av mammas vårdgivare som svarar i tfn efter att klockan passerat 16:00. Ringde därför upp vårdcentralen. Bakvägen så att säga: "tjänsteärende". Pensionärerna föreslås att trycka på sitt larm för att meddela sig hemma. Vad både folk i allmänhet och vårdpersonal i synnerhet inte vet, är att dessa sk "larm" kostar 110kr. Helt orimligt i min värld.

Jag meddelade svaret från röntgen och det visade sig att remitterande doktor var kvar i tjänst. Han ordinerade istället att morsan skulle komma till Vc morgonen därpå för att lämna prov på D-Dimer. Och hade klämt i med att: "det klarar hon". Det kunde han bedöma utan att han nånsin förr, förutom det korta mötet på tisdagens underökning av svullna ben, har träffat henne. Jag krävde att dsk skulle ta provet hemma hos morsan och det skedde igår.

Idag ringde mig samma dsk på jobbet kl 11:30. Svaret på D-Dimern visade tecken på djup ventrombos. Tossiga morsan var tvungen att  per omgående åka till akutmottagningen på sjukhuset. Fast hemtjänsten var underbemannad.... kunde jag kanske?

Måste säga att nånting mycket viktigt i logistiken på våra akutmottagningar också är åt helvete . Vi hade remiss med oss - där doktorn förresten hade skrivit att problemen pågått i en vecka!? Att "patienten är för övrigt pigg" och inte nämnt ett ljud om demens eller minnessvårigheter. Jag nämnde rubbet själv förstås. Ändå var det tre i personalen som "intervjuade" henne, tre enskilda - varför kan man undra. Och trots remiss fick vi vänta i tre timmar. Jag och även mamma har världens respekt om det är ett akutläge, men .... som morsan sa:
- Nu har de mage att promenera parvis här i korridoren oxå!

Ja, så kom då resultatet: Tossiga morsan erbjuds en tid för nytt ultraljud på måndag.
Det kunde nämligen inte avgöras vilken diagnos som var mest trovärdig eftersom undersökningarna; ultraljud och D-Dimer inte var gjorda på samma dag. Och ska man göra om det hela, måste det gå fem dygn emellan.

Fan alltså.
Jag är så himla trött på att vara missnöjd.
Och avskyr så all inkompetens man s.a.s är tvungen att identifiera.

Jag berättade ju om praxis redan i tisdags, men man betraktas väl som en "besvärlig" kan tänkas.
Undrar just under vilket epitet morsan sorterar.

Besökte hjälpmedelsbutiken Varsam idag, i hopp om att hitta något emot tossiga morsan´s svullna ben. Att hitta lösningen i kompressionsstrumpor var kanske för högt siktade planer, men jag hittade istället en slags cirkulationsstimualtor som hon ska lägga på golvet och använda fötterna till. Det är som en liten vagga som hon skall vicka på. Kvar återstår att; se om hon fattar det av egen maskin.

Däremot hittade jag världens lösning till teve-problemen:

Tossiga morsans fjärrkontroll till nya teven har nästan lika många val av knappar som piloterna i en cockpit. En dement person klarar inte av att styra någon typ av farkost. Och definitivt inte en avancerad fjärrkontroll. Det behöver man förresten inte ens vara dement för att gå bet på. Jag har själv svårt med alla förbenade kontroller som styr tekniken i mitt hem. 

På Varsam inköptes ovanstående för 425kr: "la plus simple des télécommandes" - "världens enklaste fjärrkontroll". Av och på. Kanal framåt eller tillbaka. Högre eller lägre volym. Thats it!

Man "lär upp" den med hjälp av ordinarie fjärrkontroll, som sedan göms så långt in i ett skåp.... eller djupt ner i en handväska.... som man kan komma. Det låter ju så bra att man knappt tror att det är sant. Testkörning sker imorgon. 

Underbare lillebror lärde både sin pappa och mig något mycket viktigt idag. Framförallt att vi inte ska vara så påstridiga med en nybliven tonåring. De vet ibland bättre än oss vuxna. Särskilt när vi möter dem som om vi hade massor av viktigt att lära dem.

Jag klippte lillebror idag och upptäckte att han återigen hade ganska besvärliga hårbotteneksem. Han fick uppmaningen att "bara" använda eksemschampo till sitt hår. Nej, "det gick inte, för det var slut". Jag förmanade att han var tvungen att prata med sin pappa om det. Och lovade att slå ett slag för frågan med hans pappa senare under dagen. Så blev det. Vi tog upp schampofrågan tillsammans. Och pappan svarade, medan jag hejjade på att: man får lov att "känna" på flaskorna. Det visade sig nämligen att det fanns en full flaska av ovannämnda schampo och om han "bara" kände sig fram  i badrummet så skulle han upptäcka vad som fanns och inte. Och vi, (jäkla) pedagoger tjatade om flera exempel så att grabben skulle "förstå" och bli självständig. Han var tyst och tog in vad som blev sagt och tog till slut till orda:

- Okej! Du säger att vi ska tala om när något är slut. Det behöver vi  inte då - det kan väl du gå runt och KÄNNA dig fram om det är eller inte!

High five!

Med Ryanair kommer man till Prag ToR för runt en åttahundring. Inklusive väska. Jag har åkt ToR Sthlm för samma slantar flera gånger. Med Tåg. Hur får de det att gå ihop med de där lågprisresorna? Flygmaskiner slukar väl bränsle?

Funderade på vad de äter i Prag. Vad man ska längta efter? Tänkte något rustikt. Nu har jag googlat:
De äter Vepro-knedlo-zelo: fläskstek med knödel och surkål som enligt uppgift är den tjeckiska nationalrätten. Eller så ska man testa Svícková s knedlíkem - dvs surstek med knödel.



Ja, det verkar rustikt...minst sagt.... tror nog att jag avvaktar mobilisering av längtan redan nu.

Sålänge jag kan minnas har min mamma varit specialist på att "spara" disk. Hon har aldrig stressats av att diskhon blir fylld. De sista åren jag bodde hemma hade vi det kämpigt just med hushållssysslorna. Vi fungerar nämligen precis tvärtemot varann. Jag vill röja direkt efter matlagning och tål inte riktigt om köksregionerna är röriga medan hon är cool och tar sig an bestyren när andan faller på. Så fort jag flyttade hemifrån accepterade jag hennes förhållningssätt. Jag insåg att människor är olika och att jag inte har någon rätt att sätta ribban för andras sätt att ta hand om sitt hem.

För några veckor sedan hade vi, på biståndsbedömarens initiativ, omsorgsmöte runt och delvis tillsammans med; tossiga morsan. Fotfolk, två stycken var närvarande. En av dem med all säkerhet handplockad för att sätta oss anhöriga på plats. En till synes självsäker matrona som framförde sina personliga åsikter som om de var något både vår mamma och vi barn var tvungna att efterfölja. Naturligtvis målade hon in sig i ett hörn. Att diskutera huruvida vår mamma låter mjökpaket och andra kylvaror stå på bänken tills det eventuellt blir otjänligt som föda kändes irrelevant i sammanhanget. Tossiga morsan får inte svamp eller glutenreaktion pga det. Mycket energi lades även på någon slags förhandling om när och hur ofta vår morsa "behöver" duscha. Diskussioner som är dömda att misslyckas från början. Mamma är ju inte vare sig omyndigförklarad eller hjärnskadad, hon "kan" avgöra sånt själv. Frågan är mer om personal "kan" handskas med demenssjuka så att de handleder dem dit de behöver, i detta fall in i duschen och inte minst för att "kunna" inspektera om de gamla har skavanker på kroppen som behöver ses över. Vi kom inte riktigt någon vart med den frågan. Däremot la matronan en del krut på att de "måste" diska åt tanten. Jag har upprepade gånger bett att de ska se över begreppet omsorg och konkretiserat andra insatser som tossiga morsan "faktiskt" behöver istället för disk och iordningsställande av smörgås. Det är snart det enda hon klarar av, medan hon inte klarar av ensamhet, kvällsångest, sophantering, gluten och identifikation av svampangrepp. Då fick vi veta att det var stört omöjligt att servera henne mat, ifall det inte fanns rena glas eller bestick. Tråden matronan drog i handlade inte om något annan än hennes egna personliga värderingar om hur ett hem ska skötas om och inte. Hon gjorde s.a.s bort sig när jag erbjöd att fylla skåp och lådor med nya bestick och glas. Det var inte lösningen tyckte hon. Disk skulle hållas undan.

När jag var hos mamma häromdagen var diskhon fylld. Jag tycker att hon är überlätt att styra upp:
 "Om du mamma tar hand om disken, så vattnar jag blommorna och röjer lite bland tidningarna sålänge, så fikar vi sen" - och hon gjorde det bums. Mamma gillar att diska och löddra med Yes:en och hon putsar hoar och bänken tills det blänker. Så även denna gång, men mitt i allt diskande när jag anlände för att fylla vattenkannandrog hon ner brallorna och sa: "vad ska vi göra med det här som gör ont då".

Återigen fann jag min mamma full med svampangrepp. Högt och lågt.

Katterna har ju oxå fått sitt lite pimpat. För någon månad sedan redan, men ändå. Det är så fantastiskt bra. Vet inte riktigt vad det beror på, men numera ( sedan något halvår) springer, hyggligt gamle kastratherren Lakrits på lådan i ett. Det är inte underskattat alls. Han skvätter i kattlådan precis hela tiden. Med följd av att det fastnar grus (som ju egentligen inte är grus utan någon slags restprodukt från lera) precis överallt i detta hem. Det gick så långt att båda mina katter stod under dödshot ett tag. Man har ju liksom lite annat för sig än att städa. Eftersom Lakrits inte heller kan dricka vatten som en vanligt katt blev det geggamojja överallt här. Han tar upp vatten med högertassen som han sen, lite sådär, slickar av. Det är väl morrhåren, han vill inte bli våt i morrhåren. Och när han ändå gjort sig omaket att med högertassen lapa i sig vatten tog och tar han vägen förbi lådan och det blev: just det - G E G G A M O J J A. Nu, efter byte till PeeWee blir det... ingenting!



Systemet är så himla smart. Två lådor. Det undre har jag klätt med plastpåse avsedd för kattlådor. Och i den övre, som är som en durkslag, fyller man pellets av svenskt träspån. En stund efter att dessa pellets blivit våta av kattkiss löser de upp sig och pulvriseras. Detta pulver åker sen ned genom "durkslagshålen" nästa gång en katt, eller matte kraffsar i lådan. Ingen doft - NOLL doft, inget skräp och framförallt noll sand i övrigt boende. Visst fastnar en å annan pellets när katterna hoppar ur sin låda, men de är ju torra och lättfångade och bara att kasta tillbaka. PeeWee är så smart att jag föreslår ett slags husmorspris för uppfinningen. Man slipper ständig städning, man slipper slänga en massa "onödigt" och den spillning som ändå blir är totalt miljövänlig och återvinningsbar. Dessutom får, som i detta fall en del katter leva på övertid. Inte minst viktigt.

www.ikea.se


Nu är sovrummet färdigt. Varenda bok i hyllan är dammsugad och torkad på alla yttersidor. Fönster tvättade och nya gardiner uppe. Det har rensats och dammtorkats högt o lågt. Och sängen har blivit pimpad, det allra bästa av allt. Ny resårmadrass, ny bäddmadrass, nya kuddar och nytt madrassöverdrag. Någon dag när rätt överkast uppenbarar sig så blir det ett sånt också. Åh, vad skönt! Detta skulle ha gjorts för flera år sen. Det märktes om inte annat när den gamla madrassen skulle lastas ur släpvagnen, ett släp med tak, för att slängas på grovsoptippen. När dörrarna öppnades luktade det apa rent ut sagt. Eller kvalster. Antagligen doftar kvalster apa, så himla äckligt. Tror att det sägs att man "ska" byta sängmadrass vart tionde år. Den här madrassen hade lite mer tid på nacken. Hos Ikea kan man köpa nytt fräscht för hyggliga penningar och de håller säkert ungefär den tioårstiden. Om man  köper en Hästens, sägs den hålla i 30 år. Men det blir väl lika fullt med kvalster i dem? Dubbeäckel alltså. För tripplade pengar. Trippeläckel.

Hur dags kan man unna sig att gå till sängs en fredagskväll? Jag vill lägga mig redan nu.

Kanske går jag emot någon slags femtioårskris. Eller så finns det en redan vid nyss 48 fyllda. Det får lov att ta en ordentlig ände på vissa beteenden hos mig alldeles strax. Och för all del hos andra. Eller så ska i alla fall andra, få uppleva vart min ände befinner sig. Jag är trött. På mig. På mina beteenden och på att livet inte står mig bi på det vis jag önskar.

Det pågår en process. Som innefattar allt.
Vad ska jag göra, hur mycket, vart ska jag bo och hur ser de andra sociala visionerna ut?

En person jag känner ingick i tvåsamhet med en annan och var ytterst tydlig att det från start inte fanns minsta intresse att kompromissa. Raka rör och tydlighet i all ära, men de flesta tror väl ändå att man kompromissar när man är två. Att båda försöker nå en gemensam mitt på nåt vis. Person ett visade istället vart skåpet skulle stå och det blev en kraschlandning. Såklart. Kaka borde söka maka. Risken för elände blir dallrande intensiv annars.

Jag vill inte heller kompromissa. Jag vill nå mina drömmar. Varför skulle jag göra avkall på det?

Förutom på en punkt. Har kommit på att jag inte måste ha en egen odlingslott. Särskilt som jag ju förtjusas av de som är en smutt socialt olydiga. Just nu för aktivisterna som gerillaodlar. Och som i just denna tid har skördefest på grönt, fruktig, blommigt och knöligt som de odlat i parker, bostadsområden och på gröna plättar som "bara" är gröna för syns skull. Så sympatiskt. Nästa säsong kanske jag i smyg tituleras gerillaodlare.

Såg en annan dokumentär på tv häromkvällen. Författarinnan Elsie Johanssons önskedokumentär om hennes farbror Gustav Struble. Han gjorde stor karriär som missionär för pingstkyrkan i flera delar av Afrika under 54 års tid. Till priset av att fyra av de fem barnen under sju år fick stanna hemma och uppfostras i ett av dåtidens (?) förskräckliga foster/barnhem. Barnen hade noll och ingen kontakt med sina päron under den tiden. Struble´s hustru och tillika mamma till barnen: Maria, hade vad man förstår en stor delaktighet i hans karriär, men uppenbarligen inte  med mer empati och familjekänsla annat än att barnen fick lida för sina föräldrars övertygelse och  eventuella  streberlägggningar. Släktkrönikan som dokumentären handlar om, kan inte lämna någon oberörd. Gustav Struble hade en vad jag skulle vilja kalla för genuin barnatro. Hans övertygelse om Gud och allt däromkring hade försatt honom i ett livsslångt tillstånd av förälskelse och passion. Och han verkade lycklig. Han hade något jag ibland kan vara avundsjuk på hos speciellt övertygade människor. Fanatism är kanske skönt? 

Samtidigt som jag verkligen beundrar starkt när människor brinner för en, för sin sak, kan man ju inte annat än fundera på hur det är funtat när man är så egoistisk i sin frälsning (vad än det må vara) att andra, och i det här fallet: barn far illa. Dessutom blir det extrakänsligt när det handlar om religiös övertygelse.

Folk får tro på vad de vill. Gudar, stenar, änglar och sig själva. Fast i önskedokumentären vittnade fyra av Strubles avkommor om att de fick betala med själslig, social och andlig ohälsa. Som än idag, många, många år senare vätskade ögon och fick tårar att strila. Då är det inte okej.

Önskedokumentären om Gustav Struble i svtplay.se

I lördags var jag på utomhuskonsert och fick  där vittna om en helt annan passion. Också en slags religion. Funk. Där guden heter Stevie. En man i publiken blev alldeles till sig av musiken. Och fick det där över sig, som jag ibland avundas. Det där som gör att ingenting annat spelar någon roll. Han sken i bokstavlig mening så att han strålade. Och det fanns vare sig en enda nerv eller muskelcell som var stilla i hans kropp. Han upplevde med helheten av sin person. Han var i passion, men han blev dämpad. Hans sällskap skämdes. Och ville återsställa det behärskade i bänken. Sura miner. Och det är verkligen inte heller okej.

Äntligen torsdag!
Som av en slump hamnade jag framför den allra sötaste dokumentär på Svt2 torsdag förra veckan. En serie på fyra program som jag inte kommer att missa en enda sekund av. Den om kronprinsarna Manvendra, Africa Zulu och Remigius.

Tre äkta prinsar från Afrika, Sri Lanka och Indien kommer till England i sökandet efter den stora och sanna kärleken. Deras kunglighet och stora rikedomar i hemlandet gör dem osäkra på att bli älskade för vilka de är. Därför åker de till England och tar ett vanligt jobb. Hittar de kärlek och hur kul är det att vara vanlig? Fjärran sina liv i lyx, flärd och uppassning, blir det första gången de ska klara sig själva på egen hand. Med vanliga yrken som servitör, kammarjungfru och bartender ska de tre prinsarna söka efter "den rätta" bland Englands pubar, klubbar och kebabrestauranger.

Kronprins Manvendra kommer från en av Indiens rikaste kungliga familjer. Hans tjänare gör allt åt honom; han har aldrig korsat gatan utan handräckning. Kronprinsen chockade omvärlden då han valde att komma ut som gay - i ett land där homosexuella handlingar kan bestraffas med 10 års fängelse. Vid 43 års ålder har Manvendra aldrig upplevt äkta kärlek. Kommer Brighton vara den plats där han finner en partner för livet?

Hans kungliga höghet Prins Africa Zulu kommer från Zululand i Sydafrika. Som 30-åring borde han varit gift vid det här laget. Men då han har blivit bränd av kärleken tidigare kommer det att ta tid att finna rätt. Och för den traditionsbundne prinsen blir det en extra utmaning att uthärda det frisinnade stadslivet i Brighton samtidigt som han ska dela hus med en homosexuell kunglighet...

Hans kungliga höghet Prins Remigius av Jaffna i Sri Lanka, letar efter en drottning att föra den kungliga ätten vidare med. Men för en man som är uppfostrad enligt strikta regler duger endast en kvinna av ädel börd - och dessa växer inte på träd på dansgolven i Brighton. När prinsens tid i England lider mot sitt slut kommer hans besatthet av blått blod att ha prövats ordentligt, vilket leder till ett väldigt överraskande resultat. www.svt.se

Säger som jag "brukar". Det behövs inga sience fiction, skräck, fantasy och animerat i mitt liv. Verkligheten är det mest spännande. Kan på nåt vis inte få nog av det som är på riktigt. För mig finge det alltså gärna vara prinstorsdag varje dag i veckan.

Programmet kan ses på svtplay.se

Tossiga morsan blir ofta chockad över sådant som jag tycker är självklart mellan henne och mig. Sånt som vi har pratat om, rett ut eller planerat. Hennes minne är verkligen teflonbelagt. Trots att man både tycker sig vara urtydlig, upprepar och checkar av, så försvinner det. Med påföljd att hon såklart är helt ovetande igen. Och även om man vet om detta, så hörs och syns det såklart när man upplever kommunikationen tjatig. Då frågar hon gärna: "har du sagt det förut" och undrar: "men hur kan jag ha glömt, jag minns ju annat".

Det är då pedagogen i mig tar fart. Och jag försöker förklara utifrån allmänna begrepp. För att hon inte ska känna sig utsatt, förnedrad och tillintetgjord. Idag handlade det om olika platser i hjärnan där man kan misstänka att demenssjukdomar sätter sig. Att man faktiskt kan få en vink om vilken typ av sjukdom som härjar utifrån symtom. Och jag drog ett exempel. Och berättade om den synnerligen av Alzheimers sjukdom handikappade kvinnan jag hade att göra med som alldeles nybakad syster. En ihopkrupen liten mager människa som tappat alla sina funktioner. Som gjorde samtliga behov i blöja och som skrek i högan sky när vi blev tvungna att mer eller mindre bända isär benen för att göra torrt och nedre toalett. Denna lilla gumma gjorde mig alldeles förtvivlad. Det kändes verkligen som ett värsta övergrepp varje gång vi tog i henne. Så, en gång mitt i natten, lät jag de andra "arbeta" medan jag själv satte mig på huk bredvid sängen, höll hennes små kalla händer i mina stora varma och började sjunga:

~ Maj på Malö, vackra Maj....dej vill alla böljor smeka....när du kommer i din eka....och förtöjer den på svaj ~

Plötsligt reste sig den lilla magra och bortom allt hopp funktionshandikappade lilla tanten och började sjunga med:
~ Hoppar iland....smidig och grann.... blåögd och brun....med små, små fjun. På ejderdun....vilar du i mina drömmar....flicka från Malö strömmar ~



Tossiga morsan log stort och frågade hur det hängde ihop. Jag förklarade något i stil med att själva "musikcentrum" i hjärnan antagligen var intakt trots att allt annat verkade drabbat av sjukdom.

- Du kommer väl ihåg det?

- Vadå mamma?

- Att anmäla mig till körsång eller någon sångtävling på teve om det drabbar mig!

Min bil har fyllt 16 år. Den har gått som en klocka sedan fabriken släppte ut den. En å annan detalj har såklart under tiden fått reparerats, men det har inte direkt grävt några djupare sprickor i min ekonomi. Än sålänge. Nu börjar sådär rent omöjliga fel uppmärksammas på bilen. Att tex båda framdörrarna går i baklås ibland. Eller att dörrhandtaget på förarsidan plötsligt släpper ifrån plåten. Något som såklart kan åtgärdas. Via nya dörrar. Där går min gräns liksom. Att börja byta dörrar på bilen känns för överskursigt för mitt tålamod.

Så jag kikar på andra alternativ. Sen länge hade jag bestämt mig för en Hyundai i30. Den är "lagom" för mig och mina behov, just nu populär, skön att köra, prisvärd och med miljövänliga tilläggsalternativ om man vill. Dessvärre tog den slemmige - en riktig karikatyr av hur gräsligt slemmiga en del försäljare kan vara - återförsäljaren i Örebro, udden av mitt beslut. Han fick mig verkligen att tänka över val av bil.

Häromdagen fick jag syn på en annons i DN. Det var reklam för en söt liten Ford till bra pris. Ford hade tydligen nått en försäljningstopp med denna modell i år. En bil för såna som mig, som mest cyklar och som egentligen bara behöver damma av bilen när tossiga morsan skall ha inköp och så för en å annan kortare utflyktstripp. Jag blev nyfiken. Och frågade min utflugne yngling, som är riktigt duktig på bilar. Han hade svar på tal:

 Lånad bild från Vi i Villa


- Öppna städskåpet och ta fram den där vita maskinen.

- Va?

- Ja, sa du inte Ford?

- Jo, vad har det med min dammsugare att göra?

- Det blir mycket billigare för dig om du köper en vindruta till den och åker på, det är ungefär samma sak.

Om man gillar feel good-filmer kan "Looking for Eric" av Ken Loach, varmt rekommenderas. I alla fall om man har förkärlek till dialektal engelska, spänningsdrama och diskbänksrealism. Och i all synnerhet om man vill ta del av hur civilkurage och medborgargarde av sällan skådat slag kan ta sig uttryck. Det är en underhållande och fantasirik film om att hitta den inre styrkan och därmed kämpa för att rusta ner hopplös livsleda, för att istället bygga upp självförtroende och återknyta gamla relationer med hjälp av riktiga goda vänner som agerar amatörpsykologer i pubmljö.

Om fotboll vet jag i stort sett intet. Nu vet jag vem Eric Cantona är och varför många andra visste det före mig. Han är huvudpersonens låtsaskompis och livscoach och således oxå en av filmens huvudkaraktärer. De heter båda Eric. Prydliga och snygga Cantona med fransk brytning och den slitne Eric Bishop med underbar Manchesterdialekt. Eric Bishop är brevbärare och lever ensam med två hemmaboende tonårsstyvsöner. Den ene är på glid och involverad i kriminella kretsar. Samtidigt som  Eric Bishop far illa av sönernas parasitliv utnyttjar han dem och snor av deras marijuanaförråd. Det är då Cantona dyker upp i hans sovrum...