Samlar favoriter i en spellista på Spotify. Boysen blev chockade när den här (naturligtvis) kom med:

Startade tidigt i ottan igår. Skulle för heldagsstudier med ett tåg till Eskilstuna. Först när jag krängde på mig pjucken, mössa och vantar insåg jag vad som hade pågått medan jag gjorde min morgontoalett. Katten Lakrits hade ju, utan att gnälla visat alla tecken på sjukdom! Den där timmen jag höll på med mig, höll han på med att försöka kissa. Vid närmare eftertanke hade han ju varit på lådan stup i ett.


Det blev som det blev. Deltidsstudier för mig och heldagselände för katten. Strömsholms djursjukhus är det enda stället med jourhavande veterinär i mitt geografiska upptagningsområde och tur i oturen ligger det i närheten av Eskilstuna. Så Lakrits fick åka ifatt mig.

Mer åt det oturliga, eller kanske mer realistiska hållet är ju att man mycket väl begriper vad det kostar att hålla ett djursjukhus öppet dygnet runt. Nåja, att mina katter ska ha det svårt är det inte tal om. Så jag blev, i all hast tvungen att mellan kondensering och kodning av intervjuer även ta ställning till vart det ekonomiska taket för min omsorg och empati ligger eller om Lakrits skulle få fara till de saligas nejder.

Det fanns tre differentialdiagnoser. Urinsten, urinvägsinfektion eller urinstämma pga urinrörsinflammation. Det senare var något som en del katter oförklarigt kan få, om och när de blir stressade. Det kunde bero på plötsliga nya inslag i deras liv. En ny möbel, en ny människa eller att man möblerar om. Till synes inga stora påfrestningar alltså.

Han fick smärtstillande i tablettform, smärtstillande och antiinflammatorisk mixtur och en lugnande och muskelavslappnande spruta i nackskinnet. Han blev full, raglade och efter femton minuter fick han äntligen resultat på lådan. Blodblandat.

Provsvaren uteslöt urinvägsinfektion.
Vid närmare eftertanke hur det har varit för katten den senaste veckan, så har det förändrat sig en del. Dels kom det in två "nya" möbler, fulla av minnen och dofter. Det innebar oxå två bullriga flyttgubbar vid själva ankomsten, som han blev livrädd för. Möblerna, mina gamla renoveringsobjekt har Lakrits sen undersökt dagligen åt alla håll och kanter. Förutom möblerna har min studiekamrat vistats hos mig från tidig morron till kväll i tre dagar och Lakrits har inte vågat komma fram för att vare sig visa sig eller hälsa en enda gång.

Vi tog således beslut om att avvakta röntgen och tro på att det är en inflammation där svullnaden täpper till och hindrar urinavgång. Lakrits fick tack o lov följa med hem igen. Jag behövde inte ta beslut av värsta sort. Veterinären tyckte visserligen att man ska betrakta Lakrits som semibedagad med god marginal men det är inte dags att avrunda, ännu.

Natten har gått sisådär. Han försöker pinka precis hela tiden och lyckas med en droppe. I bästa fall två. Och han tycks fundera på om det kan vara fel på lådan och provar därför i slasken mellan varven. Stackarn. Fast han äter, dricker och lappar till tjocka fröken Strössel i förbifarten, så jag tror på den här dagen också.

Och på tal om tjock:



Ett enda kilo för mycket på en katt, motsvarar 17kg på en människa. Något att tänka på.

I samråd med vår handledare har vi idag skjutit upp tid för att försvara vårt examensarbete. Det känns bra. Riktigt bra. Just nu är det omänskliga krav och lika omänskligt tempo. Magkatarren är heller inte nådig. Hos nån av oss. Det känns mycket bättre att få en månad tillgodo och förhoppningsvis slippa bli sågade med förväntat omarbete och inte minst jättebra att få utrymme att läsa in oss på den uppsats vi själva ska opponera på.

Aldrig mer ska jag skriva uppsats, i detta liv i alla fall. Aldrig mer. Det får de intellektuella entusiasterna sysselsätta sig med.

Nu handlar vår uppskjutning inte alls om det. Tydligen ligger alla sent i sin sammanställning. Alla är trötta. Man ska examinera under hela våren. Det blir valfritt att välja några dagar varje månad, så vi sitter i en bra båt ändå. Oddsen är kanske självklara. Vi är alla fullvuxna med allt vad åtagande heter - arbeten, familjeliv och studier under tiden. Jag tycker att vi är duktiga ändå!



Att skjuta upp var ändå inte så enkelt. Man måste ansöka på skolan om att få bli registrerade för nästa termin minsann. Sjätte terminen för vår del. Med ny kåravgift såklart.

Å andra sidan kan man ju tänka sig ett fortsatt förtroende med studentrabatter här o där. Böcker och tåg tex. Inget ont som inte oxå ha nåt gott med sig.

Tre veckors ledighet är till ända. Som tur är. Mer soffpotatis kan man inte bli. Om man nu inte har tänkt sig att skapa ett nytt ord i SAOB - soffmos. För det är ju så det blir till slut. Mindre och mindre gjort. Eller mer och mer ryggläge. Man faller samman liksom. Ägnar sig åt ingenting. Eller åt GuitarHero. Vid 47års ålder!

Nä, jag gillar att motionera före frukost. Att cykla iväg tidigt i ottan. Och jag gillar att arbeta. Att ha schema och rutiner.



Fast det är klart. Att cykla i minus 22 grader C är inte det lättaste.
Jo cyklingen i sig var inga problem. Jag har ju en bra trampcykel. Kölden gör underlaget hårt, torrt och trafiksäkert, åtminstone på cykelvägarna, men det är ju ett elände att bara andas i detta klimat. Särskilt när man får upp flåset. Kall om händerna? Absolut inte, jag har ju lovika. Kalla om fötterna? Absolut inte, jag har ju curlingkängor. Isande kall om låren? Icke, jag äger och använder damlångkalsonger. Men helvete så kallt det blev i ansiktet och i luftrören!

Imorgon promenerar jag nog.

Last minutes with Oden

1. Hur länge har du bloggat? Sedan juni 2005
2. Har du träffat några bloggare irl? Ja, flera utomordentligt trivsamma bloggare.
3. Av de bloggar du läser hur många procent är dagboksbloggar och hur många procent är ämnesbloggar? 50/50 skulle jag tro.
4. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare? Alla favoritmärkta.
5. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Minns inte namnet. Hon stängde sin blogg efter ett år. Det var ett slags offentligt uppgörande med psykopaten som hon till slut befriade sig ifrån. Oerhört välskriven blogg.
6. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Ingen aning, det är ointressant vad andra tycker om en sån sak.
7. Tycker folk som känner dig, att du är dig själv i din blogg? Ja, det tror jag. Fast det har hänt att man uttryckt nån slags förvåning.
8. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? I den här bloggen skriver jag egentligen bara för min egen skull och blir oftast väldigt överraskad… och ibland generad för bekräftelser. Annars har jag ju snudd på sjukt bekräftelsebehov…
9. Har du någonsin blivit sårad av någonting som har skrivits till/om dig i en kommentar? Njae, förbannad kanske.
10. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Att jag ju inte riktigt ”kan” lämna ut mig så som mitt dagboksbehov egentligen önskar.
11. Nämn några saker du aldrig bloggar om, och varför? Intimiteter och just därför.
12. Har du själv skrivit saker du ångrar i din eller någon annans blogg? Nej, att ångra är så destruktivt. När jag själv kommenterar är det för att jag har berörts positivt. Förstår inte alls de som sysslar med att dissa någon annans ord och handling anonymt.
13. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? Antagligen. Åren går ju. Den här går in på sitt femte nu.

TES - Trygghet, Enkelhet, Säkerhet.

På lokalradions nyheter och debattprogram den 30/12 diskuterades att hemtjänstpersonal i Örebro går på knäna. Man mår dåligt åt att inte kunna tillhandahålla den service och de tjänster man både vill ge och anser sig vara skyldig att ge, i sitt hemtjänstuppdrag. Våra äldre får enligt programmet inte sin rättmätiga omsorg.

Det nya digitala planeringsverktyget TES skall ge optimal planering med uppgift om dagliga insatser och transporttid mellan vårdtagare. Ett individuellt schema som visar dagens insatser skrivs ut. I schemat visas dagens alla besök med insatser, tider och vilken kompetens som krävs för uppdraget. Efter registrering kan man se vilken tid omsorgen hos den enskilde tog och i slutänden ge korrekt beräkning på vilken avgift den enskilde skall betala. Registreringen görs med en liten enkel handterminal som förses med personalens personliga kort. Genom en knapptryckning på terminalen registreras start och sluttid för besöket samt utförda insatser. Alla registreringar överförs sedan i realtid till en databas.  /  Fritt saxat från internet

I intervju med sedan många år kommunanställd undersköterska framkommer:
”de har ingen arbetsglädje”
”de får springa runt och leta apparat och medicin”
”de har en stressigare tillvaro.
”brukarna tycker synd om personalen”
”utan insatsapparat kan de göra det de ska, i ett lugnare tempo”
”utan apparat kommer tryggheten ordentligt fram i dagsljuset”

Ansvarig kommunchef uttrycker:
”Ökad brukarfokus hos medarbetarna”, men även att det identifierats ett visst motstånd mot digitala arbetsverktyg hos en del av personalen.
 
Vad är den egentliga orsaken till problemen att våra äldre med hemtjänst får sämre omsorg? Är det verkligen TES-verktyget som pressar personalen så hårt att tex vår mor inte får sin mat upplagd på tallrik och eller blir serverad med bestick och  dryck? Är det samma TES-verktyg som är anledningen till att vår mor slutat reagera på dörrklockan för att personalen är så pressad att de alltid går in med nyckel och rätt ofta inte ens ringer på innan. Och kan orsaken verkligen vara en liten digital dosa att man inte hinner vare sig ta ut sopor, sopa upp de värsta smulorna på köksgolvet eller ens checka av om hälsan är acceptabel?

Borde inte ett planeringsverktyg som så exakt och schematiskt beskriver vilka insatser man förväntas göra under sitt arbetspass och som dessutom ligger till grund för rätt fakturering, hyllas som ett hjälpmedel på arbetspassen hos alla inblandade? Hur kan arbetsinsatserna bli så hotade? Är verkligen inte verktyget i vår modernt tekniska tidevarv så flexibelt att man kan lägga till eller dra ifrån sekunder, minuter och timmar om schemat spricker?

Det är inte utan att man efter den intensiva lokalradioinformationen den 30/12 funderar på precis tvärtom. Kan det vara så att TES-verktyget hotar tiden som s.a.s inte finns? Att meningen verkligen är att fylla arbetspassen? Att våra äldre ska få sin rättmätiga tid. Att man vill försäkra sig om att personalstyrka används utifrån uppdrag. Att man vill effektivisera?

Såklart att det är. Det kan under inga omständigheter ta någon effektiv omsorgstid från brukaren genom att personalen på en liten dosa trycker en kod vid ankomst och en annan vid avgång. Och inte är det väl så illa att personal får ”springa runt och leta efter apparater och mediciner”. Omsorgsbrukare är väl utredda. Det finns väl beslutsunderlag på alla och insatserna skiljer sig väl inte nämnvärt från dag till dag. De allra flesta som har hemtjänst frånsäger det sig nog inte. Är man i behov av daglig hjälp i hemmet så är man. Det blir väl snarare fler insatser än färre och den mesta hemtjänstpersonal har intensivare närvaro i hemmen än vad anhöriga har och borde därför med lätthet hitta det som återkommer dagligen och ofta flera gånger varje dag.

Inte tu tal om att hemtjänstpersonal har det tungt på sina arbeten. Samtidigt lever vi alla i en effektiviserande tid där ingen går torrskodd på arbetsinsatser. Vi ska göra mer med mindre resurser. Så ser det ut överallt.

Har man från ledningshåll missat att klargöra det? Är spjutspetsinformationen om vad TES kan tänkas bidra med bristfällig eller rent av outtalad? Vad kommer det sig annars att personalen blir så hotad? Har man från ledningshåll involverat allt fotfolk i kvalitetssäkring? Är all personal delaktig i de dokument som stiftas i utvecklingsfrågor? Eller ligger svaren hos mellancheferna, som dagligen på och i sin arbetsarena skall tampas med ifrågasättande och aversion samtidigt som de ska sköta all annan administration? Hur ofta vidareutbildas personal? Hur ofta får de vara delaktiga i kärnfrågor? Hur ofta auskulterar ledningsfolk i hemtjänstuppdrag?

Det är ett massivt problem om människor i underläge, dvs så kallade ”brukare” inte får det de betalar för. Och, det är ett massivt problem om personalen som ska utföra tjänsterna inte anser sig ha ”rätt verktyg”, men hela frågan handlar och berättar enbart om en ledningsorganisation som inte fungerar.

Det blir ingen teater om regissören inte ordagrant presenterar sitt manus för hela ensemblen, om regissören inte är närvarande under alla inledande repetitioner, men framförallt inte om regissören undanhåller att berätta vad de ska åstadkomma och förklarar varför. Först då får man Trygghet, Enkelhet och Säkerhet hos alla inblandade. 

Att spela Guitar Hero Xbox 360 med Beatles går bäst, om man gör som när man kör hoj. Eller bil föralldel. Och alla andra fordon också såklart. När man tittar långt fram istället för direkt framför ljuslyktorna. Och bara går in för det.

Då kan man i bästa fall uppleva flow.

En alldeles ljuvlig känsla. Bästa sortens meditation tror jag. Att vara ett med något.
Och är man med det med "Twist & Shout", "Boys" och "Yellow Submarine" - så har man jädrar i min lilla låda haft det gott!

Lillebror har förresten snöat inne på "ny" musik nu. Han älskar plötsligt Beatles. Igår när grötfrukosten med födelsedagsfirande var avklarat sjöng han andrastämman med mig till just "Twist & Shout" och deklamerade att han nu måste ha alla skivorna. De killen kan antagligen konsten med flow.

Män är bland det bästa jag vet, inte tu tal om den saken. Fast när det gäller musik har jag nog en faiblesse för sångerskor. Åtminstone är det så att jag oftare upptäcker kvinnor än män inom musiken.

Bland många andra finns två speciella män som har skrivit alldeles fantastisk musik, men ingen av dem har ändå kunnat få ett hjärterum hos mig. Vet inte riktigt varför, men det har något med deras utstrålning att göra. Eller snarare avsaknad av det. Buttra, knepiga och svårlästa. Jag kickar inte igång av att se dem. Det är nog den största orsaken.

Men!

När Ebba Forsberg får göra deras musik går jag igång. Ordentligt.

Först när hon tolkar Leonard Cohen med "Här är det":



Och den här är nästan som en religiös upplevelse, när hon tolkar Bob Dylan med "För att jag älskar Dig".

Hur kommer det sig att det aldrig tar slut på krutet i fyrverkerilådorna? Eller hur mycket pengar har folk lagt ner på sina bomber egentligen? På min gata i stan började de att skjuta vid 23:30. Riktiga pjäser alltså. Ettöres och kinapuffarna som avgått hela kvällen räknas ju inte. Jag menar de med ansenlig stubin. Såna man köper i låda. De har nu avfyrats i jämn strid under 80 minuters tid. Och som grädde på moset överröstade ju kommunens miljonprojekt vid tolvslaget. Där kan man snacka bomber...   Än fortsätter de medelmåttiga raketerna både att höras och lysa upp.



Visst är det fint med fyrverkeri. Jättefint.
Tjocka fröken Strössel, min gamla katta är dock inte så road. Hon är snarare oroad. Inte för hur mycket stålar som försvinner upp i blixt och dunder, som sin matte, utan för att det antagligen känns förskräckligt otäckt. Så, tack - nu räcker det.