Avtackades en gång med ett ex av ovanstående skål. Det förvånar mig inte alls om jag hade önskat mig något av glaskonstnären Ulrica Hydman Vallien. Något glatt i så fall. Vet att jag i alla fall sa att något med ormar skulle bli fel. Den här har ju inga ormar precis, men den är ful och har alltid varit. Ser nu att den är värd 1008kr.

Eller, var värd.
Hittade den bakom i bokyllan när jag städade i veckan. Ställde den åt sidan och i högen för vad som skulle få gå till loppis. Fast så tänkte jag imorse att: det är väl synd ändå, ska istället försöka ge den en chans.

Den var full med damm. Så när allt möjligt annat plockades in i diskmaskinen fick den hänga med. Nu är den, ska vi säga lite annorlunda. Inte så blank svart färg. Och inte heller så blank brun sida. Helmatt är nog rätt begrepp. Och halvmålad om man så säger. Och definitivt inte så mycket värd kan jag förstå.

Så det kan gå.

Har hittat en fantastisk stämningshöjare. Grumme Blek & Fläck-medel. Plötsligt leker tvättstugelivet. Det vita blir absolut kritvitt. Både i mina garderober och linneskåp finns massor av vitt. Jag använder bara vit frotté. Mattorna är vita och underkläderna likaså. Hur än man vänder på det - eller hur än noga man är med sin tvätt, vill vitt gärna bli lite solkigt till slut. Typ flera nyanser av gråvit. Så inköptes detta pulver när jag snålade ur efter tips om Vanish. Tänkte att SÅ smutsig är inte min tvätt att jag lägger en hundring på fläckborttagning. Köplustan, eller suget att prova nåt nytt, gjorde att jag ändå kikade igenom sortimentet och tyckte att Grumme var prisvärt. Nästa gång ska jag bunkra. Jag kommer aldrig att överleva om detta pulver inte finns.

Grumme Blek & Fläckmedel använder du till plagg som behöver blekning, till exempel ljusa plagg eller kläder som är kraftigt nedsmutsade. Flytande tvättmedel och kulörtvättmedel innehåller inte blekmedel och är därför extra skonsamma mot färger och textilier. Problemet är att blekmedel ibland behövs för att göra tvätten riktigt ren. Då kan du tillsätta 2-3 matskedar Grumme Blek & Fläckmedel i doseringsfacket. Blekmedel sliter en del på textilierna, tillsätt det därför bara när det behövs och vid hårt smutsad tvätt. Eftersom det är oparfymerat rekommenderas Blek & Fläckmedel av Astma- och Allergiförbundet. Räcker för upp till 17 tvättar. Grumme

Halleluja!

I en evighet har det, kanske inte varit stopp, men svårt för avlopp  i slask och diskho att svälja vatten här. Otroliga summor för rör-rens och kaustiksoda har lagts ut därför att snubben som ska agera vaktmästare i det här huset, påstår att just avloppsrens är varje hyresgäst´s egen skyldighet att ombesörja. Jag har känt skuld och skam. Lagar man  mest LCHF, får man kanske räkna med härsket smör i rörkrokarna.

För någon månad sedan kontaktades överordnad på bostadsbolaget. Det var skillnad på skit och pannkaka. Var rören gjutna skulle de med nån slags tryckanordning ombesörja rörmokeriet. Var rören i plast var det mitt ansvar att få dem rena.



Men snudd på total okunskap om VVS tog jag mig an de där plaströren idag. Typ hundra delar rör och minst lika många kopplingar och packningar. Att skruva isär var ju inte så svårt. Klädde av mig först. Misstänkte att jag skulle få göra en human rör-rens så snart uppdraget var slutfört. La tillomed en kliniskt ren trasa bredvid mig att använda när den ruttna doften skulle gå lös. Är så förbaskat kräkmagad på ruttna dofter. Hinkar med skarpt, med varmvatten, med flaskborste, svamp och trasor riggades. Jag var förberedd. På det värsta traumat detta decennium

Så fanns det noll och intet i rören. Inget snusk. Inget härsket. Inga monster, troll och annat oidentifierbart. Det doftade inte ens det minsta avlopp.

Bekymret jag sen fick att plocka ihop detta pussel av rör, kopplingar och packningar borde ingå i straffskalan och tex tilldelas de människor som döms till samhällstjänst. Eller nåt. Åka hem till folk som dels har monster i sina avloppsrör och sen skruva ihop skiten. Fullt påklädda dessutom.

Gissa att hyresvärden ska få blåsa igenom rören i resten av huset. Här sitter inga proppar. LCHF håller antagligen mina avloppsrör smorda och fina, men hos Becelgrannarna är det bergis tvärnit.

Och vad som mer fanns i min bokhylla är dock inte från min tid. Den är från 1923 och har nog inköpts på någon loppis och sen glömts bort. Husmoderns Rådgivare



FÖRORD:
~ Till tjänst för husmödrar, och isynnerhet för sådana, som sakna erfoderliga insikter i det husliga arbetets ollika grenar, utgives  denna  bok, i vilken de finna ledning i ett som annat rörande hemmets skötsel. 
Boken kan på samma gång tjäna  som uppslagsbok, enär den avhandlar en massa olika områden för kvinnoarbete, såsom sjukvård, barnavård, hemslöjd, trädgårdsskötsel, fjäderfäskötsel m.m
Under förhoppning att boken uppfyller sitt ändamål anbefalles den härmed i ärade husmödrars åtanke. ~

Just det - uppslagsbok! Kanske är nåt jag kan ha framför mig på jobbet. I rådgivningssamtal där. Vid ryggskott tex: "Den, som har benägenhet för ryggskott, kan undvikka detta genom att bära en påse med svavel på korsryggen. Påsen uppdelas i smala vertikala rännor, i vilka svavelblomma eller svavelbitar fyllas"

Vilken underbar källa av husmorsråd.

De säger på radion att vägglöss ökar ravinartat i sverige. Det tros bero på vårt resande. Vi får dem med oss hem i packningen och smutstvätten.

Tror att det vore den sista spiken för att få mig i total obalans. Det vore ultimat om någon nu ville att jag skulle kapitulera och bli heltokig. Känner föraningar bara av att tänkka på det. Vägglöss. Hemma. Hujedamig. Det kliar av blotta tanken.

Upptäckte blomflugor härhemma igår. Det är illa nog. Hatobjekt. Vart kommer de ifrån? Jag har aldrig nån frukt hemma. Inga nya krukväxter är inköpta. Kan inte tycka att jag göder det släktet så som kanske bananätare och folk med fruktskålar framme gör. Jag har tillomed trotsat bostadsbolagets förväntningar om sophantering och kompostpåse och har inte, sedan flera veckor  någon uppsamling för skulor, eftersom det aldrig finns några skulor här längre. Sedan jag åkte med gossebarnet på uppdrag med hushållssopor har jag radikalförändrat min syn på den lilla människans makt. Därvidlag spelar det noll och intet roll att just jag, som aldrig har potatisskal och fruktskruttar ombesörjer just komposthögen. Min insats vore mindre än en fis i rymden. Fast blomflugorna har visst nåt här att hämta - vad, var, varför?

Kanske ska va´glad för smulan? Sålänge man slipper vägglus är väl blomflugor okej...

 Foto lånat från JL Foto

Hörde röster. Hörde hur det ropade på mig. Huset. Torpet. Fritidsvistelsen. Länge har jag längtat efter ett rekreationsställe där jag kan arbeta, jordpåta, lyssna in fågelsång och bara vara. Ett ställe inte så långt hemifrån. Som man kan bo i både kortare och längre stunder. Ett plejs med bekvämligheter som el och vatten. Ett ställe nära skog och sjövatten. Jag har sökt ett slags vilorum i naturen och just nu finns det till salu.

Plötsligt tornar problemen upp sig. Det kostar. Jag skulle nog kunna fixa den ekonomiska biten, inte minst genom att ev sänka den stadigvarande boendekostanden, men samtidigt inser jag att det är ett projekt jag är ute efter. Nånting att ha ihop med nån annan. Ett ställe man delar. Ett ställe som man inte sliter ut sig på därför att man delar på uppgifterna. Ett ställe som man längtar efter tillsammans. Ett ställe att prata om och planera framtid för på tu man hand. Ett ställe som skänker gemensam glädje och livslust.

Idol-Andreas Carlsson berättar i sin självbiografi om vilken filosofi har slaviskt och blint har levt efter. Och, som ju de facto bokstavligen har tagit honom  till stjärnorna:

"Dina drömmar är manualen för din egen  verklighet, följ dem!"

Ungefär som Kay Pollack i många år har menat och pekat på. Ju mer man tänker på och fokuserar, ju närmre kommer man sitt mål och till slut är man i hamn. Han tar gärna sitt äktenskap som exempel. Och berättar hur han i många år såg henne framför sig. Till slut stod hon bara där. Exakt så som han hade föreställt sig.

Har jag kanske fokuserat alldeles fel? Jag har sålänge vetat exakt hur min återhämtningsplats på landet skulle se ut. Nu finns det. Ett för mig perfekt ställe. Och då inser jag att "snubben" som fanns där i periferin inte var lika tydligt uppmålad. Fast han naturligtvis, är precis lika viktig.

Bakläxa!

Mitt horoskop för v 29

När veckan börjar är du säkert fortfarande lite mer tillbakadragen än du brukar vara, även om ekonomiska ting och krav från familjemedlemmar tvingar dig att motvilligt leva upp till dina plikter. Dock förändras allting i mitten av veckan när solen - som förknippas med ditt tecken - rör sig in i lejonet. I och med det hamnar du plötsligt i rampljuset. Allt verkar nu möjligt och du står väl rustad att ägna dig åt de stora förändringar som håller på att äga rum. Kanske känner du för att fira denna nyfunna optimism, och om du inte redan är ute och reser, så är detta ett ypperligt tillfälle för dig att verkligen göra allvar av planer på att se nya platser och göra nya upplevelser. Mycket gynnsamma tider råder för dig.

Sedärja, då får jag stå ut. Ljusning är på G.

Det finns vuxet folk, fullvuxet folk och närmare bestämt två stycken (två för många) manspersoner som på betald arbetstid tilltalar en alldeles speciell och svensk brun person för diverse rasistiska beskrivningar så fort munnarna öppnas. Som helt öppet är rasistiska och färväntar sig respekt i det. Som hävdar sin rätt i tid och otid. Som är på god väg att knäcka en yngling.



Egentligen är jag mer rädd för våld än vad nöden kräver. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att bli rädd för något som man egentligen inte utsätts för. Och skulle våld, såväl verklig som fiktiv på tex film och tv uppstå, så drar jag mig ju bara undan.

Nu är det tvärtom så att jag är sugen på våld. Sugen på att försvara, attackera och utöva hämnd. Grovt. Snuskigt. Omänskligt. Farligt och förnedrande. Bortom allt sans och vett. Inom mig har väckts en psykopatisk feeling om att förgöra och att göra det alldeles samvetslöst. Med snorloskor, hånflin och fysiskt våld - framförallt mot scrotumområdet. När idioterna kvider tillräckligt ska jag växla om, som den psykopat jag för tillfället är, och erbjuda vård & omsorg utifrån mitt kall. Då tar jag fram blodtrycksmätaren, inväntar tröstbegär och tilltro - och sätter manchetten runt halsen!

Trodde att det var över.
Ingenting är svårare än när barnen är utsatta.
Absolut ingenting.

Vi häromkring, i alla fall jag, får ibland stå ut med spott och spe för närkingskan. Åtminstone får man stå ut med att bli skrattad åt. Som om det var nåt man s.a.s lagt sig till med. Trivs man, så pratar man. Då kan kanske tryggheten ställa dialekten på sin spets. Och har man otur blir det ens värsta antiklimax.

Den som skrattar åt närkningskan har troligen inte hört dialekterna från våra kranskommuner. Kopparberg, Hällefors, Karlskoga och Degerfors. Där kan vi snacka specialdialekter.

Var på Ikea idag. La där märke till ett par yngre kvinnor såväl objektivt som fonetiskt. Visste verkligen inte riktigt vad de pratade om först. Fick liksom lov att smygkika och smyglyssna för att få ihop storyn.

" [dä örk jante]"

" [jölunte?]"

"[nää jeörkint kackle hel väga]"


Hon orkade inte att kakla hela sin köksvägg.
Det är ingenting att skratta åt.
Respekt.

Det är slående ändå, hur många människor som känner sig "speciella" i den offentliga sektorn. Som tar för sig som om livet, världen och hela universum helt enkelt hade sitt epicentrum hos just den enskilda. Och som sen förargas av att inte bli mött utifrån den egna övertygelsen. Att det skall göras undantag, att alla ska göra undantag för att den enkilde är så speciell.

Och det är slående hur "bortglömda" en del känner sig. Som spelar ut sitt missnöje så tydligt att man mycket väl förstår, att det finns många sätt att känna sig bortglömd på.

Faktum är, att dessa människor gör sig mycket mer hörda än de som inte sorterar under samma typ. Skrämmande är vad det är. Att människor djupt därinne är missnöjda. Som låter fylla sitt liv med hur andra borde göra och vara för andras tillfredsställelse och stimulans. Som utanförlägger. Som hittar anledningar att vara missnöjda redan innan det eventuellt blir ett faktum. Som själva gör sina egna sanningar. Som närt bitterhet vid sin barm.

Att de bara orkar...

Det är svårt. Jag kan inte prata ur skägget, jag har en del att leva upp till. Fast såhär hemma på min kammare måste jag få sortera. En del dagar är som en fis i rymden. Det blåser på och de flesta partiklar förintas i det stora hela. Andra dagar hopar det sig. Eller så är man bara mer närvarande. Och mottaglig.

Jag har så himla mycket att vara glad för. Livet rullar på. Hittills har jag varit hyggligt frisk. För varje år som går gör det lite mer ont här & var, men sålänge Ipren & Alvedon gör sitt jobb, så har jag inget att klaga över. Än funkar det att köpa läsglasögon på Clas Olson, jag behöver inga Tena Lady, mina tänder mosar maten jag äter, pengarna räcker och jag kan unna mig ditt & datt. Socialt funkar det för mig som för det flesta. Jag finner något att bli glad åt varje dag. Utan att var för godtrogen, tror jag på människors goda vilja, livslust och ärlighet. Jag försöker att inte döma förrän det är dags. Jag känner kärlek och hoppas att jag kan förmedla detsamma.

Så kommer en sånhär dag. När avgrundsdjupa missnöjen uppenbarar sig. Inte mot mig eller någon kollega specifikt, utan mer ett slags identifierande av att så många människor är det. Att man s.a.s tar, tex oss i offentlig sektor för givet. Att vi på nåt vis kan och skall stå pall som en kollektiv klagomur. Att vi ska stå ut med att dras över en kam. Och att vi har munkavle i alla lägen. Kanske därför förresten? Man passar på att slänga ur sig sitt missnöje hos en med "kall" och tystnadsplikt.

Andra som suger musten ur oss, i alla fall för mig, är de som redan vid handslaget berättar hur jäkla svårstuckna de är. Eller ännu värre: de som pekar på vilket kärl som fungerar. Värre därför att då har de berättat nåt helt annat. Ofta är de är rädda och i synnerhet att de är rädda för att tappa kontrollen. Att det är ursvårt att överlämna sig till nån annan. Och då har man samtidigt fått ribban satt för sig, att kanske inte heller jag duger. Att vi är så många i vården som lika gärna kunde ha jobb på en cykelverkstad.

Om jag har haft en hemsk dag?
Näää, vad får dig att tro det!?

Somliga sorters triggar.
Just nu den översta. Eller alltid, medan
mellersta inte triggar alls.

Jag tycker helt enkelt att det är intressant
med vindögdhet. Det är väl inte konstigare
än att somliga är intresserade av sockiplast
eller fetma. Eller så är det, det.
Vem bryr sig.

Plättlätt livekryss från Munkfors.
Jomen.

En gång i min ungdom när jag bad min mamma att klia mig på ryggen, så raffsade hon till med sina långa naglar och jag hann precis få ståpäls innan det var över. När jag bad hennes fortsätta så svarade hon:

- Underbart är kort!

Idag, många år senare kan jag konstatera det själv. Tossiga morsan och vi andra fick en rätt bra vecka, fri från otrevligheter och utskällningar. Vi har umgåtts och skrattat. Personal har hanterat henne väl och hon dem.

Distriktssköterskan ringde idag. Jag var dem behjälplig med provtagning förra helgen efter att man hade misslyckats ta venprover på henne x flera. Tossiga morsan är snudd på norra europas svåraste provtagningskandidat och av nån underlig anledning fungerar jag bäst med hopplösa fall. Nu hade svaren kommit. Det var både ditt o datt. B-vitaminbrist och tyst duktigt giftig urinvägsinfektion. Som grädde på moset har svampen flyttat tillbaka på hennes kropp. Och hon är nu livsfarlig. Arg, oförskämd och med noll samarbetsförmåga.

Underbart är kort.

Och det är synd om min/vår mamma. Den gojjan hon har pratat i telefon idag är inte någon värdig. Rena fantasierna. Och verklighetsfrånvänt till max. Stundom visste hon inte ens att det var mig hon pratade med. Hon pratade om mig. Och om "sina barn". Som hon skulle skicka iväg till ungdomsvården innan vi skaffade oss egna barn. Förutom att hon berättade att hon åkt buss till ett hotell som serverade kall god mjölk samt frågade om jag hade nån räv hemma. In emellan var det helt okej, men nog har mikroorganismerna satt henne på prövning alltid. Plus alla oss andra.

Klippte katternas klor. Semibedagade herr Lakrits är alltid en pärs, han är inte någon gång beredd på vapenvila. Med tjocka fröken Strössel är det annat, hon är så att säga tålig. Inledningsvis protesterar hon så smått, men ger sig för sin matmor och vips är tio klor korta och trubbiga. Idag, nyss gick det ännu fortare. Till min stora förskräckelse hade strössel bara nio klor. Den arma stackaren har tappat en. Ända in ifrån roten på vä lilltå. Aj aj aj...

De, klorna, klipps rätt ofta nuförtiden. En ny och vad det verkar ~ åh-vad-skönt-att-få-kloa-i-nytt-tyg ~ -soffgrupp borgar för det. Varken katterna eller klorna får minsta chans. Så, klo-olyckan måste nyss ha skett. Säkert i ett av övegreppen som Lakrits utsätter tjockisen för.

Hujedamig.
Vad är jag för en slags kattmamma?

Har nu haft semester i två veckor. Detta är min första helt lediga semesterdag. Det är skönt. Framförallt att inte "ändå" ha en massa krafs inbokat. Jag tar varje timma som den kommer. Och summerar, för att inte säga sorterar vad dessa två veckor inneburit.

Lena Nevander Friström sommarpratade 12/7 2007. Hon sa så himla mycket klokt. Och hon utgick inte minst från hur tokigt vi beter oss inför semesterperioden. Vi liksom "spar" oss till semestern. Det är då vi inte bara ska vila och ha det gott, det är en period vi siktar på för att leva. När det är nu det ska ske. Varje ledig stund. Varje timma. Det är såklart vad man gör medan tid är, som gör oss gott.

~ En dag ska vi alla dö - alla de andra dagarna ska vi leva ~

I mitt yrke känner jag mig ganska säker. Jag kan det jag kan. Inte att förväxla med att jag kan allt. Nej, långt ifrån. Det finns även anledning till att jag tex inte arbetar med barn eller med människor i livets slutskede. Jag vill läka och förmedla hopp. Av kroniskt och svårt sjuka barn, skulle jag själv bli sjuk. Av sorg. Terminalvård klarar jag rent medicinskt, men det skulle dra mig rätt ner i djupaste depression. Är inte rädd för döden och ser egentligen inga medmänskliga svårigheter att följa döende till sista vilan, men det stimulerar mig inte att "bara" göra det bästa för stunden.

Det jag nu summerar, när jag har en ledig dag och passar på att göra det som för stunden är mest inbjudande är att konstatera hur förbaskat svårt jag har med dem som i egentlig mening inte är sjuka. Både som yrkesperson och civilt. Inbillningskronikerna, vårdkonsumenterna - alltså de som har ont i livet. Och som regel borde få pris för hur vältaliga de är om sina besvär. Somliga har fått en diagnos, inte så sällan en uteslutnings- eller slaskdiagnos medan andra borde ha en - med kod ur DSM IV.

Jag är inte så bra på de här personerna. Särskilt inte de som sysslar med projektiv identifikation. Nu har iofs sig inte alla med slaskdiagnos så avancerad begåvning att de byter ut sitt själsliga svarta mot mitt hyggligt vita, men väldigt många är suveränt duktiga på att koppla på sin slamslug för alla som vill lyssna. Och det måste vi ju, vi som har betalt för att göra det. Inom rimliga gränser naturligtvis, men det går inte att vara närvarande om man inte lyssnar. Det är en vardagsträning att inte låta dessa människor ta över helt och det går bättre år från år. Att härbärgera utan att påverkas är en stor konst. Måste hitta läget när det empatiska riskerar att bli patologiskt. Måste bli bättre på att identifiera innan jag är utbytt.

En ledig semesterdag och människan med livsont hängde med hem. Inte bra.
Nu får det vara nog.

Kanske ger det sig nu när jag själv spred ut mig.
Jag vill leva.

Må så grankott allihop!

Behöver Du rensa tårkanalerna? Lyssna då på när Jill Johnson sommarpratar. Här.
Behövs det inte? Lyssna ändå. De blir rensade vare sig man vill eller ej. Flera gånger. Både av glädje och av sorg. Och kanske mest för att hon presenterar en empatibegåvning av sällan skådat slag. Jag gillade henne förut. Mucho. Nu älskar jag Jill Johnson.

Tittar på mitt Sommarschema vem som pratade i P1 idag. Och ögnar samtidigt igenom för att notera vilka jag absolut inte får missa framöver. Många sommarpratare är ju solklara, men en del namn känns inte igen, förrän man har noterat titeln. Jag längtar efter den 30/7 - då ska Per Morberg prata. Och plötsligt ser jag det!. Alla presenteras med titel, somliga med flera, men bara en enda har ingen titel alls. Annika Östberg.

Why? Är det för att "fängelsedömd eller intern" inte är titlar? Eller är det av respekt, för att hon måste få chansen att istället få "sommarpratare" som titel?

Alltså, vem har nu bestämt detta att Annika Östeberg ska sommarprata i P1? Jag missunnar henne inte. Och jag tycker definitivt att hon en gång för alla skall respekteras för att hon har sonat sitt brott, men nog tycker jag att det är ett ganska märkligt val. I min värld är det viktigt att människor som har lämnat sitt eventuellt klanderbara exliv, framåt skall respekteras för vad som är och vad komma skall istället för att mötas utifrån vad som var. Annika Östberg har redan berättat sin story alldeles för många gånger. Hon måste få en chans att slo rot. Som svensk, som fri och som nyorienterande. Sen kan hon kanske berätta om den resan. Och då ska jag lyssna.

Tillsvidare kan man ju önska att de udda och på helt andra vis utsatta människorna får en chans. Gärna de som agerar i det tysta. De som brinner för att göra andra människors liv meningsfullt att leva. Kanske de som är urgamla eller de som vårdar såna som Annika Östberg...

Underhåller min narkomani. Arbetar på semestern. Mjukstartade förra veckan med halvtid. Går från och med idag på heltid. Och med utökat ansvarsområde. Där jag är, finns klimatanläggning, som i vissa rum är så effektivt att man får klä sig i ull. Klädde mig tunnt idag därför att jag skulle byta till ett rum som annars försätter mig i akut kärringbrus hela arbetspasset. Dessvärre i byxor utan tjänliga fickor. Och värmen gjorde det omöjligt att använda arbetsrock eller förkläde. Vart skulle jag då ha min nyckelknippa?



I behån såklart.
Det "kan" vara därför jag just precis hemkommen inspekterar nickelallergi på ena tutten!

Konstigt kryss idag, ingen partyorgel, ingen finnvisa och ingen Cedermark.



Har han haft semestervikarie?

Den här Littoringrejen, jag förstår ingenting. Inte för att jag förespråkar vare sig prostitution eller köp av, men i min värld borde det vara nån slags sekretess runt själva handeln. Tjejen som kallar sig "betalflicka" har ju inte tvingats till nånting. Hon sålde sin kropp till vad jag förstår alla som hon själv valde ut, hon var ju kräsen. Vad kan då vara bättre än en politiker, en som troligen varken bär på sjukdom eller som missbrukar.

Nu har hon fått psykologhjälp för "de där åren" när hon inte förstod bättre. Hon har slickat sina sår och vill på nåt vis markera hur fel det är med maktutövning. Frågan är bara vem som ska hjälpa henne med ångesten för att hon sålde denna uppgift till skvallerpressen Aftonbladet? Den kommer, det är jag säker på. Ågren för sjaskigheten. Att hon faktiskt inte är bättre än honom.

På nåt sätt känns färska, solljumna och mörkröda jordgubbar som en tröst för den eländiga vintern. Eller som ett generellt dragplåster. Bara vi mäktar med den mörka hösten och iskalla tungrodda vintern, så får vi tröst.



Hade tänkt att självplocka. Det där med E-coli på gubbarna har jag trots allt lite svårt att glömma. Fast nu hade nån annan gjort det åt mig. Tonårsflickor (unga töser känns inte så E-coliga) i Östergötland. De plockade dem imorse. Och sålde dem på torget här för ynka 13kr/litern idag. Det kan man knappt, med bensin inräknat, självplocka för.

Så himla goda. Sådär redan på doften. Exakt djupröda, utan vita kart och möglangrepp. Jag köpte åtta liter. Försöker underhålla och trösta min lilla grannfru som rehabbar sig från en höftfraktur med det jag kan komma på. Jordgubbar blir alla glada åt. Hon kände oxå tröst. Naturen vill oss väl trots allt. 

Tossiga morsan gav ett gammalt beprövat ordspråk ett ansikte idag. Anfall är bästa försvar - rakt av. Hon har ju, milt uttryckt varit mer än lovligt irriterad, arg och folkilsken på sistone. Jag som annars brukade kunna avleda henne ganska enkelt har tappat alla mina verktyg. Vad än jag säger, hugger hon som en orm. Fast imorse kunde jag ana en ljusning på telefon. Vi inledde trögt, surt och misstänksamt. Och eftersom det här var en doktorsdag och jag sågärna samtidigt ville försöka få henne till frissan, var det viktigt åtminstone för mig, att vi var i linje med varann. Därför undvek jag att nämna eftermiddans evenemang så långt det var möjligt. Jag satsade på kallprat. Förresten är det aldrig nåt annat än deprimerande och fullständigt meningslöst kallprat oss emellan dessa dagar.

Om jag inte redan är deprimerad, så är det bara en tidsfråga. Just nu kan alla som förväntar sig något av mig utan omskrivning fara åt skogen. En larmklocka. Som efter att jag läst en artikel om idag, skrämmer livet ur mig. Människor som är deprimerade i yngre år riskerar demens i äldre. Jag som alltid haft en plan om när livet har fått sitt slutdatum. Då ska jag prova kokain. Blir jag dement kanske jag glömmer det...

Nåja. Plötsligt, mitt i kallpratet sa tanten:

- Håkan Nesser, vem är det?

- Han är en duktig författare, varför frågar du det?

- Han är på tv nu.

- Jaha, han är ju från Kumla, minns du det?

- Nej...

- Jo, han var ju skolkamrat med Monika (storasyster).

- Jaså, hur vet du det?

- Jag minns det från min barndom. Och Monika pratade om det medan hon levde.

- Vad minns du mera då?

- Tja, att han spelade basket tillsammans med Rolf i Kumla Real.

- Hur vet du det då?

- Jag minns det för att jag ju var mycket med Monika & Rolf. Av någon anledning minns jag Håkan Nesser mycket väl.

- Jaha! Och vad fan ska jag göra åt det då?



Ridå!

I samband med att tossiga morsan blev opererad för ett par månader sedan upptäcktes att hon hade på tok för lågt blodtryck för att orka med ingrepp och rehabilitering. Man satte helt sonika ut blodtryckssänkande läkemedel och tanten piggade på sig såpass att anhöriga blev inringda till sjukhuset för att hålla henne i schack. Hon var ilsken som ett bi helt enkelt. Och rände i bokstavlig mening runt med sin rollator, så att personalen fick låsa både om sig och avdelningen. När hon sen kom hem till sin hemsjukvård igen vågade man inte fullfölja en medicinkorrigering som sjukhuset hade ordinerat och därför sänktes hennes tryck ånyo. Och tanten gick tillbaka till sitt habitualtillstånd: inte så himla ilsken, men mest sovandes.

Bad hennes distriktssköterska efter någon vecka att checka upp trycket vid några tillfällen och både hon och jag fick en funderare på hur den tossiga överhuvudtaget kunde hålla sig upprätt. Som högst hade hon - utan att vila före: 90/50mmHg. Dsk kontaktade doktorn och morsan slapp det förfärligt trycksänkade pillret.

Imorgon ska hon för blodtryckskontroll hos samme doktor. Och jag ska följa. Om vi kommer så långt...

Idag blev jag slängd på dörren. Igen.
Nej, hon gav mig ett val. Antingen lämnade jag byggnaden eller så skulle hon göra det själv. När jag frågade vart hon skulle ta vägen och hon skrek "hem till Skellefte" med sådan intensitet att jag fick bakåtfrisyr, vågade jag inget annat än att dra. Fast det var inte mig hon slängde på dörren. Det var en av fett diskvatten våt och blå Scotchsprite som hon kastade på mig.

Vi ställer inte upp på henne tycker hon. Vi är inte på hennes sida.
Jag vill vara på hennes sida och det innebär rätt konkret att jag tycker att det är omänskligt att hon skall vara så övermedicinerad med blodtryckssänkare att hon mest sover bort sina dagar och den stackars tid hon ändå är vaken bara innebär yrsel. Samtidigt kan jag inte tycka att det är empatiskt att hon istället blir så pigg utan medicinen att livet blir henne övermäktigt pga ilska och aggression.

Den här omedicinerade månaden har hon antagligen varit vaken från morgon till kväll. Och blivit än mer ensam. Förbannat ensam. Det är då hon fått tid över, och rutin på sitt fågelliv. Det jag tidigare beskrivit som hot om "sanitär olägenhet" har eskalerat och är redan. Med klagomål och daglig kritik från såväl grannar som hemtjänst och anhöriga. Demensen försätter henne i konfliktsituationer eftersom hon inte minns att hon matat dem och därmed känner hon sig naturligtvis hemskt påhoppad och misstänkliggjord.

Fy farao.
Det är inte lätt att vara människa.
Och gammal.

Där jag bor håller hyresvärden, uppenbart på med generationsskifte. När någon flyttar ut kommer där in en barnfamilj. Och snart flyttar vi som inga ungar har, ut härifrån av samma anledning. Här har det alltid varit hyggligt lungt och tyst. Ordning och reda på gården. Städat och prydligt i trappuppgångarna och framförallt har man i alla fall kunnat få sig en lämplig tid per vecka i tvättstugan.

Nu skriker ungar på gården från bittida till sent. Det slängs saker högt och lågt. Det är rörigt vart än man tittar och i tvättstugan är det inte bara äckligt skitigt. Det är som regel alltid någon maskin trasig och tiderna tycks fyllas som om folk hade minst två lås var att boka sig med.

Jag hade tid bokad mellan kl 19 och 22:00 idag. Hann dock inte hem i tid, men gnodde på för att hinna innan det är tillåtet att "sno" tvättiden för någon annan, dvs efter 45min. Snopet mötte jag ett stor tuschkladdad lapp fasthakad på dörrhandtaget till tvättutrymmet. Det var käckt undertecknat med ett förnamn från en annan trappuppgång. Hon undrade om hon kunde få fortsätta torka sin tvätt under min bokade tid. Om inte, skulle jag stoppa ner hennes textilier i den säck som hon hade lämnat. Var det okej för mig?

- Ehh, nääääääääääääääää !!!!

Jag har fullt upp med ovanstående. Särskilt med tanke på att det kostar mig 84 924kr per år att bo här. Dels vill jag ha ensam koll på min tvätt. Dels vill jag veta att det bara är jag som har haft sönder nånting, om någonting går sönder. Och inte nog med det: jag får ångest över människors eländiga textilier. Sunkiga, noppiga, missfärgade och slitna omaka lakan stör mitt liv. För att inte tala om vad andras dito strumpor och underkläder gör... jag vill under inga omständigheter vare sig veta eller kännas vid hur mina grannar har det med sin tvätt.



Tvättlina och hederliga klädnypor. Det är vad jag själv använder om min egen tvätt inte hinner bli torr. Fast det förekommer inte. Det gäller att hålla koll, planera och prioritera. Då blir man klar med sin tvätt på egen bokad tid.

På förekommen anledning visas här en lite tydligare film av hur festligheterna tog sig ut i fredags. Dans javisst. Fuldans? Det får andra avgöra, jag kände mig fin i alla fall. Leopardoutfit är väl klassiskt?

Kom igen bara. Nu är jag uppdaterad. Har råpluggat farmakokinetik, första passage effekt, parenteral administrering, nollte och första ordningens kinetik i ett par timmar nu. Behövde jag verkligen det? Icke, med samma eftertryck som Percy Nilegård skulle ha sagt.

Jag "kan ha" fel. Jag har fel ibland. Och jag erkänner det gärna när och om det är uppenbart. Att däremot bli utsatt för kategorisk och nedsättande kritik som om vi var ett slags okunnigt sjuksköterskekollektiv, gör mig direkt folkilsken. Särskilt om kritiken grundar sig på okunskap om sjuksköterskors utbildning och kompetens.

Att vara sjuksköterska är inte att inte mäkta med en hel medicinutbildning. Det handlar alltså inte om att man "bara" orkade bli syrra när man egentligen ville bli doktor. Absolut inte. Sjuksköterskeskrået har sin egen identitet alltsedan Florence Nightingale´s dagar och säkert hade även hon sina förebilder. Vi har utbildats att bli omvårdnadsproffs. Läkare läser inte en enda poäng omvårdnad.

Alldeles snart har jag papper på 215 avklarade högskolepoäng i speciella vårdämnen. Jag kan mitt jobb. Och jag kan min farmakologi. Särskilt den som jag ska kunna, dvs på sjuksköterskenivå. Det är det basala och nu efter distriktssköterskeutbildningen ännu lite till. Särskilt farmakokinetik eftersom jag ju begåvas med förskrivningsrätt efter examen. Skam vore väl om jag ordinerade och skrev recept utan att begripa vad jag gör.

Det är det, jag har kollat upp nu, att jag vet.
Jävlaramamma att jag vet!