Den som följt mig här vet att jag inte är så förtjust i morsdagarna. För mig är det bara ett spektakel. Man blir tvungen. Och försöker man strunta i uppvaktning, drabbas man av samvete. I alla fall om det är som i mitt fall, att jag är närmst rent geografiskt. Så det blev som det brukar bli. Jag uppvaktade i alla fall. Med en färgmässig mix av tio pelargoner.

www.interflora.se

Och tossiga morsan blev nöjd såklart. Vem skulle inte bli det, av att få sina balkonglådor fixade. Bara sådär. Såg förresten på "följesedeln" att balkongen var fixad redan förra måndan. Det är då tanten har två servicetimmar för städ. Personalen brukar skriva på en lista vad de har gjort. Oftast är det både lite städ och lite fika, särskilt när ordinarie är i tjänst. Nu hade där varit en vikarie. Som hade skrivit att "de hade fixat balkongen". Vad exakt "de" hade gjort framgick varken där eller live. Om man inte räknar en duk på bordet och att två stolsdynor var uttagna. All fågelskit skrubbade jag. Idag. Liksom sopade och torkade av golvet, borstade väggarna fria från vaddetnuär (spindelväv o damm?) och hängde upp solskydd.

Gud vad hon suckade. Det var jobbigt på nåt vis. Att jag arbetade. Själv hade hon hela den tidsrymden jag behövde för att plantera tre lådor och skrubba runt, för att få på ett par koppar kaffe. Men sen fikade vi i solskenet och till färgprakten pelargonerna bjöd. Tossiga morsan tog fyra sacketter i sitt kaffe.

Hon kommer närmre och närmre sin barndom. De hon pratar om, har såklart även nämnts förr, men nu är det som om de fortfarande var levande. Förr flikade hon ju in "undrar om hanhon lever" medan de nu absolut gör det. Gamla mostrar som ju måste ha varit gamla redan på den tiden tror morsan nu 81år finns i livet. Det är rart på nåt vis. Hon verkar trygg när hon berättar om sina och våra gener. Om Västerbotten, Skellefte, Burträsk och Ragvaldsträsk. De finns där. I hennes återkopplingar och berättelser.

Jag frågade vad hennes mormor hette. Min och vår mormors mor. Det gick inte att minnas. Man kallade inte varandra för Du på den tiden. Hon duade inte sin mormor och morfar. Så fick jag veta hur de pratade med varandra, på "bondska" som hon säger. Rena rama rotvältan i mina öron.

Så plötsligt skrek hon till: Teolinda Amalia!

Det blev en bra Mors Dag trots allt. Jag gillar dåtid och familjehistoria. Och jag gillar verkligen att få bli lite bekant med min mormors mor som hade så vackert namn. Teolinda Amalia född i augusti 1875 har jag kollat upp nu. Det känns lite märkvärdigt. Hon var nog ett stadigt fruntimmer. En riktig mor och mormor.

Idag provar min stora pojke sig fram på vägarna. Han har äntligen fått ett jobb. Och dessutom det han önskade allra mest. Att få ratta fram en långtradare. Med last som kräver överkurs i att hantera och föra fram farligt gods. Han ringde nyss. Det var en yrkeschaufför som ringde. En stolt, glad och arbetsvillig kille med tillförsikt. Hans lycka är delad. Minns själv hur jäkla fattigt det var ibland de första åren när man stod på egna ben. Visserligen var jag inte arbetslös, men studentlivets ekonomi kan gott jämföras med lägsta rang som arbetssökande. Så mycket man fick göra avkall på. Så många önskningar. Så tröstlöst att bara äta knäckebröd. Med senap på. I bästa fall. Idag många år senare är ju standard och status nåt helt annat. Jag tror att många människor i allmänhet och kanske åttiotalister i synnerhet verkligen tagit till sig det där om att allt kan ordna sig. Dvs att man genom kommersens och låneinstitutens försorg "kan" få allt. Men vilken baksida! Den berättar man inte om, innan. Den får vi se på Tv3 och Lyxfällan. Nu har inte den här killen fastnat i nåt sånt tackolov, men jag vet att han önskar sig ett liv "som alla andra". Nu får han det och det kittlar även mitt hjärta.

Vi pratade om "det" idag. Hur ovanligt det är ändå, att människor fyller upp hela utrymmen med bara sin uppenbarelse och utstrålning. Berättade för min kollega om en kvinna i övre medelåldern som jag pekade ut som en "sån" igår. Och hur det kändes. Att tillomed jag, som är noll intresserad av kvinnor på "det" viset, upplever den här kvinnan som otroligt sexig. Männen runtomkring mig igår höll med. Hon är inte märkvärdigt snygg, det är inte hennes kläder, det är absolut inga särskilda attribut, håret är snudd på oklippt och rent fysiskt kräver hon inget större spejs. Ändå skär hela hennes karisma igenom allt och alla. Det skulle förvåna mig mycket, om det var någon som inte upptäckte henne.

Vi enades om att det är ganska sällsynt som man känner magnetisk dragningskraft till andra människor. Åtminstone blir det mer o mer sällan för varje år som går. Det kan kanske i och för sig ha att göra med att vi med åren har blivit mer tvungna att fokusera på allt annat än nuet. Karismatiska personer är kanske just de som lever här och nu. Som har harmoni på både ut och insida. Som känner kärlek både till sig själva och andra. Det är ju inte riktigt legitimt idag, även om all form av personlig utveckling handlar om att fokusera inåt istället för på prestation.


Så slutade arbetsdagen och vi skulle gå hem.
När jag slog upp dörren mot citylivet på gatan såg jag henne direkt. Som en solmagnet som jag bara ville följa efter. Det är nog ett sign. Gud är med och petar med ett finger på mig igen.

Imorgon kväll stundar fest och uteliv.
Nånstans hörde jag att det är valet av underkläder som styr hur man känner sig och sen utstrålar ute i vimlet.

Det får bli lite rött och lite svart.
Har man vitt, så är man körd.

Det är ju karisman man vill åt!

Det finns vissa saker som det är mycket vuxenpoäng på. Sånt man inte förstår, kan uppskatta eller ens tänka sig därför att erfarenhet, fantasi och mognad inte riktigt är kompatibelt med allt som erbjuds. Eller vad det nu beror på. Själv har jag framförallt upplevt brist på vuxenpoäng vad gäller smaker. Fast jag erkänner även en hel del total oförståelse för vissa läggningar,  passioner och subkulturella uttryck. Som ett ex har jag extremt svårt för maximal fjollighet hos män liksom värsta formen av fjortisuttryck hos ungdomar. Kanske ligger jag väldigt nära dem båda. Jag känner mig ibland som en transa, och andra gånger som en bång- och vedervärdig tonåring.

Innan poängen för nedanstående trosa har mognat är jag själv säkert för länge sedan passé. Min ålder är ju liksom i värsta fall redan framme vid Tena Lady mini och om förståelsen och självklarheten nånsin hinner ikapp mig, så är jag kanske framme vid Tena Lady Extra Plus. Båda är lika illa om man nu ändå skulle fastna för liknande plagg.

Saken är nog den att jag associerar alldeles galet. Vill inte betrakta mig som vare sig fantasilös eller rigid. String kan på rätt kropp vara både läckert och fräckt.

 evasunderläder.se

Mitt sinne för hygien går säkert ändå aldrig riktigt över. Jag funderar, och kommer säkert alltid att fundera på: hur fasen får man rent pärltråden?

Lillebror går på Musikskolan i stan. Där kan alla barn mellan 7-18år som önskar, få sig en plats. Jag tror att det är fritt att lära sig i stort sett vilket instrument man vill. Lillebror spelar fiol. Ikväll har stråkorkestrarna därifrån bjudit på vårlig konsert - Stråkklanger i Vårskrud - i Axbergs kyrka.

En annan blir bara mer o mer känslig. Redan i ingångsmusiken då alla barnen och ungdomarna spelade upp tillsammans oavsett vart de befann sig kunskapsmässigt - med Gånglåt från Äppelbo - fick jag rensa tårkanalerna. Vet inte vad det är, så fort barn är inblandade i något slags uppträdande blir jag så rörd. Tror jag kände det jag hoppades att lillebror skulle känna: stolthet.

Lånad bild

Vet i alla fall att han kände stolthet efter konserten. Han har ganska nyss fyllt år och riksspelmannen som vi känner hör ihop med den här mixfamiljen, uppvaktade honom med en alldeles egen fela. I finaste retrolådan. En egen fiol!

Lillebror blev stel i nacken.
Funderade lite.
Tittade sen gott på spelemannen och sa:

- Schysst!

...
...
...


- Grymt!

 ~ Idag, är morgondagen, som vi oroade oss för igår ~

/ Unni Drougge

Det var verkligen inte meningen.
Tog mig bara lite vin för att.... ja, för att det skulle smaka gott.... för att hjärtat stod i flimmerläge.... för att ångesten jagade ihjäl mig.... för att helgmålsringningen har varit .... för att det helt enkelt skulle sitta fint.

Jag är visst billig i drift.

Berusad på bara ett glas...

Har alltid tyckt att Pioner är så fina.
De här, som jag fick av min storasyster häromdagen slår ändå allt i pionväg.



Så makalöst vackra.
Vilken tur att jag hann föreviga dem.

Idag känns det som ett lite mer arbetat kryss,
eller så har jag bara lyssnat med ett öra.



Iland gick det i alla fall. Tack & amen.

Sammanfattning Tossiga Morsan:

Sedan en ganska lång tid har jag här dokumenterat en del av alla bedrövligheter vi och hon själv har upplevt med hennes kommunala omsorg. Det är en överdrift att kalla det otaliga gånger som hemtjänsten och hemsjukvården har fått klagomål, men det känns sorgligt att ens en enda gång behöva påpeka brister och fel till en instans som har som sin enda uppgift att följa sitt uppdrag och göra det med kunskap, etik, moral och utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

I snart ett år har vi försökt fått hjälp för ett såväl fysisk som psykist, psykologiskt och socialt problem. Det har varit ett rent elände för morsan. För bara någon dryg månad fick hon så äntligen träffa högst rankad i ämnet vilket (såklart) ledde till omedelbar korrekt insats och förtur för operation. Jag har lagt min näsa i blöt och varit övertydlig i all information - den här gången fick det absolut inte gå fel.

Ändå gick det totalt över styr.

Jag tror faktiskt inte att man behöver någon som helst skolad sjukvårds eller ens omsorgskunskap för att begripa att människor som står inför en operation har en del punkter att förhålla sig till. Ytterst hygien, men naturligtvis även generell hälsa. Infektioner gör sig icke på operationsbordet och det tror jag tillomed att tex sotare, bilmekar och jurister håller med om. Hemsjukvården i tossiga morsans område har nu bevisat att alla där inte tänker så.

Det finns även anställd omsorgspersonal som inte tänker på att glutenintolerans innebär en slags allergi. Trots att det efter min kontroll, är mycket väl dokumenterat i tossiga morsans omvårdnadsjournal. Inte vet jag, en del av personalen är kanske analfabeter?

Dessutom är det kanske så att en del personal har funktionshinder i öronen? Deras chef har ju enligt uppgift förtydligat verksamhetsplanen och hur uppdragen skall skötas. Trots att hemtjänstpersonal inte skall sköta inköp eftersom en annan enhet som kallar sig Servicegruppen har det som sitt specialuppdrag, händer det att morsan får inhandlat både kanelgifflar och Skogaholmslimpa. Att hon sen inte ens har uppdraget beviljat i sitt bistånd måste väl bero på att kommunal hemtjänstpersonal i hennes område har på tok för lite att göra?

Dagen före planerad operation fann jag henne i sämst tänkbara tillstånd, full av svampangrepp och symtom på aktiv glutenintolerans. Hela hennes hem doftade infektion. I skåpet under diskbänken var sophinken full, i kylen stod två gamla matlådor, det låg berg med tidnings och reklamhögar och min näsa berättade för mig varför en operation var av högsta prioritet.

Mitt ursinne författade det mest "korrekt vänliga" klagobrevet jag nånsin sänt.
Detta skickades förutom till berörda mellanchefer även till allra högsta hönset inom kommunal vård och omsorg.

Nu är det uppställning. Och jag hoppas naturligtvis att det håller i sig och inte bara är för stunden. Jag är kapabel att gå vidare, att ta upp det i lokalpress och hos politiker och det förstår de säkert. Problemet är bara att jag inte är alldeles övertygad om att det bara är hos tossiga morsan det finns mer att önska utifrån uppdrag och vad hon betalar för.

Det är viktigt att påpeka att jag vet att det finns änglar inom detta område. Många helt fantastiskt lämpliga personer. Med höga kunskaper i såväl sjukvård, omsorg, sociologi, etik och med god människokännedom förutom arbetsglädje och med en djupt rotad känsla och önskan om att få göra sitt allra bästa. De finns och de är många.

Det är de som ska ha betalt. Bra betalt. De ska uppmuntras och få vidareutevecklas. De ska premieras med förmåner och ges en chans att sätta status på sitt yrke. Att tossiga morsan´s omsorg brister har med helt andra personer att göra och det är knappast änglarna som ska rätta till problemet. Detta är inget annat än en organisatorisk och politisk fråga. 

Alla ska ju bli gamla och många kommer även i fortsättningen att behöva omsorg i sitt eget hem. Fortsätter man sätta ribban så lågt att vare sig läs-, hörsel-, kommunikationsfunktioner och för uppdaget lämplig kunskap behövs, så kommer våra politiker idag, att imorgon vara totalt nerlusade med svamp, sopor, pinklukt, förvirring, allergier och dessutom bli kallade "prinsessan" eller som kanske är vanligast för: "lilla vän".

Ättestupan - vart finns den ?

Några intensiva tossigamorsan-dagar är snart historia. Eller så är det framtid. Vet inte, jag blir kanske lika tossig som hon, på kuppen. Är hos henne nu. Det snackas gagga kan man gott säga. I kubik. Inte otrevligt och inte alldeles bort i tok, men forcerat, snurrigt och vad det verkar; helt utan ände. Just nu är det utan proteserna inne dessutom. Det är komiskt. Hon ser komisk ut. 

Alldeles precis nu pratar hon om hur det ska bli efter hennes hädanfärd. Att hon så gärna vill bestämma vad vi barn, var och en ska ärva. Att om hon inte får avgöra det själv, kommer vi bara att ärva på "måfå". Samtidigt som de pratar om McDonalds på teve och efter bara ett par sekunder är hennes samtalsämne ett sammelsurium om tavlor, guldpendylen, hamburgare och den nya soffan.

Syrran och jag har passat på att rensa i tossiga morsans hem medan hon varit på sjukhuset några dagar. Det slutade med att hon kom hem i ett luftigt, nystädat hem som dessutom fått ett alldeles nystajlat vardagsrum. Hon travade direkt in i rummet när vi kom hem. Med skor, jacka och rollator och sa:

 - Men herregud, jag som kanske inte ens lever så länge att jag hinner provsitta!

Det var nu drygt fem timmar sedan. Jag kommer inte härifrån. Hon är i allra högsta grad levande. Mer än vad jag känner mig själv faktiskt. Hon är precis som en litet barn som är sådär omöjligt mörkrädd i samband med sänggående. Som absolut inte kan komma till ro. Som tjatar om törst, hunger, saga, och toabehov i det oändliga. Som varvar upp sig själv så fort det blir minsta lilla uppmärksamhet.

Jag har lust att säga ifrån på skarpen, att "nu får det vara nog, nu är du tyst, vila och försök sova.... för fan. Men det säger jag ju inte. Jag hmm:ar mest. Och biter mig i tungan, för att inte skratta. För hon är ganska skojig trots allt. Särskilt utan garnityr inne.

Det har såklart varit en pärs för henne med sjukhusvistelsen. Och likt många andra i hennes ålder snurrade det till ordentligt pga miljöombyte och all aktivitet en sjukhusavdelning bjuder. Nu när hon "vaknar till", så innebär det bergis en duktig portion existensiell oro. Och det är iofs vettigt att hon pratar ur sig. Problemet är väl "bara", att jag snart känner mig som hon låter.

Ah, äntligen - en första gäsp!
Snart så.
Imorgon är en annan dag.
En bra dag.

Har fått kallelse för mammografi. En tid som krockar med en annan i min agenda. På kallelsen har de skickat med ett inloggnings-id och utan några större förhoppningar än att jag skulle kunna maila återbud, gick jag in. En för mig ny service uppenbarade sig. Det var som att boka tid för bilbesiktning. Där fick jag möjlighet att se veckoschema med lediga tider och själv välja lämplig tid. På några sekunder var jag ombokad. Så smidigt!

Mitt hem är på gång att hottas upp. Det måste och ska snart komma färg både på väggarna och de gamla renoveringsobjekten. Nya rumsmöbler är beställda och inväntas i dagarna. Mattor har bytts ut och gardinskifte är på gång. Och istället för att ta tag i det som kan göras precis nu, kikar jag på tavelalternativ. Vill sågärna smycka med nåt nytt. Dessvärre är det nog inte alls min avdelning. Jag hittar massor, men egentligen inget som skulle passa.

  

Hos Easyart kan man beställa "bland över 100.000 vackra konsttryck, affischer, fotografier och litografier från klassiska verk av berömda konstnärer till de senaste trenderna". Dessutom kan man välja inramning eller tryck på canvas. Det finns alltså en sann uppsjö att välja på och många är mycket tilltalande.



Hos NästanÄkta kan man köpa "högkvalitativ inredningskonst utan spekulativa inslag". Det är kopior av oljemålningar och många av de allra mest populära mästarnas verk finns till salu. De handmålas av etablerade konstnärer och av konststuderande i Kina. Priserna är överkomliga.

Problemet är att jag inte hittar sånt jag vill ha på väggarna. Bara sånt jag vill äga.

• Rädsla
• Sorg
• Skam
• Ilska
• Äckel/avsmak
• Avsky
• Intresse/nyfikenhet/upphetsning/atrraktion
• Glädje/stolthet/lugn/kärlek
• Förvåning

Kommande veckas läxa. Att identifiera ovanstående känslor och inte betrakta dem som tankar och vice versa.
Big själslig business på gång där det även ingår att skriva problem och mållista. Vad är min arbetsstrategi med terapin? Kortsiktiga mål? Hur ser livsmålen ut?

En sak är säker. Det som är startat påverkar inte bara mig. Samtidigt som det är en spännande själsresa innebär det revidering av gamla upptrampade spår. Förhoppningsvis förändras jag. Till mitt eget höga nöje, fast kanske till priset av andras missnöje. Jag inser det. Och räds. Litegrann.

Önskar så att jag kunde förstå logiken eller åtminstone få en förstående känsla för ungdomars prioritet. Det tycks finnas en faiblesse för frotté under en viss ålder. För att byta frotté vill säga. Här har det varit barnhelg. De har här hos mig, vad vi kan kalla för egen toa. Därinne finns det de behöver. Handdukar, smörjor, hårprodukter och naturligtvis tvål & tandkräm. När jag nyss tog hand om resterna från helgen upptäckte jag något mycket märkligt. Jag vet att en av dem har duschat. Samma kille har vid ett annat tillfälle spolat igenom sitt hår över badkarskanten. På krokarna hängde när de anlände tre obegagnade handdukar för ansikte och händer. Plus två gästhanddukar. Jag brukar tjata om att de alltid ska hänga upp sina handukar på krokarna efter använding. Tycker själv att det är bland det äckligaste som finns i ett hem, med textil på golven, särskilt våta handdukar.

Lånad bild från Trinityreklam 

Summa summarum hittades det nu på deras toa tre använda badlakan. Två på varsin krok, ett på golvet. De tre småhanddukarna var begagnade liksom gästhanddukarna. Why? Hur ser logiken ut? Tre badlakan, tre plus två handdukar på två personer varav det bara är den ena som har duschat.

Det är som när jag hade hemmaboende större tonåring och verkligen bet ihop för att låta tiden och egenansvaret ha sin gång. Det slutade med att "jag fick" dubbelboka tvättstugan. Åtta maskiner fylldes. Från ett rum på femton kvm. Ingen logik därheller. Det är nåt med åldern...?

Det har varit sann heldag med plugg på kondis idag igen. Och det har gått bra. Vi är duktiga nu. Och målinriktade. Länge har jag kallat det som pågår för upplopp, men det är egentligen först nu som vi snackar utifrån begreppets verkliga ansats.

Det fanns fler som satt uppkopplade på plats. Bland andra en kille i yngre medelåldern. Vars telefon plötsligt ringde. Det han så glatt svarade med ska jag sätta upp på min önskelista:

- Go´midda min duva!



~  Kärlek är som en duva, håller man den för hårt kvävs den,
håller man för löst flyger så flyger den iväg  ~  

Min inre resa med KBT - kognitiv beteendeterapi - är igångsatt. Och nu är jag med läxor. Dagliga läxor. Ännu mer läxor. En hoper dagliga nyckelfrågor förväntas komma på pränt.

1: Vad har hänt?

2A: Hur har du tänkt?

2B: Vilka känslor har händelserna väckt?

2C: Vad gjorde du?

Frågorna 3, 4, och 5 hör till överkursen.

Med tanke på att det far cirka 65'000 automatiska tankar i våra hjärnor dagligen är tre händelser inget att snacka om. Min läxa innebär minst en positiv händelse. Varje dag ska de redogöras för. Framförallt för mig själv, men jag förväntas också redogöra för dem hos min terapeut. Och jag inser redan att man verkligen inte kan förändra någon mer än sig själv.

Fast, jag tror att det oavkortat leder till att man blir annorlunda bemött. Och det är en sann tröst. En resa, min resa är igångsatt. En resa som förvisso har mål, men ännu är ganska okänd. Mången trasslighet med punka, soppatorsk och haveri är inte otänkbar, men jag har bestämt mig - fram ska jag. Utan att skämmas!