Ju äldre man blir, ju mer verkar tidiga minnen klarna. Man kommer att tänka på detaljer ur sin barndom. Man minns kompisar och händelser som om det var nyssens. Stayfriends.se är en kul sida där man kan snubbla på gamla vänner. Och kanske tillomed återskapa kontakt. Somliga verkar ta sidan på större allvar än oss andra och delar med sig av hur vi såg ut då. Klassfoton där jag är med, finns inte. Ännu. Men det finns andra, där jag känner igen några ungar.

 

Har precis börjat planera min kommande semester så smått. Tiden rusar ju och plötsligt är man där. Har lagt in om tre veckor som förslag och har fått dem beviljade. På diverse sajter har jag den senaste veckan sett resor som är som klippta och skurna för komplett kontemplation för just mig. Dvs för att göra inget mer än bara ta igen mig. Ungefär så som det känns att jag måste alldeles strax. Vila för både kropp och själ. Och inget annat.

Fast, nu ska jag byta jobb igen. Nästa vecka har jag visserligen samma arbetsgivare, men på annan enhet och med annan semesterplanering. När jag kontaktade chefen för att avisera min ankomst idag fick jag ett "jaså" till svar vad gäller anspråk på semester.

Jaså.

I efterhand kan man tycka att det var en aning mycket dubbla budskap de lämnade. Prio om det kalkylerades med döden. Fast noll prio om man först ville ha stöd från veterinär. Följden blev minst åtta timmars väntetid. Å andra sidan, trots att min goa katt var sjuk, får man vara tacksam för att de finns. Djurvårdarna, som arbetar jourtid. Att befinna sig på ett akutintag på djursjukhus är samma upplevelse som för människofolk. Prioriteringsordningen ändras från minut till minut beroende på vad som kommer in. Och det var precis vad som hände. Vid något tillfälle tillomed så otäckt att jag valde att ta upp en tidning att hålla för fejjan. Det räckte att höra vad som hade hänt, när de kom springande med djuret. Och det är tydligen giftiga ormar såhär års. Liksom att jyckar skär sig eller får tarmvred.

Hursomhelst beundrar jag framförallt veterinärerna. Så duktigt att pricka in rätt åkommor och rätt behandling med en individ som inte kan förklara sitt besvär. Särskilt som hussar & mattar säkert lite till mans har en tendens att lägga in och över sin egen alldeles mänskliga ångest i ärendet.

 Foto: Aftonbladet

Det gick ju alldeles fantastiskt bra för Måns Zelmerlöv på allsången, visst gjorde det. Tyvärr såg jag inte hela. Hade somnat till och vaknade med ett ryck när mer än halva programmet redan hade passerat. Fick ändå för mig att han ursäktade sig lite. Var det så? För skånskan. Synd i så fall. Mycket synd. Dialekter skall vårdas och bibehållas. Jag upplever hans speciella Lundensiska som mycket charmig.

I Schulman Show - cirka 17 minuter in i programmet gör Calle Schulman "en gubbe" av Måns:ens dialekt.

Man ska kanske inte öppet tycka till i såna här frågor. Det anses eventuellt som politiskt inkorrekt. Att man ser knasigheter i vår straffskala och som nu; att jag absolut ser en vinst i att utvisning sker på direkten. Läser i Aftonbladet om straffet som vårt samhälle sanktionerat för den kinesiske utbytesstudenten som knivhögg sin studiekamrat i Örebro.  Sexton år i fängelse, skadestånd till efterlevande och sedan livsstids utvisning.

Två tredjedelar, alltså knappt elva år av fängelsestraffet ska han avtjäna bakom lås och bom i Svea rike. Resterande tid blir villkorlig. Hur ser det ut? Ska han då slussas ut i svenskt samhälle och sköta sig innan enkelbiljetten delas ut? Eller ska han villkoras en tid i Kina?

Man är förstås kluven. Han nån svensk snubbe löpt amok och kanske våldfört sig på både barn och kvinnfolk unnar man honom inget annat än att skaka galler på Bangkok Hilton eller erhålla ståplats i Filippinskt helvetesjail under resterande livstid. Samtidigt känns det fel att fängelser runt om i världen fylls med utlänningar.

Det finns ingen språkbegåvning i mig. Har läst både engelska, franska och tyska och behärskar knappt det förstnämnda. Jag är bra på annat istället. Just nu pratar jag dock engelska hela dagarna. Det generar mig. Jag förstår i stort sett allt, men har synnerligen svårt att göra mig förstådd. Jag fastnar i allt vad jag VILL säga och hur lite det blir. Ofta för att jag snubblar på uttalen. Blir osäker för att jag vill att det ska låta bra. 

Därmed har jag blivit extremt uppmärksam på hur folk i allmänhet pratar på andra språk, med andra intonationer och ansatser. Det räcker som regel att gå på café för att höra hur illa det är med svengelskan och inte minst med svenneitalienskan.

Espresso - folk säger EXpresso [espresso]
Foccacia - jag har hört Fokka-chia [fo-katt-cha]
Ciabatta - många säger Siia-bata [sjiabatta]
Macchiato - inte ovanligt att det sägs maschiatoo [mackiatå]
Gnocchi - gnåcki´ är inte sällsynt uttal [njocki]
Bruschetta - är kanske inte det svåraste [brusketta]

Ja, sen har vi ju: Mojito [Mohito] som folk blandar in skit i. Och Avokado som man gärna vänder om bokstäverna i och kallar för Advokado eller Baguette som slängs om till Baugett samt Entrecote som man benämner Angtrekåt. Fast värst av allt är väl kanske Påkårrn?

Jag vill inte låta sådär när jag snackar på andra språk. Och vad värre är, jag vill inte heller att andra ska göra det. Karlsson skulle säga att det är världsliga ting och jag håller på sätt och vis med. Är väl bara lite irriterad just nu. Man ska inte kasta glass i stenhus.

Katten Lakrits

Född November 1998
Död 26 Juni 2011



Min käraste kattvän
Alltid kommer jag att vara tacksam för all värme och glädje Du berikade mitt liv med.
Sov så gott. Och utsträckt, så som Du älskade.

Någon typ av behandling måste ha få. Stömsholms Regionssjukhus för djur är nu meddelade vår ankomst. Igår var inget bra läge sa dom, och plötsligt tyckte jag ju att han blev lite, i all fall ett uns, bättre. Idag är det sämre.

Och han har ju gått in i sitt trettonde år. Det måste jag kalkylera med. Fast ingen av kalkylerna är lätta, är den förstås allra värst. Den om döden. Jag känner mig verkligen som en bödel. Och det var så nyss "jag" hjälpte katten Strössel över gränsen. Det var så otäckt. Både då och sen.

Att välja konservativ behandling med sprutor, piller och tvångsmatning känns färdigprovat. Det blir konstgjord andning lärde jag mig sist. Man får förstås en extratid att göra slutet gott, men jag vet redan att både Lakrits och jag har tyckt att resan hit var det. God. Han har skrattat mycket mitt i sin neurotiska läggning. Självförtroendet hans, har varit ganska starkt ändå. Fastän han har varit lite av en fegis. Som den gotländska halv-vildkatten han är. Språksvårigheter och lokal desorientering har följt honom och ändå har han visat klorna och satt oss på plats. Hans övertygelse om att ha varit de flestas master har man inte kunnat ta miste på. Allas utom min. För han är en mammas pojke. Och mamma ska komma till undsättning när livet är svårt.

Den är klen, men trots allt en tröst. Man får förtur om man har för avsikt att kalkylera med döden. Istället för de förvarnade fem-sex timmarnas väntetid igår, utlovar man prio idag. Man behöver inte vänta på döden på en djurklinik. Varken folk eller fä.

 Sommar i P1


Det är förstås ingen slump att just Mark Levengood har fått ett så prestigefyllt uppdrag som att inleda Sommarprogrammen. Åh, så bra han var! Precis lika bra som jag tror att programansvariga både förväntade sig och visste.

" Åren går, och jag lär mig mycket lite. Men, jag tror på ödmjukhet. Man får ha ett öppet sinne och inte fördöma i onödan. För det är som det står i Bibeln: Har du inga trosor ska du inte stå på huvudet.”

Lagotto romagnolo - SKK

När jag blir stor, och har skaffat och förtjänat alla de där idealen en liten flicka kan tänka sig, såsom make, villa, bakmaskin, äkta mattor och surroundsystem  - volvon står jag för själv - så, ska jag också skaffa mig en vovve. En Lagotto.

På en av kabelkanalerna dokumenterar de olika pets. Igår visade de den italienska tryffelhunden. Jag känner en lite smått sen tidigare, Leo. Han är rysligt trevlig. Och nu efter det där programmet vill jag ha en egen. Han kanske också kan heta Leo. Eller en hon som heter Doris. Vet inte, namnet är inte så viktigt. Det känns mer viktigt att vi ska göra långa strövtåg i naturen. Och under säsong leta kantareller.

De hårar inte. Det är avgörande. Sen jag var liten har Boxer varit topprankad. Sen kom en älskad Basset Hound emellan. Efter honom har jag hett önskat Bulldog, både engelsk och fransk. Och både Bordecollie och Schäfer har tagit plats i mitt liv och hjärta utan att jag har vare sig önskat eller valt. Alla de här sorterna har ett gemensamt. Tillsammans med mina katter. De har skapat djup djurhårsaversion. En Lagotto måste klippas, men de släpper inte självmant ett strå. En ultimat vovve. Ett ideal till, helt enkelt.

Det smakar fan. Mint, lakrits, kamomillthé och maskrosvin samtidigt. Och det är en aning svårdoserat för oss som inte vill räkna till tjugo varje gång. Dessutom är det dyrt och bör tråkigt nog administreras tre gånger per dag.

Dock inget ont som inte oxå har nåt gott med sig. Dropparna trollar med mig. Åratal av hopplös mage verkar få en ändring. Jag blåser inte upp som en ballong om jag äter "okänt". Och framförallt får jag inte kramp i hela magpaktetet om någon ingrediens är en aning ovan för min kagge. Många måltider i livet har varit alldeles ljuvliga, men eftersmaken så svår att jag har svårt att vara nyanserad och därför bara dömer ut restaurangen eller produkterna. Otaliga gånger har jag påstått att jag ALDRIG MER ska äta det och det. Kanske ska jag det nu.

Iberogast är ett växtbaserat läkemedel mot dyspepsi och IBS och säljs på apotek. En tinkturflaska om 50ml kostar 169kr. Läkemedelsverket.

Inte så sällan är det nåt filterlöst över mig. Jag pratar först och tänker sen. Vill inte kokettera, utan snarare ursäkta. Kan förstå att man funderar. Fast det räddade sig idag. Den molokne doktorn skrattade gott. Och nästan mer än mina likasinnade systerkollegor. Doktorn och jag hade gått lös på en böld nämligen. En böld från helvetet. Och det var troligen inte bara patienten som kände sig befriad. Varenda människa kan känna in eländet en abscess för med sig. Så vi berättade för de andra. Eller han gjorde. Och sen klämde jag i med det där oredigerade. Utan att egentligen alls tänka på att en distriktsköterska i min ålder, möjligen väljer bort typen av förstärkta ordval. Äh, struntar i det nu. Skratt är härligt.



Jo, det var en älg som kom till provinsialläkaren. Han hade en fet groda på skallbasen. Doktorn stirrade först  länge och väl på grodan och sen älgen noga i ögonen och frågade:
- Säg, hur kommer det här sig?

Grodan kvackade kvickt fram ett svar:
- Det började som en jävla böld i arslet!

På söndagar i P4 kl 07.03 styr en trio utvecklingsstörda radion. Vet inte hur länge det har pågått, själv har jag ganska nyligen blivit en frälst lyssnare. Är man inte uppe med tuppen på söndagarna, och det är jag ju själv bara vid jobbhelg, så kan man lyssna på webben.

"Mifforadio är ett unikt program. För första gången har människor med utvecklingsstörning makten över mikrofonen. Mifforadio vill genom ett kul format ha en diskussion om hur vi ser på människor. Förhoppningsvis blir den som lyssnar både provocerad, road och fundersam": Mifforadio

Första gången jag hörde programmet så blev jag riktigt irriterad. Den känslan var konstigt nog kommen ur nån slags försvarsinställning. Som om "de" hängde ut de förståndshandikappade. Som om "de" gjorde ett spektakel för att vara politiskt korrekta. Som om programledarna inte själva var kapabla att välja sin insats eller ej.

De pratar om livets kluriga frågor. Och varvar med skön musik. Av ren nyfikenhet mitt i irritationen lät jag ändå programmet gå den där första söndagen. Kanske för att få bekräftat hur "fel det var". Tills en av dem sa "normalfuckade miffon" om oss andra. Allt som kan få mig att le, får mig att stanna.

Folk får ringa in till programmet. Till en av de riktigt kluriga frågeställningarna om värdegrunder, ringde en man och hade synnerligen sunda värderingar. Trots att man på nåt sätt vet att motfrågorna med all säkerhet kommer att vara direkt från djupet av deras hjärtan och så oredigerade en fråga nånsin kan vara, blir säkert många fler än jag imponerade - och tagna. Som följdfrågan var den gången:

- Har Usama bin Laden och Barack Obama lika människovärde?

Miffo förresten, lär komma från ordet "missfoster". Jag tror, eller är ganska säker - att de allra flesta miffon finns bland de normalfuckade.

Som alltid såhär års kommer det över mig hur gärna jag vill ha en sommarvistelse. Nånstans att lyssna på fåglarna, påta i jord, elda i vedspis, diska utomhus och skrämmas av fladdermöss kvällstid. Tanken pågår nästan jämt, men på sommaren blir den såklart mer påtaglig. Har ljuvliga sommarminnen från torparstugor och vistelser i gröngräset från barndomen.



Nu toppas det hela med önskan om en Muurikka. En vedeldad. På den skulle jag laga fantastiska anrättningar. Och hällgrädda bröd. En minivariant av vad Per Morberg glänser med i sina program. Mat utomhus är nåt särskilt. Och nåt man definitivt får särskilt för lite av när man bor i lägenhet i stan. Nångång, om man definierar sin önskan och sen önskar den riktigt hårt - går den kanske i lås.

Åh, så underbart!
Precis vad jag behövde. Relationsråd av självaste Roland Järverup på P4 nu kl 12.00 - 13.00:

"Roland Järverup har mest haft ett förhållande till sin mamma, ibland till Eda från Tallin men oftast är Roland ensam. Nu har han visserligen blommat ut lite mer eftersom han fått ett eget dansband, Rolandz, som gör succé på sina turnéer. Men fortfarande saknar han någon vid sin sida och därför tar han P4 till hjälp. I Rolandz relationsråd ska han både ge och få tips om hur relationer kan lyckas. För även om Roland inte har praktisk erfarenhet har han många idéer och tankar på hur det ska vara. Lyssnarsamtal och djupa diskussioner i kärlekens innersta väsen utlovas, allt varvat med Rolands egna (ofta sorgliga) dansbandsfavoriter. Tidningsdrottningen Amelia Adamo, journalisten Elisabeth Höglund och finsmakaren Carl-Jan Granvist är några av de som ska hjälpa Roland på traven."

Rolandz hemsida

Human sjukvård - och särskilt den sjukvård jag själv erbjuder - innebär en tro på individens möjlighet till förändring och ska/bör ligga som en av grundstenarna som symbol för vad muren som typen av vård erbjuder. Socialstyrelsen och Svensk Sjuksköterskeförening säger att sjuksköterskorna "inom sin proffession ska upprätthålla värdegrund gentemot patienterna med avseende på rättvisa och autonomi. Sjuksköterskan ska även arbeta utifrån principen om alla människors lika värde oavsett deras rättsliga status och genom ett multidisciplinärt synsätt kunna ge patienten optimal vård". Alla möten mellan sjuksköterskor och patient uppkommer pga patientens behov av proffessionell vård och inget annat.

Där jag arbetar får man vara på sin vakt. Människor är olika. Alla är inte bara i kroppsligt behov av tillsyn, somligt inblandas av psykiskt ohälsa och kanske även av ohejdad vana och, ska vi säga invant manipulativt uttryck för att få lite till. Jag gör mitt yttersta för att upprätthålla värdegrunder. Och jag "spelar" ibland alldeles naiv och ovetande. Kanske för att mildra den auktoritet jag både har medfödd och skyltar med i mitt yrke. Det tycker jag själv är ett smart drag. Jag uppfattas som "snäll" och får en yta att spela på. Och får därmed oftast  sparka bollen i mål själv.

Dessvvärre kostar det. Irriterande mycket. Jag blir stundom klappad på huvet. Av dem som "gått förbi" det jag själv bygger min yrkesrespekt och stolthet utav. Det kommenteras gärna. Högt. Att "det är bra" att jag "är snäll, MEN".

Det är avskyvärt. Aldrig ska jag bli cynisk. Och aldrig kommer jag att finna mig i ett bli ett kollektiv på det viset.

Den hetaste sommaren verkar ha passerat. Åtminstone om man ska tro meterologerna. Det blir inte lika soligt och varmt igen. Tyvärr försvann 80% av allt det finfina vädret medan jag var på jobb. Det är lite konstigt - andra "åldringar" väljer bort att pressa och glassa i sol som de gjorde i ungdomen. Jag är tvärtom. Jag vill steka mig till bacon. Så, om jag nu för en gångs skull ska ha några veckors semester, så får jag se om mitt hus. Eller mitt väder. Kikar därför på resor. Årets charter verkar vara Cypern och Kroatien. Fast där finns också några Rhodosbiljetter. Till Rhodos har jag åkt med femton års mellanrum. Kanske är det dags igen?

Igår när jag hade tvättstugan och kom ner i källaren för att "vända på" tvätten så möttes jag av en lätt morrande vovve med stirr i blicken. Dörren stängdes lika fort. Är det något jag har respekt för är det stora vovvar som glor och låter. Strax efter gläntades det på dörren av en äldre herre som ursäktade att han s.a.s "hade tagit" lite utrymme på min tid och i "mina" maskiner. Jycken kopplades ordentligt och vi började språka. Den fyrbente var mycket väluppfostrad och undvek mig all den stund jag inte björd in honom i min sfär.

Herrn blev nyfiken och frågade om jag var nyinflyttad här. Själv hade han bott i huset i minst 30 år. Det stod inte på så kom frågan:
- Är inte du från gnällbältet?

Så började han berätta om sin barndom. Att han själv var född i Kumla och hade vuxit upp på samma gator som mig och mina syskon. Han återgav kvarter, händelser och människor som om han nyss hade varit där trots att hans flyttlass hade gått för nästan femtio år sedan. Och han sa det till slut på värsta närkingskan.

Världen är ändå rätt liten.

I Nerikes Allehanda skriver man idag om att en Sjuksköterska i Falun, obehörigt har läst i Ernst Kirchsteigers datajournal. För detta kan hon räkna med påföljd. Det är och skall vara allvarligt övertramp. 

Så säger lagen:

Inom en vårdgivares verksamhet är endast den befattningshavare som deltar i vården av patienten, eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården, behörig att ta del av uppgifter om en patient. Källa: Datainspektionen



Jag håller hårt på den detaljen. Inte bara för att det är en lag. Utan mycket för att kunna lita på mig själv. Börjar jag tulla på förordningar och författningar, så är jag snart ute o cyklar. Det börjar med en knappnål och.... Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kanske ännu hellre se min chef rakt i ögonen och stå för att det aldrig har hänt. Förresten fick jag göra det nyligen. Nej, jag blev inte ifrågasatt, men man undrade från administrativt håll hur systrar pratar och agerar runt en sånhär sak. Som är så enkel för mig. Nolltolerans. Jag har fullt sjå att läsa det jag SKA läsa, resten struntar jag i. Oavsett namn och titel.

Ändå kan jag inte låta bli att roas av kommentarerna i lokalblaskan:

"Eftersom Ernst är en offentlig person, och lever gott på det, så borde det inte vara något fel att även hans sjukjournal är offentlig".

JUNI
Mark Levengood *
Torgny Lindgren
Clara Lidström
Göran Gudmundssom
Jason ”Timbuktu” Diakité
Maria Wetterstrand

JULI
Thomas Johansson
Henke Larsson *
Beate Grimsrud
Nanne Grönvall
Ville Virtanen
Sylvia Schwaag Serger
Sven Nylander
Karin Broos
Jonas Jonasson *
Freddie Wadling *
Carl-Gustaf Wachtmeister *
Gustaf Hammarsten
Dilsa Demirbag-Sten
Lars-Eric Aaro *
Ulf Brunnberg *
Ann Petrén *
Carl Bildt
Anna Kåver *
Martin Fröst
Monika Nyström
Sara Stridsberg
Fredrik Gertten *
Babben Larsson *
Jan Carlzon
Lars Ohly
Pia Sundhage
Kjerstin Dellert
Claes Hultling *
Olof Wretling
Helena Bergström
Barbro Lindgren

AUGUSTI
Birgitta Ohlsson
Leif Mannerström *
Alice Bah Kuhnke
Owe Wikström *
Patrik Sjöberg
Yukiko Duke
Håkan Juholt
Vicky von der Lancken
Danielslöja. Adams-Ray
Cecilia Forss *
Barbro Osher
Johan Wester *
Cecilia Uddén
Karl Ove Knausgård *
Ubah Musse
Ann Olivecrona
Bengt Palmers *
Gina Dirawi
Petra Marklund
Ghita Nørby *
Leif GW Persson *

Vilka som styrks känns för magstarkt att avslöja. För det blir säkert ändå som det brukar. Jag hittar fler guldkorn, såna som jag knappt gav chansen. Vilka är dina stjärnor?

Sommar i P1

Ja, men alltså. Gröna Lund´s nya attraktion. Bergodalbana av trä.

Faktarutan anger:

G-kraft 3G

Hastighet 61km/h

Höjd 15.25m

Längd 480m


 

Och inte ett ord om vilken hemsk kötid man får utsätta sig för. Och förresten inte heller ett ljud om whiplash, inkontinens och dödsångest...

Redan som femtonåring bar jag mig åt som om det var "för livet". Då inleddes min första stadiga relation till en kille. Och vi var tajta. I den mån det gick vill säga. För den numera "tossiga morsan" satte sig nämligen på tvären. Jag fick inte vara med honom precis när och hur ofta jag ville. Och detta motiverade hon med att jag inte hade råd, att förlora mina vänner.

För det var ju de som skulle finnas för mig, om det eventuellt och mot alla odds gick åt pipsvängen. Dessutom var det hos vänner jag skulle hämta kraft, dela med mig och bygga upp. Detsamma gällde honom. Tyckte hon. Och jag var mer än lovligt folkilsken. Precis som alla andra femtonåringar var jag ju världsvan och visste bäst själv. Och allra bäst visste jag ju vad hans och min relation behövde. Men hon var omutbar. Morsans ord var lag.

Hon var inte så dum där. Antar att hon visste av egen erfarenhet. Såklart ska man inte ge upp sina i övrigt viktiga relationer i livet, för en speciell partner. Vänner ger oss rikedom.

Sen finns det ju partners som inte gillar att dela fokus med vänner. Ett tvärtomproblem alltså. Som inte kan tänka sig att ens partner fortsätter upprätthålla vänskapsband samtidigt som starka kärleksband knyts. Det är osunt. En relation bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Man ska inte hålla fast, man ska istället hålla om. Hur svårt man än har det med sin tillit och sitt kontrollbehov. Annars biter man sig själv bara i svansen.

"Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort."

Det känns inte som någon grov gissning att det har ett sammanhang. Att slamsugen var hos grannen häromdagen alltså. Idag slog det till här. Med full kraft. Vatten och snusk upp till tröskeln och anklarna. Medan jag stod i duschen. Såklart.

Kära nån alltså, vad ett avlopp "kan" innehålla. Och hur det "känns". Hade nämligen inga handskar att ta till. Riktiga rörmokare har nog inte det...? Förresten har de nog ingen kaustiksoda heller. Eller galgar, toalettskurmedel, klorin och duschslang när de jobbar. Men det har jag, och det funkar! 

Och inget ont som inte också har nåt gott med sig. De närapå sista resterna av fjolårets, och alla andra gamla års skinnflagor på tassarna släppte förstås av all väta. Märkligt det där. Att precis hela fötterna har ömsat skinn. Som en orm. På varje liten tå.

NU har jag BabyFoot´s. Och avloppen är kliniskt rena.

Ibland när man ser dokussåpor och "inte orkar" titta längre, måste man fundera på varför. Och inte så sällan lutar det ju åt att människorna i programmet "beter sig" på ett vis som man inte är bekväm med. Man skäms å andras vägnar. Man tycker att de beter sig illa. Man störs sig på hur andra är sig själva. Observera, jag är medveten om att "det kan" vara bara jag själv, som tycker såhär. Att det är jag, och ingen annan, som vill passa in i mallen. Och uppfattas på ett korrekt vis. Vad nu det är.

Det är ju ett jävla otyg.
Folk måste ju få vara sig själva. Tittar rätt lite på reality, men jag "brukar tänka" när jag tittar, att de som visar upp sig i rutan är ett slags medelvärde av vår population. Att det är sådär Svensson är i största allmänhet. Varken mer eller mindre. Eller så är dom en del mycket mer än vad de är, för att de älskar att synas.

Vad är det då att vara. Att man är på ett visst vis?
Jag har en massa högskolepoäng och massa både livs- och arbetserfarenhet. Jag har varit en slev i grytan och jag har provat mina vingar. Det gör mig icke desto mer till rättfärdig medelmåtta än någon annan. De är det de är. Jag är densamma.

Brottas en del med värdegrunder sen en tid tillbaka. Provar både mig själv och omgivningen. Somliga med inlästa "poäng", andra med nåt annat. LHS kan tänkas. En del dagar sätter jag i ett invant mönster ner foten. Andra dagar tiger jag medvetet, för att jag tänker att var å en, av insikt får bita sig själv i röven.

Fast flera och många dagar avundas jag. De som är helt oskolade. För att de erbjuder hjärta och medmänsklighet. Utan att veta varför och hur det sen kommer att plantera sig. Antar att det är ett val bara. Att göra så gott man kan. För sina medmänniskor och för sin egna goda nattsömn. Det är viktigt det. Att somna med vetskapen att man under dagen gjorde det som i hjärtat kändes allra bäst.

Solen gav upp vid den lilla badsjön mitt ute i spenaten. Det gör inget. Man vill ju inte bli till bacon i alla fall. Sen har jag faktiskt lite svårt för typen av samlingsplats. Framförallt har jag svårt med andras ungar. Majoriteten av föräldrar lär ju tyvärr inte sina barn att låta var å en ha sitt egna lilla spejs. Det springs alldeles intill, man får en boll på sig och man rent ut sagt drunknar av barnskrik. De ropar till varandra och till mamma, tvärs över sjön och platsen och mamma, hon skriker med samma dicibel tillbaka. Jag har musik i lurarna, annars kan inte jag vara på ett "sånt där" ställe. Och nåt att läsa. Idag Mikael Nyqvist.

Av ren feghet och av ointresse att vissa sökord ska hitta hit, undviker jag att benämna vad det är jag upplevde vid badsjön idag. Det visar sig ändå. Och orsaken att jag vill berätta är enkel. Dels att det kändes "på tiden" och dels att det blev så beklämmande "ändå".

Tre kvinnor anlände. I fullvuxen ålder utan att ha hunnit bli medelålders. De anlände i sina långa kjolar och andra kulturella attribut. Det har jag aldrig varit med om. Jag har tydligen inte sett alla slags familjer på en badplats. Förresten var det en annan familj av utländsk härkomst där. De hade "riktig" utflykt, med trädgårdsmöbler, mat, vattenpipa och hela kitet. Det är bra att alla trivs och samsas. Att alla tar vara på allemansrätten och gottar sig på vackra sommardagar.

Nåja, de klädde av sig och badade. I alla fall två tredjedelar, men det går ju att bada påklädd också. De hade kul, det hördes. Och de var riktiga vattendjur. Gång på gång blev det dopp. Själv nuddade jag inte ens ytan med en tå - det där blir värre i värre för varje år. Förr badade jag i maj oavsett väder. Nu badar jag nästan bara i badkar. Hett. Får tyvärr dödsångest när det blir dags. Jag vill bada, men tror att jag ska dö i öppet vatten.

Det belämmande var att kvinnorna festade samtidigt. Drack sprit alltså. Mycket sprit. Som de varvade med tabletter ur en blisterförpackning. Och det blev fylla såklart. Vinglig sådan. I bilen serverades det pizza ur kartong sen. Till finsk tango från stereon. Som vi alla fick njuta av.

Så beklämmande.
Både vad som hände och att "det" har flyttat in i min hjärna nu.

Livesändning idag. Det "brukar" betyda idiotlätt.
Och det kanske det var, men inte desto mindre
givande medan piknickkorgen förbereddes.

 Foto: Aftonbladet.se

Vad är det som har hänt? Har jag kanske inte sett studentfirandet på några år? Jo, jag "brukade" ju jobba på värsta genomfartsleden för de där ekipagen. I många år. Mitt i smeten. Precis lika mitt i som jag hamnade idag.

Fast nu är det visst utan studentsång, utan lövade skrindor och utan överlyckliga och vackra ungdomsleenden. Nu är det fylla som gäller. Och gap & skrik. Varvat med visselpipor i varje tonårings mun.

Och banderoller på lastbilarna med fyllesnack och snuskiga anspelningar. Någon ungdom som intervjuades på radion sa att han aldrig skulle glömma den här dagen. Nej, även han kommer att fundera på vad det gick ut på. Om det inte mer lutade åt patetisk förnedring istället för ett lyckligt avslut. Det är jag säker på.

I lördags kväll stoppade jag ner mina trötta gamla fötter i ett par nätinköpta japanska tossor som var fyllda med fruktsyra och sjutton dunder-undermedel och lät, enligt instruktionen medlet att gro därinne i två timmar. Det kändes snopet sen, fastän jag ingenstans hade lovats något annat - när jag tog av samma tossor, att ingenting, absolut ingenting hade hänt.

Idag är det fem dagar senare. Mina fötter ser ut att vara angripna av spetälska eller nåt. Att de ömsar skinn är bara förnamnet. Och bilderna från youtubefilmen är en västanvind mot mina. Det funkar! Jag håller på att få nya fossingar. Mjuka, rosa och lena.

Undrar hur det skulle funka i den torra skrynkliga fejjan?

http://babyfoot.se/

Har precis sträckläst Alex Schulman´s "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". För övrigt Tranströmers ord. Och det "avslöjas" också i boken. För, det är så den är uppbyggd. Raka och ärliga små berättelser ur Alex Schulmans liv. Varken mer eller mindre. Inga smaskiga detaljer. Ingen information som man s.a.s inte har bett om. Han berättar om sin kärkek till sin Amanda Widell. Eller till den Amanda Widell som han vill ha, men som han inte är riktigt säker på; kan vara och bestå. Som det utspelar sig hos psykolgen:

”Det är väl fint om du har träffat en tjej.”
”Ja. Enda problemet är… att hon inte riktigt har träffat mig ännu, om man säger så.”

Ingen som läser här har missat att jag gillar Alex Schulman. För att jag tycker att han skriver fantasiskt bra. Så välavägt. Så informativt. Så starkt om allt skört han upplever och känner. En bok om kärlek i dagboksform mixat med blogginlägg och krönikor. En bladvändare.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Alex Schulman. Utgiven av Piratförlaget 2010.

Det finns en ny studie om hur kvinnor upplever sina arslen. Resultaten var ganska intressant. För 30% av kvinnorna anser att deras arslen är för feta, medan 10% av kvinnorna anser att deras arslen är för magra. Resterande 60% säger att de inte bryr sig - de älskar honom, han är en bra människa och att de inte skulle byta ut honom för allt i världen.

Lärde mig det i förra veckan. Det "nya" uttrycket. Som min mun nästan sa till kassörskan i kvartersbutiken nyss:

- Vad blek du är! Har du suttit inne?

Men va´fan. Nu har det kommit in ett monster här hos mig. I relativt stadscentrala övernattningslyan. Ett insektsmonster som är så stort att jag vare sig kan mörda det eller fånga in och bära ut. Hur gick det till? Vart kom den ifrån? Hur kunde den ta sig in genom den lilla lilla fönsterspringan.

Jag är en tuffing, men när vi kommer till kryp av typen gnagare och i storleksordningen råttor och möss, har jag inget kvar att sätta emot. Jag är rädd helt enkelt. Rädd att ta i dem. Och rädd att de ska ta i mig förstås. Sträcka ut ett av de där åtta benen och spjärna emot eller nåt. Sen krypa in under kläderna och släppa galenskapen inom mig lös.

Den kämpar framför mig. I en krukväxt. Längtar tillbaks till grönskan tror jag. Nånting hänger ner "bakom" när den flyger. Har den skidor på sig? Är bakbenen lama? Usch, den här ovetskapen gör mig nojjig. Har jag verkligen förtjänat det här!?

Det kan tyckas ytligt, intetsägande, förnedrande och tolvårigt att se dockussåpan Big Brother, men vem bryr sig. Jag följer gärna skräp som inte kräver mig på något annat än min tid. Och denna har jag vid flera tillfällen frivilligt "offrat" tid för att följa. Trots att det är direkt meningslös förvaring av människor vars enda uppgift är att de ska interagera varandra på ett eller annat vis. Där bara en till slut anses vara värdig pengen på en halv miljon i vinst.

Simon Danielsson. Ingen kunde vara mer lämplig att vinna.
Från dag ett.
Och det gjorde han ju oxå.
Igår.

Trots mitt oljud i ena örat stör ett prasslande ljud från balkongen. Inledningsvis var det ett svårfunnet prasslande ljud. Nu har fler lärdomar har satt sig. Getingar bygger bo av företrädes salivblandat och tuggat trä. Somliga bygger annars av lera, men de getingar vi "umgås" med på våra breddgrader, bygger helst med trästomme.

På min balkong har katten (förut katterna) en sommarvistelse i form av en korg av flätad Pil. Den har sett sina bästa dar kan man nog säga, men funkar alltjämt som viloplats i både sol och skugga. Det är den korgen som prasslar. Eller, det är när getingarna raspar och tuggar i den torra pilen som ljud uppstår. Och eftersom det är ett par som jobbar i skift, prasslar det mest hela tiden. Det får vara så. Jag har inte hjärta att avlägsna vare sig det ena eller dom andra. Det är nog snart färdigbyggt.

Örebro är Sveriges sjätte största tätort. Själva innerstadens yta "skulle" många orka ta sig runt med cykel. Det mesta i citykärnan är centrerat och man är lika bevandrad i samtliga väderstreck. Naturligtvis har Örebro, precis som de flesta tätorter även kranskommuner och ytterområden. Som i stort sett alla känner till, även om många aldrig varit i flera av dem.

De ståkholmare som "informerar" mig, börjar bli tröttsamt pigga på att jämföra Örebro med "sin" tätort. Utan att nånsin ha varit i Örebro. Allra helst vill de berätta om hur litet det är. Och hur korta köer som finns. Och att det är väldig skillnad på tex Bilprovningen i Örebro mot Sthlm.

Det är förvånande när man märker att många vattenhål i huvudstan aldrig visiteras av urbefolkningen. Eller, det som verkligen förvånar mig är denna lokalpatriotism - när det så påtagligt många gånger handlar om att man är väldigt fäst vid och endast utnyttjar sin egen lilla stadsdel eller ytterområde. Som ju till ytan inte ens är jämförbar med tex Ö-o. Trots att det är en så liten tätort.