När man som jag, inte har brevlådan där man bor, så ligger det högar med post när man kommer hem. För det mesta räkningar och travar med reklam. En å annan gång nåt lite spännande, men ytterst få gånger SÅ glädjande som nu. En avi vilken innehöll en present. Det faller ingen skugga över någon, men det är "faktiskt" den enda födelsedagspresenten jag har fått.

Och det var ju inte vilken present som helst. Ett världens finaste armband från Snö - Snö of Sweden och framförallt från godaste vännen "Maja". Du är bara en sann överraskare gumman. Och Du vet att jag tycker att det var alldeles för mycket. Det är så fint. Och det sitter så bra. Och jag älskar det lilla hänget. Jag är ju glad i grannlåt. När det blänker, glittrar och låter, men detta får bli ett armband som jag "bara" ska ha till fint. Och alltid med tankarna på Dig! *kram*

En papperskasse full har jag funnit. Flera kilon. Precis så som folk "brukar" beskriva det. Skogens guld. Som doftar och smakar så gott. En rikedom. Härligt att se på. Underbart att ta i. Lättrensade och tacksamma till allt, både on the rocks eller som tillbehör. Efter ett evigt prutande kostade de nästan ingenting och ändå blev jag väl lurad. Det är så det funkar när man plockar svamp på Hötorget.

Höll ett, låt oss kalla det för räffs&rättarting med en person igår. Denne person blev mycket tydligt uppmanad att ta plats i korgen. Och typ inte kravla efter sjukvården igen förrän sjukvården själv indikerar det. Hela dagen idag var lugn. Sånär som på sista halvtimmen. Då efterfrågades "The Vikingwoman" - dvs undertecknad. Jag skrattade förstås. Budbäraren var inte lika överens om att det var kul och jag fick information om vad som humörmässigt "kunde hända". 

Turligt nog, är ju inte vikingkvinnor rädda, ens för vikingmän. Så jag gick skrattande dit. Och bad budbäraren vara närvarande. Så öppnade jag till den som ville mig nåt och hälsade formellt. Konversationen som f.ö skedde på engelska kunde inte leda till annat än skratt, hos alla inblandade:

- Har du kallat på en vikingkvinna?

- Njae, nej jag har frågat efter dig.

- Har du då omnämt mig som en stor seriös vikingkvinna?

- Mjae... ja... kanske...

- Det är fel!

- Jag förstår. Förlåt, förlåt!

- Jadå, jag förlåter dig, men nästa gång frågar du efter den snygga, trevliga, stora och duktiga vikingkvinnan. Då blir det rätt!

Detta sittande, dels på jobbet där stolarna har nån slags generell inställning för att passa alla arslen, ryggar och höjder och kanske framförallt detta bilåkningssittande tär på min högra sittknöl. Jag har av och till haft falsk ischias sen länge. Nu har jag det konstant tror jag. Inte en dag utan förbannad neurogen smärta i höger skinka, lår, hamstringsmuskel och lateralsida av underben. Jag har fått strecha som en galning, men ingenting hjälper. Det förstår jag nu. Det är bursit i glutealmuskeln som bråkar.

Ska jag överhuvud taget sitta framöver, så ska det vara på ett underlag som liknar ett dass, ett hål alltså. Tur att lite semester uppenbarar sig.

Orkar knappt kommentera det. Ikväll tog samma väg hem, alltså 12-13km hela 2 timmar och tio minuter! Blir förbannad. Och undrar verkligen: Varför heter det rusningstrafik, när all trafik står stilla? Det enda som rusar är ju tiden...

Knackade på hos min lilla grannfru. Hade köpt en jättekvast rosor igår, som jag tänkte kunde få synas lite i bakgrunden om det skulle fotas här idag, och med definitiv avsikt att ge grannfrun dem för att hon fyller år imorgon. Blommorna kom aldrig i bild, men de kom in till henne och det var viktigast. Jag är inte hemma på hennes dag och hon har ingen som kommer med uppvaktning. Hon blev mycket glad.

Vi språkades en stund vid hennes köksbord. Jag blev en aning orolig för att hon verkade ha tappat vikt. Det är en tjej som knappt uppmäter 40 pannor och det är ju faktiskt alldeles för lite. Framförallt för henne åldersgrupp. Hon blir 88 imorrn.

Så ville hon visa upp sitt senaste kap. Hon vet att jag gillar att hon unnar sig. Och att hon håller fast vid sin fåfänga. Det var en tunn blommig sommarklänning med puffärm, dragsko i midjan och en liten volang nertill  vid knäet. Den hade inköpts till bra pris och hon hade haft den med sig till sin syster på en semestertripp nyligen. Hon kändes sig snygg i den, men syrran där, hade blivit förskräckt och skrikit till:

- Den är på tok för kort!

Vad sa du då, undrade jag:

- Ja sa som det är. Om man har snygga ben, då ska man visa dem! Herregud, jag visar väl inga lår heller!

Det märktes så tydligt just precis idag, ikväll, att semestern är över för de flesta. I hela fem veckor har jag haft det oförskämt bra vad gäller bilparkering här i storstan. Jag har kunnat välja och vraka. Oavsett tid på dygnet har jag alldeles intill knuten kunnat ställa vrålåket. Fast det var skillnad när jag kom från jobbet ikväll. Big skillnad. Och samma snurr för att hitta sig en frimärkesplats långt bort åt skogen. Nu är det ordning på oordningen igen.

Antalet dörrar man passerar på "det där" stället jag jobbar på, är omänsklig. Det känns, såhär efter ensamarbete över helgen och rännande framåtillbaka, som att det borde föras upp på nån slags agenda. Säkert helst hos en ergonom. Det är ju heller inga vanliga dörrar som vi snackar om. De är alla säkerhetsklassade och blytunga. Och fungerar på olika vis. De flesta med fingerkod som i bästa fall fungerar på andra försöket, många som man ska anhålla om passage till högre ort vid och invänta passagetillåtelse, några få upplåsta i "våra" regioner och så två enstaka dörrar som låses upp med nyckel.

Förde lite statistik i måndags, liksom idag. Nu, efter att ha räknat igenom totalt antal dörröppningar som jag har skött själv; fick jag ännu mer ont i armen och höften.

Vardag                       Söndag

   97                              134

Till ovanstående siffror kan man oxå addera de dörrar jag har passerat utan att själv ha skött själva upplåsningen. Och hissåkningarna som skett utan att jag har fått kliva av, eftersom hissgubben verkar veva linorna lite på måfå. Lägger man sen till hur illa lite kontakt jag har haft med "behövande" i relation till hur många passager det gick åt för att vara med och hålla ställningarna, ja då undrar man vem som fick möjlighet att tänka till i just den här cirkusen. Det gick åt 231 dörrpassager på två arbetspass som samtidigt innehöll 27 möten.

 

Det känns ju lite sådär att gå i affärerna just nu. Man rear ut allt somrigt för att man fyller galgarna med höstkollektionen. Det är snart årstidsväxling. Oavsett jag snart ska ha sommarsemester eller ej. På ett sätt är det sorgligt. Inte bara tiden och årstiderna möter mörkret, man kommer sig själv ytterligare närmre något slags slut.

Fast, nuvarande och stundande årstider sensommar och höst bär ju med sig så mycket livgivande. Frukt-grönsaks och spannmålskörd, svamp och bärmark, syrsor, färger, hög luft och friska vindar. Och med den kommer en iver att få komma in, få läsa, få lyssna och kanske få röra på sig. Det blir hög tid att kika ut någon slags kvällsaktivitet. Och jag tror att jag har hittat min. Jag ska förvisso växla över på flera vis, ffa dagtid och jag ska fylla höstkvällarna med dans tror jag. Redan nu känns det kul.

Räknar ner nu. Både färgglada och svartvita dagar. Till muck. En helg och en arbetsvecka kvar. Helgen kommer antagligen gå i rasande fart. Och förhoppningsvis vardagssveckan likaså. Någon skrev att om man omvandlar alla händelser man "kan" bli aggressiv för, till händelser att skratta åt istället, så blir man bättre tillfreds med sig själv. Mitt problem är dock inte min egen aggressivitet. Det är andras. Eller "annans". Och skrattar man åt den, "kan" det eventuellt bli farligt. Och tyvärr har det visat sig, att ju mer jag & vi skrattar åt helt andra saker och med andra personer, ju värre blir det. Det måste vara rasande svårt för vissa att ingå i grupp.

Först tropisk värme hela dagen. Som stannar inne hela kvällen kan man säga. Sen tvättstuga med trappränning. Och så flög latmasken i mig och jag köpte hämtmat av thaikrogen runt hörnet ikväll. En eldig historia som nästan "bara" smakade starkt. Detta toppat med strykning i stugan där varmmangeln snurrade liksom två tumlare och ett torksskåp. Det blev en inre värmebölja som inte verkar ge upp. Jag når snart kokpunkten.

När man som jag har ett andrahandskontrakt i storstan är man satt på prov. Inte minst pga omöjligheten att förhandla om hyran. Det kostar det, det kostar. Och kostar gör det. Andrahandsuthyrare har någon slags rättighet att salta hyran om det ingår faciliteter såsom möbler, tv och husgeråd. Och jag har naturligtvis accepterat den saken. Dock har det nu kommit på tapeten att jag s.a.s ska lämna ifrån mig teven. Jag förstår anledningen. Den är inte min och jag har inga rättigheter att yrka på nånting alls kan man säga. Fast det retar mig. Särskilt att jag inte vågar ställa något slags motbud. För egentligen har jag ju med "saltet" redan betalt en ganska hyggligt fin teve till hyresvärden. Något jag inte har råd att unna mig själv.

Får ta det som en utmaning. Att vara tevefri är nog hälsosamt.

Favoriter är av olika anledningar inte i blickfånget på jobbet denna vecka. Arbetspositiva favoriter. Det är ju liksom semestertider. Och återvändare har upptäckt nya rutiner som har svårt att falla i bästa jord. Rutiner som överkuckun satt och jag bara iscensätter. Det kräver positionering, har jag märkt. En tuff vecka med andra ord och jag är inte det minsta lessen för ledig dag före helg imorrn.

Hela dagen har jag varit upptagen med eget och andras tänk. En på kvällskvisten hastigt intagen kebab igår höll mig vaken mest hela natten. Humöret var därför sisådär redan imorse och hade man inte vetat bättre hade jag kunnat tro att fler ätit av min måltid. Man har positionerat sig...

Så kom triumfkortet. En doktor, en kvinna är det kanske bäst att tillägga, ringde och frågade om jag vill hänka på en barrunda i afton. Det skulle visst visas upp Linedance på nåt ställe. Och jag gav inte efter det minsta. ALLA fick höra. Och "alla" fick förstå. 

Hur position också kan ta sig uttryck.

Den är oförskämt dyr, min smörja. Ändå kan jag inte leva utan den. Om jag nu inte vill se ut som en krackelerad orm i fejjan. Jag överdriver inte, utan tar bara det som behövs, men det går åt mycket vilket innebär att jag får köpa ny stup i ett. Torr är bara förnamnet. Och det beskrev jag oxå för tjejen på Kicks i Gallerian igår.

- Du använder väl inte bara maten!?

- Eh, jo... eller vad menar du?

- Ansiktet måste dricka vatten oxå. Du matar på med näring, men missar att vätska upp ju!

Nu är jag inte precis dum i huvet. Det "presenter" hon gav mig är inget annat än sofistikerad korrumption, men jag blev i alla fall nöjd och tacksam. Mot att jag köpte en flaska "vatten" och en mindre flarra smörja fick jag hela FYRA reseflaskor av diverse i samma märke och tre miniburkar till ögonen. Förutom världens finaste nessesär i svart ormskinnslack. Hon gjorde min födelsedag kan vi säga. Och definitivt min dag idag. Vatten till maten var det som saknades. Har känt mig nyponung i huden hela dagen.

Sämre sätt kan man fira födelsedagar på, än Pridefestival i Kungsan. I år med temat "en festival för att fira hbtq-rörelsens segrar för ett öppnare samhälle". Det är alltså fokus på mänskliga rättigheter och jämlikhet.

Jag är inte alltid så liberal som jag låtsas vara. Ibland har jag har svårt när man riktigt särskiljer sig ifrån gängse normer. Samtidigt är jag nyfiken. Och framförallt på varför och meningsinnebörd.

I Sthlm´s city vimlar det dessa dagar av människor som tydlig markerar festivaltemat. Och jag blir glad på ett särskilt vis. Det är gott att se människor lyckliga och tillfreds. Att de både känner sig och är fria. Att folk låter bli att strirra. Att tempot flyter på och olikheterna vävs in i varpen som ett city utgör.



I Kungsträdgårdens vimmel blev det så tydligt. Kärleken och glädjen gick nästan att ta på. Massor med barnvagnar där ungarna hade två mammor. Flera übersnygga brudar som väl inte är det riktigt rakt igenom. Snubbar som är ganska stereotypa, men i grupp visar prov på en aning mer tillåtande feminism. Överviktiga och kroppsgaddade gladlynta äldre män i stråhatt och shorts. Unga pojkar som checkar läget. Unga tjejer som är lika de unga pojkarna fast mer pojkiga och mycket uppvaktande sina pumor. Äldre kvinns som klätt sig sexigt med betoning på lack o nitar. Det fanns utrymme för alla.

För alla subkulturer kanske man vågar säga. Och alla samsades. En härlig grupp att vistas i och omkring.

  

Första augusti: Ramadan och Pridevecka med samma startdatum. Vilket sammanträffande. Och ganska likt va? Man ska vara uppe på nätterna och festa. Och hålla låg profil dagtid (?). Det är iaf ett offrande i båda lägren. Pekpinnar och förbud. Skulle väl kanske inte säga att den ena gruppen är så jättefrekvent besudlad med fanatism, men efter Oslo vet vi att allt är möjligt. Förföljelse är det ju gott om för båda. Och övertygelse. För att inte tala om glädjen i att få fira den här perioden. Det är stort förstår jag. Oavsett vilken man väljer.

Man har ju definitivt satsat i helt fel bransch. För människor med torr och täppt näsa "kan" så kallad Nozoil vara lösningen. Hos apoteket kostar den 61kr. Förvisso nätt förpackat med 10ml i sprayflaska som doserar en lagomt avvägd aerosol med 1-3 pump i vardera närsborren 1-3ggr/dag. Nozoil är detsamma som ren sesamolja som smörjer och mjukgör inuti näsan.

Sesamolja kan också inköpas i matvarubutiken. I det asiatiska köket används sesamolja flitigt ungefär så som vi i europa använder olivolja. Den anses även vara fin till hudvård.

En hel liter sesamolja för matlagning kostar runt hundralappen. Inget hindrar ju att man tar undan en skvätt, doppar en bomullspinne och sen smörjer sina näsborrar. I alla fall om man jämför priset som apoteket drar in.