I juni månad ansökte vi om annat boende för tossiga morsan. Ett boende anpassat för både kropp och själ. På detta möte fick vi "önska" och namnge lämpligt boende och vi informerades om kölista och att det var omkring sex månaders väntetid. Jag påpekade då, att det inte under rådande läge nånsin mer kommer att vara  aktuellt med typen av boende som morsan blev tilldelad senast. Dvs en slutstation. Där samtliga boende var så bortom hopp att de tillsammans var ungefär lika allerta och levande som ett knippe morötter. Det var ett sk SÄBO (särskilt boende).

I onsdags denna vecka fick jag se på min (under arbetstid tysta) mobiltelefon att tossiga morsan hade ringt upprepade gånger på eftermiddan. När jag ringde upp fick jag veta att hon inte kunde prata, "för att de skulle komma och hämta nu". Hon visste inte vem och knappt varför, men hon visste att det var en sköterska som hade fixat skjuts. Vad jag kunde höra var det "min vanliga morsa" jag pratade med. Varken bättre eller sämre. Förutom förvirrad förstås.

Kontaktade hennes kommunala distriktssköterska som inte visste nånting. Hon å sin sida checkade upp med hemtjänsten som inte heller hade en aning och efter genomgång av den dagens dokumentation kunde konstateras att tanten hade haft "alla" sina planerade besök och de hade förlöpt väl. Hon hade varit både glad, allert och pratsam. Alla mediciner var intagna. Och hon hade babblat sig igenom den pedagogiska måltiden. Hon hade kort och gott varit på ett strålande humör. Hemtjänsten fick i uppdrag att springa hem till henne för att kolla upp vad allt handlade om.

Lägenheten stod tom och olåst. Hennes ytterkläder var borta, men inte handväskan. Mot alla odds fick jag den här gången ett telefonnummer som man "kan" ringa och nå hemtjänstpersonal på. Annars får brukare och anhöriga bara ett nummer till en telefonsvarare som ingen verkar lyssna av.

Kontaktade vidare akutmottagningen. Min tossiga morsa fanns inte där och det fanns heller inte någon anteckning om att hon var på ingång. Av någon anledning kunde jag inte få veta om hon eventuellt var hämtad och på väg i en ambulans. På min uppmaning att de inte skulle sätta henne i en taxi utan att kontakta hemtjänsten fick jag veta att det kunde de inte lova. Att det var en näpsig syrra jag pratade med, är ingen överdrift.

Själv var jag inom en timme bokad för operation hos Folktandvården och kunde dessvärre inte åka runt och leta. Tandläkaren hade förvarnat om att behandlingen skulle ta minst två timmar och att jag förmodligen skulle vara eländig efteråt.

Efter akutmottagningen kontaktades vårdcentralernas jourmottagning. En mycket empatisk sköterska kunde meddela att där fanns det heller ingen tossig morsa anmäld. Hon bestämde att jag skulle larma polisen.

Innan larmet fick gå, så ringde jag akutmottagningen en gång till. Sedär - tossiga morsan hade anlänt! Hur var det då ingen som visste och allra minst hon själv. Hennes anledning tycktes vara yrsel. Man hade tagit Ekg och blodtryck utan anmärkning och nu väntade hon på doktorn. Sköterskan tog emot all information och tillstod att man inte hade uppfattat tantens förvirring. Jag bad att de skulle ställa frågor om tidsaspekter, adress, ekonomi och med andra sociala inriktingar, så skulle de plötsligt tycka något annat. Tossiga morsan kan mycket väl föra dialog om tex yrsel och värk, men hon har ingen aning om vilket årtal vi har, vad en hundring är värd, på vilken gata hon bor osv. Hennes demenssjukdom sitter troligen i framloben vilket gör att några viktiga funktioner på andra ställen i hjärnan fortfarande är något sånär intakta. I alla fall vissa dagar.  Jag lovades en uppringning så snart de hade roddat i ärendet.

Nästa samtal var med en sköterska med både hjärta och hjärna på plats. Jag föreslog återfärd hemåt och fick den här gången löfte om att de skulle kontakta hemtjänsten så att de kunde möta upp. Sköterskan tyckte att det var förargligt att någon av hennes kollegor hade ombesörjt att taxi hämtade efter tantens påringning.

Så la jag mig i tandläkarstolen....
Och anlände tre timmar senare hemma hos tossiga morsan. Hon öppnade dörren själv. Klädd i scarfs, trutvalla och pärlhalsband till slitna mysbyxor, fläckig t-shirt och stickad långkofta. Hon hade varit ute och åkt buss sa hon. Sjuans buss till och med. Som inte längre åker eller ens finns där vi bor. Hon visste inte riktigt vart hon hade varit, men hon visste att hon hade haft ont i knäet. Efter kontakt med hemtjänsten fick jag veta att hon hade åkt färdtjänst och att de hade släppt av henne på fel adress. Turligt nog hade akuten ringt och förvarnat dem om hennes ankomst, så de såg till att hämta henne vid fel hus.

Slutet gott allting gott?
Not!

Igår kontaktade jag kommunens bostadssamordnare för äldreomsorg. Ingenstans framkom våra önskemål om boende. Det får man ha, men det är biståndshandläggaren som bestämmer vart den gamla ska bo. Tillsammans med distriktssköterska och arbetsterapeut. Och de hade ansökt om ett sk SÄBO. Punkt slut.

Behöver jag tillägga att varken distriktssköterska eller arbetsterapeut var närvarande på mötet. Däremot kan jag tillägga att vi hade mötet i början av juni och att bostadsansökan var inlämnad den 15 augusti. Det tog tid för biståndshandläggaren att räkna ut morsans behov förstår jag.

Moment 22

Tossiga morsans omvårdnadsansvariga ringde. Frågan var om jag kunde följa tanten till doktorn. Morsan hade så ont i vänster knä och behövde kanske få lite bättre smärtstillande. När var det nu vi åkte som skottspolar till sjukhuset med henne? Augusti? När hon hade gått hela sommaren med ben lika tjocka som telklefonstolpar och man då plötsligt fick för sig att det handlade om djupa ventromboser. Ultraljudsundersökningarna visade däremot att hon hade en sk Bakercysta i vänster knäveck. Och för smärtan den triggade, ville akutdoktorn ordinera "trillaomkull" som vi brukar säga. Rävgift alltså. Jag bad att hon och främst skulle få fulldos Paracetamol och i händelse av att det inte räckte var jag villig att diskutera andra kryddor. Sagt och gjort. Fulldos betyder 1 gram var sjätte timme. Alltså 1 gram fyra gånger per dag. När jag nu frågade dsk:an så visste hon varken om Bakercystan eller fulldosen Paracetamol. De visade sig att tossiga morsan istället får 2 gram per dag. Varken mer eller mindre och vem som är den ordinerande var okänt. Nåja. Det fanns utrymme för mig att följa till doktorn på VC.

I ett annat samtal för någon månad sedan kom dsk och jag överens om att jag skulle rodda i morsans "medicinskåp". Dsk hade försökt att göra det själv med påföljd att tanten blev oxtokig. Det fick ingen annan än "dottern" göra. Jag alltså.

På Vc gick det kalas. En pensionerad doktor som påstod sig vara nästan lika gammal som tanten tog emot. Med ett hjärta och sinne av guld. Hon kvittrade och det gjorde han också. Och, han la huvet på sne när han berättade för mig hur himla stimulerande det var för honom att möta och hjälpa människor. En slags Florence får man tänka. Morsan jämrade sig när han kom i kontakt med Bakercystan. Nåt annat fel, förutom ev lite artros gick inte att finna. Och han var mycket tillmötesgående till mig som anhörig. Jag utgår kallt ifrån att det på flera ställen står omtalat att den tossiga har en livsfarlig dotter med yrkesrötter i vården. Vi samtalade. Och kom helt enligt handboken överens om att man dels inte kan krydda upp gamlingar förrän fulldoser av minst farliga preparat är provat. Och att man heller inte kan avgöra effekt förrän Complience är uppmätt. Till det behöver verkligen tossiga morsan hjälp. Fulldos Alvedon alltså!



I medicinskåpet fann jag detta. Piller i långa rader. En ICA-kasse full med askar och burkar. Och fullt av "trillaomkull". Kära nån alltså. Inte underligt att många gamlingar mår uselt. Och inte har matlust. Dessa piller är inte ordinerade på länge, men man kan verkligen fundera på hur det är ställt i omsorgen om våra gamla. Finns det verkligen piller för allt? Och kan man tillomed ordinera piller för att slippa administrera fyra gånger per dag? Ja banne mig, det tror jag nu.

Tossiga morsan gillar att åka bil. Fast på helgens långtur som mest framfördes på motorväg, kände hon sig vilsen. Bilarna ser inte ut som de gjorde när hon själv var trafikant. Vare sig till design, färger eller lamputrustning. Hon påpekade det. Att det var så svårt att gissa sort eftersom alla bilar numera är så obekanta. Och hon tycke att GPS:en och tafikmärkena var som från en annan planet.

- De här skyltarna med flaskor, vad varnar de för?

- Flaskor?

- Ja, det där med en flaska lite på snedden?

- Menar du den blå fyrkantiga som varnar för fartkamera?

 - Åh herregud är det en kamera, jag som trodde att det var en sjuttifemma!

Tossiga morsan har rysligt svårt att hålla isär vem hon är bekant med på riktigt, och inte. Det är som om de flesta kändisar spelar henne ett spratt. Visar man dem bara tillräckligt många gånger så har hon varit arbetskamrat med dem, eller så är de bekanta genom dansen. Så också ikväll. Inte så sällan ser hon på teve när vi pratar i telefon. Ganska skönt på ett vis, för då kan jag utan dåligt samvete humma och svara lite sådär på måfå. Ikväll såg hon säkert på nån debatt. Och det blev inledningsvis en fasligt ojande om Maud Olofsson. Eller framförallt om hennes hår:

- Nu är hon så jäkla kortklippt så att det ser ut som en såndär..... vadheterdet?

- Jag vet inte vad du menar mamma

- Jo, en såndär virkad liten duk som man har på finborden

- En virkad duk?

- Ja, som en jude du vet. Det hade hon några gånger förr om åren också.

- När?

- När vi jobbade ihop.

- Jaså har du jobbat med Maud Olofsson. Vartdå?

- Hon var ju en kort tid hos oss på jobbet vet du väl!

- Nej mamma, alla kändisar som de visar tillräckligt ofta på teve säger du att du har jobbat med. Det kan ju inte stämma.

- Det kan det väl! Jag vet väl vem jag har jobbat med fattar du väl!

- Okej, du har varit jobbarkompis med Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Lindberg, Mat-Tina och Adam Alsing. Det är jäklar inte dåligt!

- Nä, Adam Alsing har jag aldrig jobbat med - han var ju bara med på dansen!

På fredag ska jag ta med mig tossiga morsan och fara neråt i landet så att hon får se sitt första barnbarnsbarn. Och jag måste ju också själv få se det lilla undret. Vi ska vara borta över helgen och jag har upprepade gånger påpekat att hon egentligen inte behöver bry sig om något annat än att hålla sig vid liv. Jag förbereder hemtjänsten, avbeställer maten, packar och styr upp med pengar. Förutom att jag köper in både lite nya paltor till henne, beställer klipptid och fixar present till den lille och hans föräldrar. Ändå fastnar hon. I en salig blandning av funderingar. Om och om igen. Och trots, att jag med Validation försöker möta henne i det hon tänker på. Så kom vi nyss till en punkt där jag trodde att alla hästar fanns i stallet.

- Ja ja, det ska i alla fall bli jätteroligt att få träffa Majbritt!

- Majbritt?

- Ja...

- Vem tänker du på nu mamma?

- Skulle vi inte hem till Burträsk - sa du inte det!?

Igår var jag, ynglingen och hans kompis på cruising med min härliga storebror, hans kompis och dennes brorsa. Ett slags årligt sensommarinslag. Solen stod som spön i backen. Vädergudarna var verkligen med oss även om luften var en smula kyligt påträngande. Det slog mig att det inte tar så lång stund längre, innan jag upplever flow med hojen. När den och jag är ett. När jag blir lycklig av att åka motorcykel.

Vi avrundade dagen med fika hemma hos tossiga morsan. Hennes enfödde son, yngligen - dvs hennes barnbarn, hans kompis och jag. Hon blev mycket glad. Det är verkligen bortom allt tvivel att sonen är den märkvärdigaste av oss barn för henne. Och har alltid varit. Och han är väldigt gullig mot henne. Han pussar och kramar och får henne att växa. Det är mycket vackert. Och det får henne i lyckorus som håller i sig, även om det som vanligt snurrar en aning...

- Var det kul att "sonen" kom hem igår mamma?

- Jaaa, jag är alldeles lycklig idag. Han är så fin.

- Va´ roligt att du känner så.

- Jag känner mig alldeles genomlycklig förstår du.

- Ja, det förstår jag. Du har en fin son.

- Ja, och vet du vad; de andra knuttarna är ju också så trevliga.

- Ja...

- Ja, när vi ses får jag vara med i gänget. Vi har alltid så trevligt. De pratar och berättar och jag gör detsamma.

- Brukar ni träffas ofta?

- Det händer. Grabbarna kommer hit och fikar ibland. Jag kan ju inte följa med nu när jag har ont i benet, men när jag blir bättre så ska det bli andra ordningar.

- Hur menar du; ska du åka på bönpallen då eller?

- Ja herregud. Det gjorde jag långt innan du blev född!


Och det gjorde hon faktiskt. På den tiden. När de använde skinnmössa istället för kruka. Nu är det nog inte längre aktuellt att åka. Alls, kan man säga.

I slutet av juni hade vi i familjen möte med tossiga morsans biståndsbedömare och ett par ur hemtjänstens personalgrupp. Vid mötet återaktualiserades önskan om plats på särskilt boende för tossiga, sk Säbo. Mamma har läkarintyg om detta behov sedan drygt ett år tillbaka, men vi/jag tog henne ur kön eftersom de då inte kunde erbjuda annat än en sann slutstation för henne. Att jag skulle sätta min mamma på ett hem "för grönsaker" skulle antagligen ta kål på både henne och mig. Jag bad om tidsfrist att vänta på något mer passande och det var då okej. På mötet i juni togs auktualiseringen emot och vi fick önska tre ställen som skulle kunna passa.

Samma biståndsbedömare hade sökt mig på min mobiltelefon under semestern i slutet av juli, men tyvärr försvann hennes telefonmeddelande ohört från min sida. Sen hördes inget mer från det numret. Jag visste inte att det var hon som hade ringt. Det fick jag veta i förrgår.

Då ringde hon igen. Två månader senare alltså. Det stod nu inte riktigt klart för henne ifall tossiga morsan själv vill ha ett annat boende eller om det är "vi" som önskar det åt henne. Trots, får man säga: alla identifikationer om ohållbar situation som hemtjänsten gör vid sina sex dagliga besök hos henne. Märkligt som tusan...

Hon undrade om hon kunde ringa och ställa den här frågan direkt till min mamma. Eller om jag då trodde att det skulle snurra till extra för henne. För, om hon inte kunde svara på frågan så skulle hon ansöka hos överförmyndarnämnden om att få tillsätta en God Man som i framtiden för vår mammas talan.

Någon som vågar sig på en gissning angående min reaktion?

Kan i alla fall informera att jag är bekant med en politiker. Som har seniorer som sitt specialintresse. Nu vet förhoppningsvis hela det partiet vad som gäller här i stan.

I all hast och med prövning för både stora och liten, kom ett gossebarn till världen häromdagen. Mamman, min vackra brorsdotter tyckte tidigare i graviditeten att jag nog skulle bli "gammelfaster" till det väntande barnet. Fast egentligen är jag väl "bara" mammas faster. Min egen mamma, tossiga morsan, blev däremot morfars mor. Det låter avancerat. Och är såklart något mycket viktigt att tänka på för henne.

När nyheten nådde henne blev hon så klar i bollen att hon mot precis alla odds lyckades ringa mig på mitt arbete. Däri ligger inte mindre än tre synnerligen avancerade handlingar att klara när man är tossig. Hon klurade ut att jag jobbade - att det alltså var en vardag samt vart jag fanns och slog sen rätt nummer förutom att hon höll reda på vad hon ville när jag myndigt och arbetsrelaterat svarade i min jobbtelefon. Jag avslutar alltid med mitt namn och titel där och tanten sa, med mysrösten påkopplad:

- Du menar att det är gammelfaster Maria som svarar!?

Att bli morfars mor är nåt att skryta om förstås. Hon känner sig delaktig och det ska hon känna. Fanns inte hennes gener i den här cirkeln, hade precis detta barn antagligen inte kommit till jorden. Förra veckan visste hon knappt vilka som var hennes egna barn, så kom nyheten om ett nyttt mänskobarn och allt klarnade.

En stund i alla fall. Låt oss säga ett dygn. Och sen dess är det spikrakt in i den nedåtgående spiralen igen. Hon gör mig galen med sitt tjat och sina knasiga analyser som inte har någon ände. Så fort man förklarat och satt punkt för informationen så svarar hon "jaha". Bara för att dra igång exakt samma fråga igen. Och igen. Och igen.

Jag vet såväl att det är den vita hjärnsubstansen som är i disharmoni eller rent av saknas. Kanske ser hon ut som en schweizerost därinne, men jag är bara en människa ju. Nu tog det stopp. Jag ger henne privilegiet att slippa sättas på min "pisk & rapplista". Hon blir förlåten, men nu vill jag faktiskt få helgpaus från min mamma.

Behöver inte fundera, eller ens skänka det en enda tanke. Jag förstår mycket väl att både involverade i tossiga morsans hemsjukvård, omsorg och administration liksom bekanta, närstående och bloggläsare nog stundom själva funderar på hur mycket bitch och pain in the ass jag är i och runt hennes omsorg. Jag skriver rätt mycket om min mamma och den vård hon betalar för, här. Och jag berättar när det kokar över, men allt kommer inte till uttryck. Somliga detaljer är så vanvettigt tokiga att jag inte riktigt orkar engagera mig. En sån sak skedde i veckan.

Tossiga morsan var alltså inlagd på sjukhuset för rossliga lungor och kraftiga benödem. De gav henne vattendrivande läkemedel intravenöst och checkade av effekt via våg. Hon tappade 1,5kg över en natt. Rakt ut i avloppet. Hennes livskvalitet och mående kom åter av att slippa vara så vätskefylld. När hon skrevs hem så var det med extramedicin som skulle delas i dosett och därmed underhålla den effekt akutsjukvården fixat åt henne. Det meddelades ansvarig sköterska via fax. 



Dagen efter hemkomst var jag hos morsan med veckohandling. Hon hade precis hembesök av en undesköterska som hade delat medicin. Jag frågade om hon fick extrados vattendrivande och blev inte alls förvånad när vederbörande var helt ovetande. Däremot skulle man börja dela extra nu kommande måndag, hade hon hört.

Kikade i morsan medicinskåp. Där låg mycket riktigt påsen med extratabletterna. På påsen hade sjukhuset skrivit urtydligt vad som var tanken och när.  Någon i hemtjänsten hade vid något tillfälle gett henne en halv ordinerad tablett, men ingenstans hade detta signerats och det kan ju ha sin förklaring i att det inte fanns någon medicin eller signeringslista för preparatet hemma hos morsan. Däremot hade sköterskan alltså informerat att man f.o.m fem dygn senare skulle börja dela extramedicin. Undersköterskan, som verkade vara en rekordelig vårdgivare blev förskräckt.

Man behöver ju liksom inte vara nåt ljushuvud för att förstå det prekära i denna sk vård.
Bitch eller inte.

Ibland undrar jag riktigt hur tossiga morsan kan få upp farten. På minnet alltså. Hon minns detaljerat och redogör med stor inlevelse för både omständigheter, tid och rum. Ibland i så rasande fart att jag själv blir rädd för mitt minne. Jag vill ju så gärna minnas det som är hennes, min och vår historia. Just nu har det varit så i några dagar. Några ljusa dagar får man säga. Där hon själv tar upp historiska ämnen och både frågar och berättar. Hon fattar att man kan ha stor nytta av en dator och internet och vill gärna att jag checkar upp sambanden, om det finns möjlighet. De senaste dagarna har jag till hennes stora behållning sökt döda släktingar via gravar.se Hon undrar när de var födda, när de dog, vart gravplatsen finns och vid vilken ålder de for vidare. Vi fastnade vid hennes egen mor. Hon dog vid 68års ålder. I sviterna av dåtidens strålbehandling. Så fick jag upp ögonen för kopplingen mellan mormors namn och min storasysters andranamn. V i började nysta i hennes tankar om våra namn. Vi var fem barn och samtliga har fått lite sådär "stadiga" förstanamn som bergis var ganska vanliga för våra födelseår. Andranamnen verkar ha kopplingar till förfäder. Utom mitt. Och morsans minne höll, nästan ända fram.

- Så vart fick du Maria Magdalena ifrån?

- Det var Inger D som hittade på, inte jag. De stora läste ju fram hos prästen då, och hade väl snappat upp     namnet från bibeln.

- Just, det har ni berättat för mig förr.

- Ja, jag ville att du skulle heta Sven-Bertil.

- Tack, det var ju för väl att det inte blev så. Lillan då, vart kommer hennes andranamn ifrån?

- Hon hette ju som jag, det hör du väl!

- Men du heter väl inte Birgitta?

- Det gör jag väl!

- Nej mamma du heter inte Birgitta.

- Nej inte nu inte, det hette jag då. 

Lyssnade av ett meddelande idag: "hon har ingen propp på benet men hon ligger på sjukhus". Vid det laget hade jag såklart redan spårat min mamma. Hon skulle ju "bara" göra ultraljudsundersökning på röntgen imorse och borde ha varit hemma åtminstone vid lunchtid. Hon blev alltså inlagd för observation av de svullna benen. En doktor hade tyckt att det skulle utredas, och han hade påpekat att tillståndet inte var en barnlek. Sköterskan på avdelningen redogjorde för akutbehandlingen. Tossiga morsan skulle sättas in på ordentliga intravenösa infusioner av vätskedrivande. Att hon är dement var det nog tur att jag nämnde. Hon kan ju bejaka och neka och nicka och leende hålla med. Det är lätt hänt att man lurar sig på såna där damer.

En väska packades med det allra mest nödvändiga som överlämnades till henne på sjukhuset ikväll. Då satt hon där, med världens ruffs i bakhuvudet och bekantade sig med en annan snurrtjej, i avdelningens gemensamhetsutrymme. Jag såg hur hon rent kroppsligen försökte upprätthålla sig och sin person som något adekvat. Sen sprack det.

- Vart ligger du mamma?

- Ligger, jag sitter ju här!

- Jo, men i vilket rum ligger du?

- Tja hörredu, jag bor inte på den här våningen, jag bor två trappor upp.

- Så du har flyttat?

- Javisst sörru, jag kom visst igår, eller om det var i förrgår.

- Har du fått en ny lägenhet?

- Ja så är det.

- Varför sitter du här och fikar då?

- Ja, det var ju flickorna på jobbet som sa att det var kaffe här just nu, men min lägenhet är däruppe.

- Hur kom du hit då?

- Jag tog hissen såklart!

- Jaså?

- Ja, eller tog jag trapporna?

Tossiga morsan hade ringt runt och snurrat igång oro hos sina övriga barn ikväll. Det var "det svullna benet" och så var det samma som jag själv så ofta får höra. Nämligen att hon undrar vart hon är. Eller hur länge hon ska stanna "här". Försökte styra upp via telefon. Hon fick bland annat använda sitt trygghetslarm och därmed  uppleva en extra  uttryckning. Förhoppningsvis även extrasnabb. Det räckte dock inte. Eller jag såg ingen annan utväg att få slut på de verbala sjukdomsspiralerna utan att erbjuda mig en akut uttryckning. Plötsligt fick tanten liv i rösten. Plötsligt hade hon möjlighet att bryta tråden. Och kom såklart istället att tänka på glass. Hon skulle bjuda på glass, bara någon så att säga: köpte ut den.

Nu vet jag, en Magnum kan trolla med en tossig morsa. Och faktiskt tillomed lindra besvär från idiottjock bensvullnad. En Magnum kan tillomed få den som glassnjuter att tycka både krukväxterna, hemtjänstpersonalen och teveprogrammen skänker stor livskvalitet. En Magnum kan kort och gott ändra såväl själslig som fysisk, psykisk och andlig livskvalitet.

Däremot tror jag inte att den botar urinvägsinfektion. Nånting, det kan vara en tränad snok, säger mig att det bör checkas upp hur balansen hos mikroorganismerna i tossiga morsans urinvägssnirklar ser ut. Många, på tok för många gamla tjejer har asymtomtomatiska uvi:er. Som inte så sällan anhöriga märker av. De blir helt enkelt mer än lovligt tossiga, de gamla. Rent av maxdementa. Storebror tyckte att det gått undan med hennes snurrighet på sistone. Det stämmer, men har "vi" tur kan det eventuellt dämpas och botas med penicillin.

Är det inte det ena, så är det, det andra - sa kärringa som blödde näsblod.

Sedan första dagarna i juli har tossiga morsan haft ben som är identiska med timmerstockar. Åtminstone vänster. Dessa har lindats och hennes vätskedrivande medicin har tredubblats. Distriktssköterskorna har ringt mig stup i ett för att meddela "hur de tänker".

I torsdags för en exakt vecka sen tog ansvarig beslut att boka tid hos doktorn för bedömning av djup ventrombos eller ej. Fem dagar senare, alltså i tisdags fick hon komma till Vc. Hemtjänsten skötte transport, dvs att tossiga morsan fick promenera med rullstol framför sig (trots att de tidigare hävdat att inga försäkringar täcker om man använder "annans" rullstol - bullshit alltså). Förtio minuter senare ringde dsk för att be om hjälp med transport till sjukhuset för akut ultraljudsunderökning. Det handlade om suspekt djup ventrombos. Jag frågade om de hade tagit D-Dimer - ett blodprov som man sedan många år kräver på röntgenkliniken för korrekt diagnos tillsammans med den fysiska undersökningen. Det visste hon inte. Så jag både informerade och ifrågasatte. Samt påpekade att just dessa frågor, är min egen vardag. Fick mig då till livs att vi skulle lita på att doktorn nog visste vad han gjorde.

Turligt nog fick jag hjälp med morsan. Det gäller att ha folk i standby-läge omkring sig om man har sjuka och dementa anhöriga - glöm aldrig det. Hemtjänsten har inte tid. Nåväl, standbyfolket kunde intyga röntgenpersonalens skarpa irritation att ovanstående blodprov inte var taget. Informationen hade upprepats och det påpekades att diagnos därför inte kunde anses korrekt. Med ultraljud sågs ingen trombos. Så fick tanten åka hem. Då var klockan omnkring 16:30.

Nästa problem: det finns ingen av mammas vårdgivare som svarar i tfn efter att klockan passerat 16:00. Ringde därför upp vårdcentralen. Bakvägen så att säga: "tjänsteärende". Pensionärerna föreslås att trycka på sitt larm för att meddela sig hemma. Vad både folk i allmänhet och vårdpersonal i synnerhet inte vet, är att dessa sk "larm" kostar 110kr. Helt orimligt i min värld.

Jag meddelade svaret från röntgen och det visade sig att remitterande doktor var kvar i tjänst. Han ordinerade istället att morsan skulle komma till Vc morgonen därpå för att lämna prov på D-Dimer. Och hade klämt i med att: "det klarar hon". Det kunde han bedöma utan att han nånsin förr, förutom det korta mötet på tisdagens underökning av svullna ben, har träffat henne. Jag krävde att dsk skulle ta provet hemma hos morsan och det skedde igår.

Idag ringde mig samma dsk på jobbet kl 11:30. Svaret på D-Dimern visade tecken på djup ventrombos. Tossiga morsan var tvungen att  per omgående åka till akutmottagningen på sjukhuset. Fast hemtjänsten var underbemannad.... kunde jag kanske?

Måste säga att nånting mycket viktigt i logistiken på våra akutmottagningar också är åt helvete . Vi hade remiss med oss - där doktorn förresten hade skrivit att problemen pågått i en vecka!? Att "patienten är för övrigt pigg" och inte nämnt ett ljud om demens eller minnessvårigheter. Jag nämnde rubbet själv förstås. Ändå var det tre i personalen som "intervjuade" henne, tre enskilda - varför kan man undra. Och trots remiss fick vi vänta i tre timmar. Jag och även mamma har världens respekt om det är ett akutläge, men .... som morsan sa:
- Nu har de mage att promenera parvis här i korridoren oxå!

Ja, så kom då resultatet: Tossiga morsan erbjuds en tid för nytt ultraljud på måndag.
Det kunde nämligen inte avgöras vilken diagnos som var mest trovärdig eftersom undersökningarna; ultraljud och D-Dimer inte var gjorda på samma dag. Och ska man göra om det hela, måste det gå fem dygn emellan.

Fan alltså.
Jag är så himla trött på att vara missnöjd.
Och avskyr så all inkompetens man s.a.s är tvungen att identifiera.

Jag berättade ju om praxis redan i tisdags, men man betraktas väl som en "besvärlig" kan tänkas.
Undrar just under vilket epitet morsan sorterar.

Besökte hjälpmedelsbutiken Varsam idag, i hopp om att hitta något emot tossiga morsan´s svullna ben. Att hitta lösningen i kompressionsstrumpor var kanske för högt siktade planer, men jag hittade istället en slags cirkulationsstimualtor som hon ska lägga på golvet och använda fötterna till. Det är som en liten vagga som hon skall vicka på. Kvar återstår att; se om hon fattar det av egen maskin.

Däremot hittade jag världens lösning till teve-problemen:

Tossiga morsans fjärrkontroll till nya teven har nästan lika många val av knappar som piloterna i en cockpit. En dement person klarar inte av att styra någon typ av farkost. Och definitivt inte en avancerad fjärrkontroll. Det behöver man förresten inte ens vara dement för att gå bet på. Jag har själv svårt med alla förbenade kontroller som styr tekniken i mitt hem. 

På Varsam inköptes ovanstående för 425kr: "la plus simple des télécommandes" - "världens enklaste fjärrkontroll". Av och på. Kanal framåt eller tillbaka. Högre eller lägre volym. Thats it!

Man "lär upp" den med hjälp av ordinarie fjärrkontroll, som sedan göms så långt in i ett skåp.... eller djupt ner i en handväska.... som man kan komma. Det låter ju så bra att man knappt tror att det är sant. Testkörning sker imorgon.