Hade precis kommenderat  dammsugaren att "gå fot" och passerade samtidigt teven då fingrarna plötsligt slog på den och ettans bild sakta klarnade från pixel till pixel. Tidig eftermiddagstablå var nåt helt nytt mig. Förläsning? Sedärja! Om vadå?

Den gröna dammsugaren fick parkera. Det handlade visst om psykiatri. Eller?

Två timmar senare kunde jag konstatera att det var den mest spännande och på sikt givande föreläsning jag upplevt hittills. Den handlade om "De Apatiska Barnen". Ett ämne som måste prioriteras framför massor av andra sammhällsfrågor. Barnen är allas vår framtid, ju.

Jag hade, med så många andra,  länge farit illa av att man överhuvudtaget funderar i termer som att dessa barn "har lärt sig ett dramatiskt beteende". Att de så att säga är uppmanade att; för sin familj´s skull, spela ut hela registret av depressionssymtom i en förtvivlad förhoppning om att få stanna i det nya landet. Inget kan vara mer befängt!

Föreläsningen bjöd på den ena kompetenta och pålästa föreläsaren efter den andra. Sällan har jag suttit så fastklistrad som vid denna, för övrigt amatörfilmade, föeläsning. En kvinnlig psykiater och om jag minns rätt, forskare, trollband säkert inte bara mig med både sin rekvisita och pondus. Hon drog nämligen paraleller i djurvärlden och visade bilder som exempel.

Det finns tex ormar och jordekorrar som kan bli så rädda att de går ner i nån slags dvala. De lägger sig på rygg, tappar färgen och alla viktiga och givande livsfunktioner går ner på sparlåga såpass att betraktaren kanske får för sig att djuret redan är dött och därför inte är så spännande att jaga längre. I allra värsta fall dör också en del av dessa djur. Och det kan gå snabbt. Det kan handla om timmar.

Hon berättade om pyttesmå kärnor i hjärnan som har jättestor inverkan på våra reaktioner. Amygdala minsann. http://sv.wikipedia.org/wiki/Amygdala

 Hur kan vuxna, till synes vettiga och ibland folkvalda människor beskylla de här arma barnen för sin reaktion? Har Amygdala kanske gått dem spårlöst förbi?