Åhh, jag minns mera!

Planeringen för Gran Canaria var att barnen skulle få stadig frukost och blev vidare lovade att få välja PRECIS vad de ville på matsedeln när det var dags för middag på restaurang - om de bara gick med på att äta lite mindre insmickrande lunch. Typ konserver, fil/youghurt, sallad och liknande. Jadå, det gick bra. Och de förstod att det handlade om hänsyn, rättvisa och systerskap.

Alla dagar, utom en.

Vi hade varit igång med bad och lek sen tidigt. Vi traskade backe ner och backe upp för havs och strandliv och hade kommit hem för lunch. Det stod Ravioli med bröd och lite grönt på matsedeln. Nio år senare antar jag att det handlade om två burkar som värmts, men jag VET att det inte var särskilt mycket i kastrullen.

Mellanflickan Petra tog för sig. Det blev knäpptyst runt bordet. Inte ens lilla pratglada Amanda sa ett ljud. Petra hävde nämligen på så mycket Ravioli att en enda pastakudde till på hennes tallrik skulle orsakat översvämning av tomatsås.
Övriga bordskamrater fick kanske fem små Raviolikuddar var på sin tallrik. Det var fortfarande tyst. Det enda som hördes var Petra´s smackande. Ingen i hela kvarteret kunde ungå att höra hennes aptit. Vi studerade henne. Alla. Tysta. Och det var underbart att uppleva hur nöjd hon var.

Och som om vi inte redan märkt det. Fick vi höra - efter att hon torkat upp den sista droppen sås med sitt bröd:

- Det här BLEV man ju jättemätt av!!