Ettårsdag av sorg.

För att hedra de överlevande skulle jag kunna tänka mig att närvara ceremonin tv presenterar. Jag känner lika starkt med de sörjande idag som jag gjorde för exakt ett år sedan.

Då, när jag med full lön var ledig i drygt två veckor och gjorde allt för att frivilligt få ställa upp med vad just min personliga resurs innebar. Ingen, ingen hade användning för mig. När jag efter mycket om och men fick tag i en samverkande präst i stan och presenterade min önskan om att frivilligt få hjälpa till frågade han om jag hade utbildning i psykoterapi.
Jag hade en föreställning om att jag tex kunde koka kaffe till de som hade det, hämta ensamma och förtvivlade på flygplatsen, kanske åka till plats och arbeta utifrån det Florenceyrke jag faktiskt har, samla ihop papper, räkna listor, laga mat eller göra andra specifika och viktiga uppgifter..... osv.

Prästen sa sitt, men ingen av alla kontaktade hjälporganisationer hörde av sig - om förutbestämda svarsmail räknas bort vill säga. För några av dem skickade i alla fall ett erbjudande om att jag kunde sätta in pengar på deras konton, på returen. En av dem hörde av sig personligen, längre fram. För att höra min åsikt om deras bemötande samt för att höra om jag ville finnas i deras register som en hjälpande hand inför eventuella framtida katastrofer.

Nu har teven stått på en timma. Det är förfärligt ledsamt det som hänt. Jag känner så starkt med de sörjande. Jag vet vad sorg vill säga och jag vet hur oresonlig den är.
Hur den kommer att hålla sig på ytan i åratal. Hur den plötsligt kommer förgifta ett till synes gott vardagsmående till att bli nattsvart och fullständigt meningslöst, på en sekund.
De har den värsta sorgen av alla att bära. Den som bara tog, utan att förvarna - den som kom utan att erbjuda farväl.

Med all respekt för att Carola är tonsäker och har väldigt mycket röstresurser. Och med all respekt för att hon å sin sida fått möta tung sorg i och med att båda hennes föräldrar dog tätt inpå varann. Men vore jag där. I flodvågens efterdyningar - hade jag själv inte orkat med hennes LivetsOrdattityd när hon sjunger.

Teven är avstängd nu.
Jag känner med de sörjande ändå.


~ Den är aldrig ensam, som är i goda tankars sällskap ~

Det smyger sig på en aning ångest.
Tänk om jag inte får någon bok till julklapp?
Jag får bergis ingen bok. Jag har inte önskat nån.

Så, kom jag på.....
Jag kan ju välja själv.

Slanten skulle gå "till nåt kul" sa han.
Halva slanten är slut. För mig är det kul med goda dofter varför värsta presentförpackningen med Light Blue edt plus duschcreme & bodylotion fick följa med hem i tisdags. Lådan bara stod där och väntade på att få bli köpt, där i parfymeriet.

Och imorrn ska minsann den andra halvan slant få gå åt. Då ska jag köpa mig lite mera Thorvall. Jag älskar Kerstin Thorvalls bokstäver. Hon går rakt in i min märg. Jag blir fullständigt upptagen av henne. På ett synnerligen behagligt sätt. Hon liksom trollbinder mig, även om alla bokstäver inte är till för att trollbindas på det viset.
Imorgon ska jag bli ägare till hennes "Upptäckten".

För vad vore en jul utan en god bok.

Det blir jul här oxå.

Sillen är inlagd.
Köttbullarna stekta.
Laxen gravas för fullt.
Knäcken e´ kokt.
Limporna gräddade.

Klapparna är omsorgsfullt inslagna.
Granen står på balkongen och ska få komma in i husvärmen imorrn fm.

Det doftar härligt och tomtebolycka av pepparkakshus och hyacinter.
Doften ska spetsas med en smula städning av såpa och möbelpolish imorgon em. Så kan vi sätta oss till ro och vänta.

Vänta på det som betyder allra mest för mig, för oss, för så många. Den enda mackan värd namnet. Mackan med den alldeles nygriljerade skinkan.

Det blir inte bara jul här oxå. Den blir bra.

Medan jag styrde med maten och boysen spelade "Finns i sjön" förhörde jag mig om fröken hade skickat med läxa.

Storebror: - Jag har matte, gångertabellen.
Lillebror: - Jag vet vad förti gånger förti blir.
Storebror: - Om vi i fyran ska kunna upp till tians tabell, varför ska då tvåan kunna upp till förtio?
Lillebror: - Jag vet i alla fall att förti gånger förti blir ettusensexhundra.
Jag: - Nämen är du så duktig!?
Lillebror: - Ja, det blir ettusensexhundra.
Jag: - precis, men vet du: man kan säga att det blir sextonhundra också. Du vet en etta och en sexa är sexton. Och två nollor till visar att det är hundratal. Alltså kan man också säga sextonhundra.

Lillebror tänker...... varpå han svarar:

- Men jag säger i alla fall så mycket som det faktiskt blir. Ettusensexhundra!

Läser boken som undrar om jag är gift med en psykopat.
Nope. Ingen har friat. Inte ens en psykopat....
Men jag vet andra som är. Åtminstone i äktenskapsliknande former. Och nu vet jag varför jag inte kommer nån vart med allt mitt förståndiga, förnuftiga och förnumstiga. Alla goda råd är helt enkelt överflödiga i psykopatförnuftighetsvisartecknen. De ska i så fall utgå från annat fokus. Jag har läst och lärt. Det är inte vem som helst som älskar på det viset. Som tror att det är kärlek de upplever. De är på sitt vis störda själva.

Men nu har jag ju redan sagt ifrån. Att proffsen ska ta vid. Att inte jag kan dela allt som i mina ögon är skvatt galet. Jag vill ju inte ha allt det som redan på distans ger mig stresshjärtklappning. Och än mindre mitt  i knäet.

Jag har ju fullt upp med mig.

Och med den intressanta boken.

I alla tider har jag skrivit dagbok.
Sedan något halvår kallas min dagbok, blogg.
Lika länge jag handskrivit dagbok har jag varit periodare - så som jag är bloggare.
Och jag föraktar mig själv.
När jag äntligen sätter av tid att skriva är förrådet så fullt att det nätt upp är omöjligt att sortera, och än mindre att få på pränt.

Jag blir så trött på mig själv !