Förbereder mig för 25 mil på hojen. Har inga problem att njuta av smattret min fina Yamma bjuder, men vänster öra nöjer sig inte. Där måste det strömma in musik. Allsköns. Och gärna av typen smör. Helspanskt smör står högt i topp. Och jag begriper inte ett ord. Det spelar dock ingen roll. Orden är för mig ändå betydelselösa. I sitt budskap. Spanska ord går att njuta utan att veta vad de står för. Särskilt de som liksom rullar av tungspetsen, som om brukaren läspade, men ändå inte. DET är vackra ord, de har säkert ett vackert budskap. Luis Miguel kan konsten. Åhh, vad gott han sjunger. Och vilken orkester! Plötsligt fastnar jag för en trumpet. Tre violiner. En gura. Marackas. Basen.

Inte för skam skull, men det bör klargöras. I spelaren som laddats med Mp3-format finns också Totta med sin genomsköna blues. Monkan med jazzen. Walz med soulen. Jan Johansen med pianot förutom blandad kompott av "absolut senaste inslag". För alla känslolägen. För att hålla mig koncentrerad på vägen. För att njuta ännu mer. För att stå ut med medtrafikanter som till varje pris ska om. Kanske för att man med ett svisch stack iväg i den förra korsningen...

Undrar om det hörs genom hjälmen.... när man sjunger med...på obegriplig spanska ?

Gillar inte att bli indragen i nån slags relation med kassörskan. Jag vill handla, betala och slippa kommentarer.

Stod i en massiv kö på Coop häromkvällen. Kvinnan i kassan hade lika fullt sjå att hitta samtalsämnen med alla o envar som jag hade att studera henne. Märkte direkt hennes frånvaro av respekt för det personliga utrymmet. Hon inte bara frågade efter "små enkronor" och "betydelselösa femtioöringar" - hon fingrade lätt på folk medan hon närmade sig deras plånkor såpass att hennes lugg nättupp fastnade i dragkedjan.

Visst, det är kanske artigt och sorterar kanske inom social kompetens att småprata om väder o vind, fråga om semester osv, men jag vill inte bli personligt utfrågad i en kassa. Jag tvingas enligt normen, att vara artig på returen, mot min vilja!

När det så blev min tur fick jag en kommentar på en av mina varor. Av typen;

- Jaså, Du har köpt en sån!? Jag svarade inte varpå hon högt och tydligt frågade:

- Är Du långt borta i Dina dagdrömmar??

Va !?

För många år sedan när en Konsumbutik var ett stadiginslag i vardagslivet blev jag "utsatt" för nåt liknande. Köpte man mjöl frågade "hon" om vi det var bakning på gång. Köpte man makaroner frågade hon om de skulle stuvas. Köpte man kaffebröd frågade hon om man  skulle fira nåt osv. Det blev en plåga, inte minst för att jag retade upp mig när det skulle handlas. Hade sån lust att ta henne åt sidan, men ville inte vara dum då jag förstod att hon egentligen bara ville väl.

Men, så kom då dagen när droppen fick bägaren att rinna över. Minns inte av vad längre. Men minns att jag återvände, grabbade tag i två stycken noga utvalda varor. Stegade fram till den enda - hennes - kassa. Inväntade min tur och la sen upp toapappret och kondomerna på bandet. Så tittade jag tjejen djupt i ögonen och undrade mycket tydligt: - Vad ska Du fråga nu då??

Nu sjunger Luis Miguel; So la ment una ves. Vackert och smörigt värre!

Vid tre tillfällen idag har samme man uppenbarat sig med sin cykel, sin packning och sitt till synes; frånvaro av mål, framför mig. Redan vid första tillfället sa min mage mig att detta är en av stadens bostadslösa. Han rör sig där ingen annan cyklar eller går. Senaste gången på en refug. Han är förvisso tämligen välklädd, men ruskigt smutsig. På pakethållaren verkar han ha ersättning för en säng. Lika smutsigt. Och utan att ha varit nära verkar han städad liksom. Nykter. Men det spelar ingen roll om han hade varit aldrig så full. Han är naturligtvis lika värd ett bo, som jag. Och som alla andra.

Det är inte klokt. Hur länge ska detta elände få fortgå?

Träffade en trasig tös i mitt förvärv häromdagen. En fullvuxen tös. En stor liten tös med de smutsigaste händer och fingrar jag nånsin skådat. Hon bodde i en bil.

Kunde inte möta hennes information med annat än; Kära du....

Mitt hjärta grät så svidande tårar.

Men hon log rart. Hon hade funnit sig liksom. Hon hade tillflyktsmedel som stängde av det jag spontant kände, och svarade:

- Ingen fara, så länge man slipper bo i en Opel, förstår du.

Jag förstår inte och jag vet inte varför. Jag vet bara att baksidan på myntet är så vedervärdigt och oförståeligt. Och jag vet att man "faktiskt" inte behöver vara en av de tyngst belastade för att hamna i en Opel. Man behöver "faktiskt bara" vara en av dem som inte fått förväntad kärlek, filter, motstånd och backup som små. Alla är ju "faktiskt" inte lika självständigt utrustade. Alla har "faktiskt" inte förmågan att enligt normen ro den allra mest banala samhälleliga detalj i land. Som att sköta ett förvärv, betala sina fordringsägare och hålla fast vid sociala system.

Har dessa personer endast rätt att få bo i en Opel??

Min frissa berättade lyriskt om en jordgubbstårta igår. En skapelse med MASSOR av grädde, gubbar och överöst med röd gelé. Den hade beställts på kondis på morgonen och skulle avhämtas efter jobbet för att avnjutas tillsammans med systern och de små kottarna på verandan i kvällssolen. Det var inget speciellt firande utan de skulle festa bara för att det var SÅ underbar jordgubbstårta.

Härligt!

För den som "kan".

Strax efter kom vi in på min insats inom kriminalvården. Och som vanligt kom frågorna om ev rädsla. De flesta utanför "den" världen förfasas över vad man måste träffa på för nåt konstigt. Och de flesta utgår ifrån att det liksom är livsfarliga monster som har frihetsberövats.

Alldeles för få tänker på att dessa människor också varit småkottar som behövt den där jordgubbstårtan.

Eller som behöver det nu - istället för en Opel......

Bröderna´s pappa var på väg hem från en utlandsresa. De hade bott hos mig och jag hade precis hämtat dem från fritis. Vi satt i bilen på väg till den stora mataffären för att köpa nåt gott fikabröd att fira pappans hemkomst med. Jag undrade hur de hade haft det på dagis och i första klass varpå sjuåringen frågade:

- Maria, vet du vad en Kondor är för nåt?

Med mina bristande fågelkunskaper sorterade jag ändå in namnet inom ornitologin, men begrep att det knappast var vad han lärt sig i skolan. Varken i klassrummet eller på skolgården. Så jag undrade om han hade hört rätt. Och vad han själv trodde det var. Han visste inte. Men han visste att det var ett spännande ord, för de andra grabbarna på skolgården "sa det hela tiden". Vi var precis framme vid mataffärens parkering och jag undrade om det inte var "kondom" han menade?

- Jo, precis! Vad ÄR det för nåt??

- Hmm, jag ska berätta för Dig. Sen. När vi har handlat färdigt.

Ungen var som en slingrande orm genom precis hela affären. Hur mycket skulle vi egentligen handla? NÄR ska du berätta? Har Du sett nån sån nångång? Kan vi inte skynda oss???

Framme vid kassorna, där köerna ringlade sig duktigt kom jag på hur enkel min förklaringsmodell skulle få bli. Det brukar ju hänga kondomförpackningar framme vid kassan och jag inväntade att vi skulle komma fram. Under tiden for han fram och tillbaka. Ena stunden djupt funderande. Andra stunden full med frågor. Hans små tunna ben kunde absolut inte vara stilla. Han klagade högt över hur mycket folk som skulle handla. Och jämrade sig därtill VARFÖR jag inte kunde berätta NU?

Så for han fram förbi alla människor i kön, och vände sig om allra längst fram ifrån, för att nå min blick och för att säga med klar o tydlig stämma:

- Man ska i alla fall ha dem att knulla med!

- Maria, VAD gör man då???

Häpp!

Det hade varit lättare att berätta om en Kondor..... tror jag.....:-)