Vid tre tillfällen idag har samme man uppenbarat sig med sin cykel, sin packning och sitt till synes; frånvaro av mål, framför mig. Redan vid första tillfället sa min mage mig att detta är en av stadens bostadslösa. Han rör sig där ingen annan cyklar eller går. Senaste gången på en refug. Han är förvisso tämligen välklädd, men ruskigt smutsig. På pakethållaren verkar han ha ersättning för en säng. Lika smutsigt. Och utan att ha varit nära verkar han städad liksom. Nykter. Men det spelar ingen roll om han hade varit aldrig så full. Han är naturligtvis lika värd ett bo, som jag. Och som alla andra.

Det är inte klokt. Hur länge ska detta elände få fortgå?

Träffade en trasig tös i mitt förvärv häromdagen. En fullvuxen tös. En stor liten tös med de smutsigaste händer och fingrar jag nånsin skådat. Hon bodde i en bil.

Kunde inte möta hennes information med annat än; Kära du....

Mitt hjärta grät så svidande tårar.

Men hon log rart. Hon hade funnit sig liksom. Hon hade tillflyktsmedel som stängde av det jag spontant kände, och svarade:

- Ingen fara, så länge man slipper bo i en Opel, förstår du.

Jag förstår inte och jag vet inte varför. Jag vet bara att baksidan på myntet är så vedervärdigt och oförståeligt. Och jag vet att man "faktiskt" inte behöver vara en av de tyngst belastade för att hamna i en Opel. Man behöver "faktiskt bara" vara en av dem som inte fått förväntad kärlek, filter, motstånd och backup som små. Alla är ju "faktiskt" inte lika självständigt utrustade. Alla har "faktiskt" inte förmågan att enligt normen ro den allra mest banala samhälleliga detalj i land. Som att sköta ett förvärv, betala sina fordringsägare och hålla fast vid sociala system.

Har dessa personer endast rätt att få bo i en Opel??

Min frissa berättade lyriskt om en jordgubbstårta igår. En skapelse med MASSOR av grädde, gubbar och överöst med röd gelé. Den hade beställts på kondis på morgonen och skulle avhämtas efter jobbet för att avnjutas tillsammans med systern och de små kottarna på verandan i kvällssolen. Det var inget speciellt firande utan de skulle festa bara för att det var SÅ underbar jordgubbstårta.

Härligt!

För den som "kan".

Strax efter kom vi in på min insats inom kriminalvården. Och som vanligt kom frågorna om ev rädsla. De flesta utanför "den" världen förfasas över vad man måste träffa på för nåt konstigt. Och de flesta utgår ifrån att det liksom är livsfarliga monster som har frihetsberövats.

Alldeles för få tänker på att dessa människor också varit småkottar som behövt den där jordgubbstårtan.

Eller som behöver det nu - istället för en Opel......