Tycker jag är av en priviligierad art. Jag får kallelse vart tredje år för att ev underlivscancer inte ska hinna sätta klorna i mig på ett oåterkalleligt sätt. Jag "kan" så klart bli sjuk precis som vem som helst, men om jag går på dessa erbjudna kontroller, så "kan" jag också få hålla mig frisk.

Hur kan man sumpa en sån chans!?

Det är förnämligt tycker jag. Inte själva musundersökningen, men tryggheten. Hur otäckt skulle det inte vara att få underkasta sig operationer, strålning och i värsta fall hästdoser av medikament. För att inte tala om besked om begränsad tid kvar. Nää. Jag vill ju glida in på bredsladd hos Sankte Per och glatt ropa: Jiihaa, vilket rejs det var !! När det är slut. Livet.

Därför går jag ALLTID till musdoktorn. Idag till en av femininum. En riktigt trevlig tjejkvinna av okänd härkomst. SÅÅÅ proffsig. Så neutral. Och jag utgår med övertygelse att de flesta av hennes sort är precis lika duktiga - OCH - självklart mycket erfarna med de damer som ev får rena paniken av att visa upp sig på det vis undersökningen kräver.

Missa ALDRIG ett cytologprov!

Under hot och med krampaktigt förhållningssätt har den stackars påpucklade innekatten nyss fått en avrivning i diskhon. Kattsyrran på kliniken tyckte att skorporna han begåvats med efter sin rymning till frihet och frånfälle i två dygn, skulle saneras bort. Såren skulle, så som man i sjukvården uttrycker det; läka inifrån. Jotack, det håller jag med om - dock INTE han. Så märkligt det är med rädda o stressade katter. De fäller miljoner med hårstrån, som om de skulle glida ur faran liksom. Jag har kolsvart kattpäls högt o lågt här nu. Och kattkräket jobbar frenetiskt med att återställa frisyren. Han blänger på mig här bredvid. Det ska kännas att jag tummat på hans integritet, förstår jag. Ja, jag förstår....

Jag är så trött. Ett ålderstecken. Att inte orka vara uppe till 02:00 och blogga, om man sen måste äntra duschen senast 07:30. Tid är avskyvärt. I alla fall sovtid. Jag vill inte sova bort så mycket liv. Hur ska jag då hinna med allt innan Nirvana?

Extraknäcket bland gamla och sjuka underlättar trots allt, just att hinna. Att hinna njuta icke minst. Att ha råd att njuta på min fina Yamma. Och att ha råd med att smycka den. Jag är kanske inte så trött ändå.

Jo....

Med årets skitigaste förpackning. Helt utan normer och polermedel. Med massor av tomrum mellan de trasiga bruna gaddarna sa han med det gottaste leende, de varmaste ögonen, på bredaste danska och med en karisma jag sällan skådat, till förbipasserande:

- Goddag. Vill du köpa mitt sista ex av "Hus Forbi"? Inte det? Nähä, då önskar jag Dig en härlig dag i alla fall. Och Tak ska du ha lilla fruen!

Tidningen måste varit plockad ur en tunna. Den hade nog hamnat där efter att den hade tjänat färdigt som underlag, som regnskydd och kanske hade den även varit lindad runt en fisk. Det var länge sedan den förtjänade namnet "Avis". Jag kan knappt tro alla sidor ens var intakta. Men han, den sen många år full av Tuborg och kanske injektioner av allehanda slag, men ändå så helsköna kille kunde tänka sig att sälja den. Han såg positivt på tillvaron trots allt. Han tittade alla o envar där på en av Strögets tvärgator i ögonen och jag/vi kan aldrig tro att en enda förargades. Den utstrålningen får man sällan uppleva hos människor runtomkring. Vilken härlig kille! Det var en av de på ytan fula ankungarna som visade sig vara den vackraste svan innanför. www.husforbi.dk

"Den är aldrig ensam, som är i goda tankars sällskap"

Välkommen till min nya blogg!

Är det möjligt!?

Jag har skrivit mitt livs första blogg - dessutom en kilometersvariant och plötsligt är den borta. Ödets ironi va!? Jag välkomnas och välkomnar till "min nya blogg" - och kommenterade att det kändes märkligt då jag ju inte har nån "gammal".

Man SKA INTE vara kaxig. Man ska inte det.

Hur som helst var det kul. Och jag känner mig välmående av att tänka tillbaka på trashanken från Köpenhamn. Han som hade årets skitigaste och trasigaste förpackning, men också årets, kanske århundrandets skönaste karisma. Vilken kille! Måste nog återkomma till honom. Sen.

Monica Z sjunger i mina hörlurar. En för mig viktig röst. Vacker och skön och duktig på att hjälpa till med nervarvningen. Tänk att det är så många vuxenpoäng på vissa saker. Eller att just jag fick lov att bli SÅ vuxen innan jag fattade mig på Jazz. Och oliver. Och rött vin. Och sniglar. Och munspel. Och motorcykelåkning. Vad gjorde jag under tiden?

Nåja, nu har han varit här med sin gamla sand. John Blund.

Välkommen till min nya Blogg!