Ser och hör tvreklamen som är direktriktad till mig och alla andra kvinnor på 40+. En damtidning för mig som fyllt 40 säger reklamrösten. Med sveriges drottning på omslaget.

Inget, absolut inget kan mer få mig att avstå från just den tidningen. För mig är omslagsbilden som en slags antabus. Jag vill absolut inte ha den just därför. Inget, vad än det må vara, kan locka mig att ens tjuvläsa den i affären.

Jag blir förnärmad. Är det att passera 40år att jämnställa med royalism? Räknar man verkligen med att alla fullvuxna kvinnor är intresserade och lojala av och med kungahuset. Jag undrar vilken målgrupp de tror sig ha. Borde inte en gallup vara vägledande.

Jag vet inte att jag nånsin pratat med mina vänner o väninnor om kungahuset. Ingen har nånsin nämnt ett ord och allra minst en känsla av att varken vilja frottera sig i drottningens liv, hälsa och nuna eller lust att bli pådyvlad information. Tror jag rätt, blir alla mina gelikar lika utmattade av bara misstanken att dronningen är i blaskan och därför avstår ett inköp.

Jag känner ingen förutom min fd svärmor och tillika gravt royalistiska samt frikyrkliga och till åren mycket kommen; som verkligen njuter av svea rikes konung med fru och telningar. Hon var (och är säkert ännu) så till den milda grad förtjust i kungahuset att alla andra kungahus uti stora vida världen blev lika lockande. Det var snudd på att kungen jämställdes med messias. Och fastän att vi satte i system att leta de mest motbjudande och felvinklade vykort från alla, både kortare och längre resor - mest för att få gapskratta själva - blev hon alltid, konsekvent lika glad och lycklig för sin nya fina royalistiska bild.

Det kanske bara är jag som är känslig. 40pluskrisig typ. Blaskan kanske finns till för riktigt fullvuxna. Plusplus liksom.

Min fd svärmor är 86½ - det är ju en grupp över 40, det oxå.

Jag skulle kunna rita planlösningen på hans lägenhet, fast det gått mer än 30 år sen jag var i den. Många planlösningar har passerat revy i det här huvudet sen dess. Jag skulle också kunna rita in möblerna i hans lägenhet. Och inte minst tavlorna.

Särskilt en tavla. Som hängde över hans soffa. Samma soffa som gjordes om till sovplats för mig på kvällarna. Där låg jag som liten och tittade upp på tavlan. Då var jag inte helt överens med motivet samtidigt som den fascinerade mig mycket. Jag utgick ju från att han tyckte om den. Så bilden fick berätta för mig en smula om vem han var. Jag ville tycka om den för att han gjorde det.

Inte trodde jag att den tavlan skulle fånga mig så starkt att den 32år senare skulle vara svår att passera i ett annat rum. Förmodligen sympatiserade jag såpass för att den hörde ihop med MIN pappa, att mina ögon och min konstnärliga del av hjärnan aldrig nånsin glömmer den.

Vad tokigt att han inte berättade att den bara var hyrd, så hade jag sluppit engagera mig!

Jag gjorde en chansning och skrev brev om mig själv. Ett brev som kunde ligga till grund för kontakt med mina rötter. Internet visade vägen. Där fanns personer med min fars efternamn och i brevet markerades att det kanske kommit fel och i så fall skulle hamna i cirkelarkivet. Samma dag breven anlänt sina mottagare tillskrevs jag en ingift faster, två kusiner och flera kusinbarn.

Jag har inom mig tydliga minnen från min far. Vi sågs upprepade gånger när jag var i åtta-tioårsåldern. Fast i hemlighet, fick jag dock i efterhand förstå.  

Vid elva dog han. Fullständigt obegripligt för en liten flicka som nyss fått en, sin pappa.

Han tyckte vi var lika. Det skrattade han åt. Min mamma hade vid två tillfällen och med mycket kärleksfull ögonkontakt under min tidiga uppväxt sagt mig detsamma. Jag minns hans skratt, som jag tyckte mycket om.
Och även om han som person kändes obekant, kändes den biologiska känslan av att höra ihop med honom mycket starkt. Han var min och endast min. Pappa. Och jag såg att han var stolt över mig. Då som liten flicka tyckte jag det var konstigt när han berättade historiska detaljer om saker i sitt hem och samtidigt påpekade att de skulle vara mina en dag. Jag fattade ingenting. Han hade ju precis dykt upp.
Vi skrev brev till varann. Han tyckte det var kul. Och han tyckte jag var duktig på att skriva. Breven finns sparade. Jag blir sugen på att leta fram dem nu.

Jag fick ett möte med folket från mina rötter. En familj med starka band till varann. Så starka att man skulle kunna bli avundsjuk. Jag kände mig välkommen.
Jag var nyfiken på hur de skulle reagera. Vad de skulle skylla på. Hur de skulle förklara sig. Skulle jag känna att jag hörde ihop med dem.

Jag informerades tidigt att det inte fanns något efter min far att hämta, men jag fick fotografier som jag hade efterfrågat - och som ju egentligen var min viktigaste anledning att höra av mig. I brevet jag inlett mitt kontaktsökande med; hade jag varit utomordentligt tydlig i att det dels var känslan av att göra sig hörd och dels nyfikenhet på foton som fick mig att skriva. Allt annat kändes förlegat. Länge hade jag längtat efter att få se hur den andra halvan av mig och som inte alls var lik min mor, hörde hemma. Nu vet jag.
Förutom att jag fick foton fick jag bekräftat att jag är mycket lik min far, inte minst till rörelsemönster och kroppsuttryck. Men jag fick också veta att de aldrig riktigt vetat om jag fanns eller ej.  Förklaringsmodellen var att min far ju var så full av bus och tokiga upptåg att de faktiskt inte visste om informationen att det fanns en dotter var sann eller ej. Han skojade ju och skämtade jämt....

Undrar om de trodde att boupptecknaren var lika skojfrisk när han läste upp namnet på den enda arvingen?

Den lilla detaljen spelar ju 32år senare ingen som helst roll. Den enda arvingen var ju ändå lottlös. De gulnade pappren vittnar om att min far knappt ägde de kläder han dog i. Hela hans hem var fyllt av hyrgods. Han hyrde allt han hade. Hans bror och svägerska och tillika min farbror & faster var så goda att de lät honom inventera sitt hem anständigt. Det fanns så stor empati att min far fick hyra såväl äkta mattor som signerad konst. Det finns papper som deklarerar hyra av precis allt hans hem innehöll. Det känns fint att veta att man ville honom gott. Att man såg till att han hade det bra.
Undrar om bilen han hämtade och sjutsade mig 20 mil fram och åter var hyrd den också. I så fall är det ju alldeles fantastiskt. Att han fick hyra den för att köra mig, med tanke på att han ju kanske bara skojade om att han var far till en liten tjej.

Vilken tur jag har haft!

Under småskoleåldern när det skulle tillverkas saker att ge på Mors Dag visste min kretivitet inga gränser. Men det var värre till Fars Dag.
Kan idag inte annat än vuxenbegripa att det var uppenbart för mina småskolefröknar att jag faktiskt inte hade nån far, men då var den detaljen inte skäl nog att slippa göra presenter. Hur korkade var de inte i skolan!?


Måste barn fortfarande tillverka presenter att ge en dag som egentligen endast är instiftad för kommersens skull? Måste barn i skolan fortfarande känna sig udda, utanför och fyllda med längtan att allt ska vara som i sagorna.

Jag spelar Beatles så högt jag vågar just nu. Det är skönt att spela högt och Beatlesmusiken lyfter mig en aning från en smula downläge.

Kommer oavkortat att tänka på en begravning. Min storasysters. Enligt beställning sjöngs bland andra "Let it be" av Beatles. Det gillade hon säkert. Hon om någon gillade musik. Hon gick i trans av musik.

Då är inte minnet långt bort att tänka på vad en fd arbetskamrat berättade om sina barn som hittat en död fågel. De iordningsställde en slags kista och samlades för begravning. Mamman tjuvkikade från ett fönster. Barnen hade sänkt den lilla lådan i en grop och stod allvarsamma samlade omkring den. Så kom plötsligt en av de lite större barnen på att den döde skulle hedras med en sång. Alla tänkte efter för att så småningom komma fram till att stämma upp i en låt som för tillfället låg på topplistorna. Och de sjöng:

Alldeles nyss kom jag till korta. Jag förtjänade inte ett eftertraktat förtroende. Lätt att begripa rent intellektuellt - mycket svårare känslomässigt.

Som man bäddar får man ligga. Jo, jo.

Det fanns en tid då jag hade mycket stor portion övertalningsförmåga och därtill tendenser till tjat. Idag finns inget sånt förråd. Det ekar av tomhet.

Ett val jag gjort såklart. Med ålder och visst mått av mognad har det stått klart för mig att ovanstående förmågor har en mamma som heter fru kontrollbehov.
Den mamman har ingen navelsträng ihop med mig längre. Under några år av samlat mod klipptes den av och jag blev fri.

Så fri att jag inte förtjänar somliga förtroenden längre.

Hmm, tänkte inte på det....

Just det.
Jag vill ju heller inte ha nån kista. En förstärkt kartong/låda av wellpapp duger utmärkt. Varje kyrka med självaktning har ett vackert bårtäcke. Det SKA utnyttjas i mitt ärende. Och istället för att lägga onödiga pengar på en kista kan jag tycka att man slår till med värsta middagsbjudningen. Landgång och kaffe efter en begravning känns så förlegat.

Nä, ät ett stort köttstycke med Bearnaisesås tycker jag. Och drick rödvin till. Det vill jag verkligen att Ni gör! *L*

Hörde för flera år sen ett slags påjobbetreportage på radion. Det var från en av Stockholms största kyrkogårdar. Vi fick bl.a höra berättas om mycket långa väntetider för begravning och hur eländigt det ibland var med gravsättningar där inga anhöriga fanns närvarande. Därför att efterlevande inte fanns.
Vidare pratade man om just det absurda att betala femsiffriga belopp för kistor som bara skulle eldas upp.

Det var då jag lärde mig att det faktiskt finns alternativ. I form av wellpapp. Och bårtäcken.

Men det var också då jag insåg att Ikea har så mycket mer än möbler i sitt sortiment. Eller iaf att man kan använda deras varor som man vill.  Någon familj hade där funnit ett mellanting mellan kista och kartong.

De begravde sin anhöriga i Ikea´s billigaste garderob minsann!

Ikväll kommer boysen. Åtta, tio och tio år.
Deras generation har en "ny" helg i sin almanacka. De vill fira Halloween och det känns som att jag missat nåt. Jag är nog för gammal.

För mig är Allgelgonahelgen vikt att tänka på de döda som står/stod mig nära. Den här helgen har jag alltid, med viss vånda, inhandlat granris, kransar och lyktljus för att fara till gravplatserna och frysa på såväl ut som insida medan jag dekorerat och gjort fint inför vinterkylan. Sen när det väl är gjort infinner sig nåt slags lugn ändå. För att jag gjort det som jag förväntas göra.
Så berättar jag varje gång samma sak: Att när jag dör ska det inte finnas nån minnesplats för mig, annat än i de hjärtan som väljer ut ett rum åt mig. Och i det hjärterummet kan det tändas ljus när som helst.

Nu ska det visst skrämmas och ätas godis.
Det krockar i mitt inre. Jag förstår inte vitsen liksom.
Men jag förstår att barn inte heller kan förstå mig.

Så vad gör man?
Spökvandring?
Klär ut sig?
Berättar fasansfulla historier?
Ser på skräckfilm?

Barnen vet säkert bäst själva. Jag litar på dem.

Köpte en bit Fetaost häromdagen. I en matbutik med specialiteter från andra länder. Ostbaljan var tydligt markerad med hektopris. En man klädd i skinnjacka och smutsig (köttslamsor) stickad tröja var butiksinnehavaren behjälplig med styckning av kött, men avbröt för att serva mig och andra som köade för inköp av delikatesser. Utan att tvätta händerna gav han mig ostbiten, men klarade inte riktigt av vägning och prismärkning varför nästa kille/man kom till undsättning. Jag observerade snabbt att det på prislappen stod ett för högt kilopris och lät honom veta det medan jag samtidigt markerade att det inte gjorde nåt. Han kunde tex få ge mig ett par oliver extra eftersom jag även ville köpa det.
Min förvåning visste inga gränser när han ondgjorde sig över att "svenskar är så petnoga". Jag erkänner även frustration. För mig spelar det ingen roll vart i världen man handlar - är varan prismärkt ska den väl kosta det? Det handlar inte om annat än att rätt ska vara rätt oavsett vilka nationalitet man har. Han fick även veta min inställning.

Veckan innan hade jag handlat sk "torra" oliver i samma affär. Äcklet visste inga gränser när vi vid matbordet samma kväll, och med munnarna fulla upptäckte att oliverna både var ruttna och smakade mögel.
Butikschefen ville inte alls höra på det örat när jag nästa dag ville byta. Jag hade som teori att man öppnat en ny hink och hällt över från den förra eftersom jag såväl mindes hinken med ordentlig råge av oliver. Det är lätt hänt om någon ovan som vill göra väl ifrån sig, trots allt kanske gör fel. Jag viskade hänsynsfullt och bad om en påse av annan sort.
Icke, jag fick på nåder byta de oliver jag tog med åter, men det reella priset var inte gångbart. Uppätna mögliga oliver räknades inte.

Jag minns så väl från min barndom hur tanterna stod på kö vid delikatessen. Där handlarn stod med sin rena vita knäppta rock, sin vita stärkta mössa och med kolpennan bakom örat servade alla tanterna i affären. Det hade ALDRIG gått an att han varken misstrott en reklamation eller ens tänkt tanken att någon av hans kunder var FÖR petnoga.

Ovanstående affär har haft mig som kund i tio år. Nu är det inte så längre. Nu ska jag istället leta upp vart den förra ägaren tagit vägen. Förhoppningsvis provar han bara lyckan i andra lokaler. Där ska jag bli kund!

Orkar inte ta del av alla inlägg man skrivit på hemsidan om Uppdrag Granskning`s senaste program. En Romsk familj blev utvisad efter tre år i vårt land. Dottern med den svåraste psykiatriska status och den svensktalande sonen med ansvarskänsla för hela familjen. Däremellan två ytterst förtvivlade föräldrar. Dels för förföljelse, pennalism, misshandel och våldtäkt på såväl dotter som mamma & pappa innan flykt till "säkra" sverige. Och dels, men framförallt för den genomtunga insikten att de inte har nåt enda att kunna förvänta sig i Makedonien. Inte det minsta. Noll och intet.

Därför att de är romer.
Romer har inget värde därborta. Inget alls. De betraktas ungefär lika viktiga som alla herrelösa och magra hundar o katter på gatorna.

Tydligen även i Sverige.....?

Jag grät hela programmet.
Grät när jag "kände in" hela deras situation.
Grät för min maktlöshet.
Grät för att människor - i det här fallet svenska beslutsfattare - har mage att ta beslut som väldigt många av oss INTE skriver under på. Är det ett demokratiskt beslut som är fattat?

Gråten ville knappt ge sig....... smaken av maktlöshet är så vedervärdig, men säkert ändå inte tillnärmelsevis så besk som den romska och publicerade familjens. Och naturligtvis många många fler.


Kanske blev min själ påmind om vansinnig orättvisa från tidigare liv?

Jag tycker mig kunna se ett bottenlöst djup i vissa människors ögon. Det kan vara inbillning såklart. Jag kanske bara vill att de ska se djupa ut.
Hur som helst sorterar jag in dessa människor i gruppen ~gamlasjälar~.
De behöver nödvändighetsvis inte vara mer spännande än de med en yngre själ, eller rent av flong nyfödda själegenskaper. Men jag känner igen mig mer hos dem än hos de yngre. Det är som om man träffar en gammal vän. En man inte måste förklara allt för. Som när man inte måste precisera känslan av någon specifikt sak eller ens nämna om vi båda upptäcker en grej samtidigt.
Andra gånger känns det mycket tillfredsställande att berätta sin egen syn på saken när man träffar en nyfödd själ. Som att man delar med sig nåt gott.

Jag tror på ett återvinningssystem. Det kan för mig inte vara möjligt att hur många själar som helst trängs därutanför Sankte Per´s port. Eller vart vi nu tar vägen. Jag tror att när en upplyst energikälla så som jag ser den levande själen, släcks - så tänds lika fort en annan. En slags reinkarnation. Men utan minnen.

Jag kan tycka det är spännande att höra någon blivit spådd och fått veta att hon eller han på 1300-talet var uppassad alternativt passade upp, men egentligen tror jag inte alls på såna historier. Det är bara så fascinerande att upptäcka hur viktigt en sån information kan vara för vissa människor. Somliga koketterar ju till och med genom att sprida uppgiften om att ha varit sjörövare, glädjeflicka eller indian i ett föregående liv.

Som om de inte dög tillräckligt bra ändå, idag.