Jag gjorde en chansning och skrev brev om mig själv. Ett brev som kunde ligga till grund för kontakt med mina rötter. Internet visade vägen. Där fanns personer med min fars efternamn och i brevet markerades att det kanske kommit fel och i så fall skulle hamna i cirkelarkivet. Samma dag breven anlänt sina mottagare tillskrevs jag en ingift faster, två kusiner och flera kusinbarn.

Jag har inom mig tydliga minnen från min far. Vi sågs upprepade gånger när jag var i åtta-tioårsåldern. Fast i hemlighet, fick jag dock i efterhand förstå.  

Vid elva dog han. Fullständigt obegripligt för en liten flicka som nyss fått en, sin pappa.

Han tyckte vi var lika. Det skrattade han åt. Min mamma hade vid två tillfällen och med mycket kärleksfull ögonkontakt under min tidiga uppväxt sagt mig detsamma. Jag minns hans skratt, som jag tyckte mycket om.
Och även om han som person kändes obekant, kändes den biologiska känslan av att höra ihop med honom mycket starkt. Han var min och endast min. Pappa. Och jag såg att han var stolt över mig. Då som liten flicka tyckte jag det var konstigt när han berättade historiska detaljer om saker i sitt hem och samtidigt påpekade att de skulle vara mina en dag. Jag fattade ingenting. Han hade ju precis dykt upp.
Vi skrev brev till varann. Han tyckte det var kul. Och han tyckte jag var duktig på att skriva. Breven finns sparade. Jag blir sugen på att leta fram dem nu.

Jag fick ett möte med folket från mina rötter. En familj med starka band till varann. Så starka att man skulle kunna bli avundsjuk. Jag kände mig välkommen.
Jag var nyfiken på hur de skulle reagera. Vad de skulle skylla på. Hur de skulle förklara sig. Skulle jag känna att jag hörde ihop med dem.

Jag informerades tidigt att det inte fanns något efter min far att hämta, men jag fick fotografier som jag hade efterfrågat - och som ju egentligen var min viktigaste anledning att höra av mig. I brevet jag inlett mitt kontaktsökande med; hade jag varit utomordentligt tydlig i att det dels var känslan av att göra sig hörd och dels nyfikenhet på foton som fick mig att skriva. Allt annat kändes förlegat. Länge hade jag längtat efter att få se hur den andra halvan av mig och som inte alls var lik min mor, hörde hemma. Nu vet jag.
Förutom att jag fick foton fick jag bekräftat att jag är mycket lik min far, inte minst till rörelsemönster och kroppsuttryck. Men jag fick också veta att de aldrig riktigt vetat om jag fanns eller ej.  Förklaringsmodellen var att min far ju var så full av bus och tokiga upptåg att de faktiskt inte visste om informationen att det fanns en dotter var sann eller ej. Han skojade ju och skämtade jämt....

Undrar om de trodde att boupptecknaren var lika skojfrisk när han läste upp namnet på den enda arvingen?

Den lilla detaljen spelar ju 32år senare ingen som helst roll. Den enda arvingen var ju ändå lottlös. De gulnade pappren vittnar om att min far knappt ägde de kläder han dog i. Hela hans hem var fyllt av hyrgods. Han hyrde allt han hade. Hans bror och svägerska och tillika min farbror & faster var så goda att de lät honom inventera sitt hem anständigt. Det fanns så stor empati att min far fick hyra såväl äkta mattor som signerad konst. Det finns papper som deklarerar hyra av precis allt hans hem innehöll. Det känns fint att veta att man ville honom gott. Att man såg till att han hade det bra.
Undrar om bilen han hämtade och sjutsade mig 20 mil fram och åter var hyrd den också. I så fall är det ju alldeles fantastiskt. Att han fick hyra den för att köra mig, med tanke på att han ju kanske bara skojade om att han var far till en liten tjej.

Vilken tur jag har haft!