Jag skulle kunna rita planlösningen på hans lägenhet, fast det gått mer än 30 år sen jag var i den. Många planlösningar har passerat revy i det här huvudet sen dess. Jag skulle också kunna rita in möblerna i hans lägenhet. Och inte minst tavlorna.

Särskilt en tavla. Som hängde över hans soffa. Samma soffa som gjordes om till sovplats för mig på kvällarna. Där låg jag som liten och tittade upp på tavlan. Då var jag inte helt överens med motivet samtidigt som den fascinerade mig mycket. Jag utgick ju från att han tyckte om den. Så bilden fick berätta för mig en smula om vem han var. Jag ville tycka om den för att han gjorde det.

Inte trodde jag att den tavlan skulle fånga mig så starkt att den 32år senare skulle vara svår att passera i ett annat rum. Förmodligen sympatiserade jag såpass för att den hörde ihop med MIN pappa, att mina ögon och min konstnärliga del av hjärnan aldrig nånsin glömmer den.

Vad tokigt att han inte berättade att den bara var hyrd, så hade jag sluppit engagera mig!