Ikväll kommer boysen. Åtta, tio och tio år.
Deras generation har en "ny" helg i sin almanacka. De vill fira Halloween och det känns som att jag missat nåt. Jag är nog för gammal.

För mig är Allgelgonahelgen vikt att tänka på de döda som står/stod mig nära. Den här helgen har jag alltid, med viss vånda, inhandlat granris, kransar och lyktljus för att fara till gravplatserna och frysa på såväl ut som insida medan jag dekorerat och gjort fint inför vinterkylan. Sen när det väl är gjort infinner sig nåt slags lugn ändå. För att jag gjort det som jag förväntas göra.
Så berättar jag varje gång samma sak: Att när jag dör ska det inte finnas nån minnesplats för mig, annat än i de hjärtan som väljer ut ett rum åt mig. Och i det hjärterummet kan det tändas ljus när som helst.

Nu ska det visst skrämmas och ätas godis.
Det krockar i mitt inre. Jag förstår inte vitsen liksom.
Men jag förstår att barn inte heller kan förstå mig.

Så vad gör man?
Spökvandring?
Klär ut sig?
Berättar fasansfulla historier?
Ser på skräckfilm?

Barnen vet säkert bäst själva. Jag litar på dem.