Jag tycker mig kunna se ett bottenlöst djup i vissa människors ögon. Det kan vara inbillning såklart. Jag kanske bara vill att de ska se djupa ut.
Hur som helst sorterar jag in dessa människor i gruppen ~gamlasjälar~.
De behöver nödvändighetsvis inte vara mer spännande än de med en yngre själ, eller rent av flong nyfödda själegenskaper. Men jag känner igen mig mer hos dem än hos de yngre. Det är som om man träffar en gammal vän. En man inte måste förklara allt för. Som när man inte måste precisera känslan av någon specifikt sak eller ens nämna om vi båda upptäcker en grej samtidigt.
Andra gånger känns det mycket tillfredsställande att berätta sin egen syn på saken när man träffar en nyfödd själ. Som att man delar med sig nåt gott.

Jag tror på ett återvinningssystem. Det kan för mig inte vara möjligt att hur många själar som helst trängs därutanför Sankte Per´s port. Eller vart vi nu tar vägen. Jag tror att när en upplyst energikälla så som jag ser den levande själen, släcks - så tänds lika fort en annan. En slags reinkarnation. Men utan minnen.

Jag kan tycka det är spännande att höra någon blivit spådd och fått veta att hon eller han på 1300-talet var uppassad alternativt passade upp, men egentligen tror jag inte alls på såna historier. Det är bara så fascinerande att upptäcka hur viktigt en sån information kan vara för vissa människor. Somliga koketterar ju till och med genom att sprida uppgiften om att ha varit sjörövare, glädjeflicka eller indian i ett föregående liv.

Som om de inte dög tillräckligt bra ändå, idag.