Orkar inte ta del av alla inlägg man skrivit på hemsidan om Uppdrag Granskning`s senaste program. En Romsk familj blev utvisad efter tre år i vårt land. Dottern med den svåraste psykiatriska status och den svensktalande sonen med ansvarskänsla för hela familjen. Däremellan två ytterst förtvivlade föräldrar. Dels för förföljelse, pennalism, misshandel och våldtäkt på såväl dotter som mamma & pappa innan flykt till "säkra" sverige. Och dels, men framförallt för den genomtunga insikten att de inte har nåt enda att kunna förvänta sig i Makedonien. Inte det minsta. Noll och intet.

Därför att de är romer.
Romer har inget värde därborta. Inget alls. De betraktas ungefär lika viktiga som alla herrelösa och magra hundar o katter på gatorna.

Tydligen även i Sverige.....?

Jag grät hela programmet.
Grät när jag "kände in" hela deras situation.
Grät för min maktlöshet.
Grät för att människor - i det här fallet svenska beslutsfattare - har mage att ta beslut som väldigt många av oss INTE skriver under på. Är det ett demokratiskt beslut som är fattat?

Gråten ville knappt ge sig....... smaken av maktlöshet är så vedervärdig, men säkert ändå inte tillnärmelsevis så besk som den romska och publicerade familjens. Och naturligtvis många många fler.


Kanske blev min själ påmind om vansinnig orättvisa från tidigare liv?