Sockiplastare å andra
Outsiders.
Betyder det ordagrant att de som programmet presenterar ÄR outside och i så fall; är det negativt eller är det åskådarna som missat nåt viktigt och eventuellt bra? Ska man lära sig nåt förutom att man vidgar sina vyer?
Väninnorna och jag flinade. Skämtade till och med. Sa till varann att nu är det dags att ta upp ämnet fetischer innan man frågar vart bopålarna står i nya bekantskaper. Singelväninnan fick tips. Vi skrattade.
Så förfasades jag.
Mindes plötsligt instängdheten i dessa skodon.
Sockiplast. Vita på sextiotalet. Varma. Doftade gummi. Var svåra att trä på en fuktig fossing.
Sockiplast var aldrig min grej.
Inte heller Mockasiner. Jag kunde aldrig ta dagiskompisar med Mockasiner på allvar. Det kändes, trots så unga år (med dagsfärskt vuxenspråk) som om de inte hade nån självrespekt.
Så dyker multisockiplastfetischisten upp i rutan. Alldaglig. Verkar trevlig. Har säkert huvet på skaft.
Han visar Sockiplats i olika årsmodeller och färger. För mig ser de alla lika ut.
Så drabbas jag både av sympati och empati. Och respekt. Först tycker jag synd om honom. Vilket udda intresse. Så många som skrattar åt honom. Han har det inte lätt.
Sen kan jag plötsligt förstå. Han gillar sin grej och mår bra av den. DET är bra - att han funnit en detalj i livet som maxar hans livskvalitet.
Sen slår det mig som en bomb.
Sockiplastmannen ska ha ALL respekt.
Han har en udda läggning som bergis sorterar under de sexuella. Han går igång på Sockiplast och står för det. Han hade försökt dämpa sitt behov, men förstått att det inte gick.
Hur många andra med udda läggningar vågar säga som det är?
Somliga på ytterkanten bland udda intressen - kanske ruskigt perversa, har nog inte insikt nog att förstå hur illa andra "kan" fara av intresset, men "om" fler vågade vara så öppna med sitt innersta som Sockiplastaren - så hade vi kanske inte sånt sjå med alla övergrepp.
Vad vet jag?
Förutom att Sockiplastmannen är modig.
Mycket modig.
Betyder det ordagrant att de som programmet presenterar ÄR outside och i så fall; är det negativt eller är det åskådarna som missat nåt viktigt och eventuellt bra? Ska man lära sig nåt förutom att man vidgar sina vyer?
Väninnorna och jag flinade. Skämtade till och med. Sa till varann att nu är det dags att ta upp ämnet fetischer innan man frågar vart bopålarna står i nya bekantskaper. Singelväninnan fick tips. Vi skrattade.
Så förfasades jag.
Mindes plötsligt instängdheten i dessa skodon.
Sockiplast. Vita på sextiotalet. Varma. Doftade gummi. Var svåra att trä på en fuktig fossing.
Sockiplast var aldrig min grej.
Inte heller Mockasiner. Jag kunde aldrig ta dagiskompisar med Mockasiner på allvar. Det kändes, trots så unga år (med dagsfärskt vuxenspråk) som om de inte hade nån självrespekt.
Så dyker multisockiplastfetischisten upp i rutan. Alldaglig. Verkar trevlig. Har säkert huvet på skaft.
Han visar Sockiplats i olika årsmodeller och färger. För mig ser de alla lika ut.
Så drabbas jag både av sympati och empati. Och respekt. Först tycker jag synd om honom. Vilket udda intresse. Så många som skrattar åt honom. Han har det inte lätt.
Sen kan jag plötsligt förstå. Han gillar sin grej och mår bra av den. DET är bra - att han funnit en detalj i livet som maxar hans livskvalitet.
Sen slår det mig som en bomb.
Sockiplastmannen ska ha ALL respekt.
Han har en udda läggning som bergis sorterar under de sexuella. Han går igång på Sockiplast och står för det. Han hade försökt dämpa sitt behov, men förstått att det inte gick.
Hur många andra med udda läggningar vågar säga som det är?
Somliga på ytterkanten bland udda intressen - kanske ruskigt perversa, har nog inte insikt nog att förstå hur illa andra "kan" fara av intresset, men "om" fler vågade vara så öppna med sitt innersta som Sockiplastaren - så hade vi kanske inte sånt sjå med alla övergrepp.
Vad vet jag?
Förutom att Sockiplastmannen är modig.
Mycket modig.
Och i mina ögon; inte alls outside.
Prestationsångest
Hur ofta har jag inte tänkt att jag måste diciplinera mitt bloggande. Måste för mig egen skull. Men också att jag inte måste vara så långrandig.
Det är kanske därför jag liksom inte kommer loss? För att det är för mycket som kommer upp?
Så är det ju det där med prestationen. Jag har koll på ett par tre bloggar, men jag följer en av dem slaviskt. Den bloggen är SÅ perfekt. SÅ fylld med innehåll. SÅ sofistikerad. Så varm och mättad med skönaste humor.
Jag har för få ord.
Nej, jag har svårt att sätta ord på allt som vill ut. Det blir liksom inte så snitsigt.
Som hennes.
Det är kanske därför jag liksom inte kommer loss? För att det är för mycket som kommer upp?
Så är det ju det där med prestationen. Jag har koll på ett par tre bloggar, men jag följer en av dem slaviskt. Den bloggen är SÅ perfekt. SÅ fylld med innehåll. SÅ sofistikerad. Så varm och mättad med skönaste humor.
Jag har för få ord.
Nej, jag har svårt att sätta ord på allt som vill ut. Det blir liksom inte så snitsigt.
Som hennes.
Medberoende
Inser att jag inte kan sluta ge goda råd. Inte heller kan jag sluta lyssna och finnas till när jag ombeds att just göra det. Inser även att somlig begåvning också kan vara destruktiv i sin naivitet att göra gott ifrån sig.
Eftersom jag privat kan bli som ett lakmuspapper leder det ovillkorligen till något destruktivt även för mig. Den "andra boken" har öppnat dörren. Det är uppenbart för mig idag vad den hade att säga just mig.
Jag måste säga stopp.
Jag varken vill eller kan sluta utöva empati, men jag måste och kan - sätta gränser för vilka som ska få begagna den.
Jag inser att jag finns till för någon speciell just för att karusellen ska få energi att fortsätta snurra - detta till trots att jag alltid i samtalen markerar att den måste stanna för att alla ska må bra. Det är jag i egen hög person som står för bränslet. Det är jag som fyller på genom att avlasta. Det är jag som underbåser genom projiceringar och utbyte av kraft.
Airam ska sätta ner foten. Jag ska tacka för visat intresse och säga upp mig från epitetet "Medberoende".
Eftersom jag privat kan bli som ett lakmuspapper leder det ovillkorligen till något destruktivt även för mig. Den "andra boken" har öppnat dörren. Det är uppenbart för mig idag vad den hade att säga just mig.
Jag måste säga stopp.
Jag varken vill eller kan sluta utöva empati, men jag måste och kan - sätta gränser för vilka som ska få begagna den.
Jag inser att jag finns till för någon speciell just för att karusellen ska få energi att fortsätta snurra - detta till trots att jag alltid i samtalen markerar att den måste stanna för att alla ska må bra. Det är jag i egen hög person som står för bränslet. Det är jag som fyller på genom att avlasta. Det är jag som underbåser genom projiceringar och utbyte av kraft.
Airam ska sätta ner foten. Jag ska tacka för visat intresse och säga upp mig från epitetet "Medberoende".
Beroende
Har ägnat mig åt en favoritsemestersysselsättning i Alanya. Jag har läst. Sittande, liggande, stående och närapå gående. När slösartid finns till övers går jag så gärna in i läsandet. Det blir som ett ljuvligt kickande. Om böckerna erbjuder kickar vill säga.
Ibland händer det att jag under vanlig normal vardagstid upptäckt en sån där underbart gripande bok. Jag kan som fulltsändigt gå in i den. Som om jag inte kunde leva utan att fortsätta läsa. Som om det är bokens text som ger mig syre. Vid såna tillfällen läser jag tillochmed under matlagning. Håller boken i ena handen och sleven i den andra. Då får inte telefonen ringa. Jag vill inte umgås och ingen är välkommen hem.
Tre tjocka rackare till pocketböcker har avnjutits. Den första söt men förutsägande, den andra tung men speedad medan den tredje bara var intetsägande och krånglig med alla irländska namn att memorera.
Den andra är jag inte färdig med trots att det är utläst. Jag är berördes på alla punkter. Den har fyllt mig med nyfikenhet som om jag ville läsa den på en gång igen, men samtidigt med ett illamående som gör att jag inte vill se åt den mer. Har ändå bestämt mig att läsa de sista sidorna igen. Som om jag vill bekräfta att jag faktiskt fattat rätt. Eller som om jag vill ta reda på att det inte har ändrat sig sen sist. För så kluven var den ju. Ena sidan lovade slut på eländet medan nästa så självklart markerade att så var det inte. Bergochdalbana var bara förnamnet. Beroende/medberoendeproblematik är milda uttryck.
Vad var det jag kände igen?
Ibland händer det att jag under vanlig normal vardagstid upptäckt en sån där underbart gripande bok. Jag kan som fulltsändigt gå in i den. Som om jag inte kunde leva utan att fortsätta läsa. Som om det är bokens text som ger mig syre. Vid såna tillfällen läser jag tillochmed under matlagning. Håller boken i ena handen och sleven i den andra. Då får inte telefonen ringa. Jag vill inte umgås och ingen är välkommen hem.
Tre tjocka rackare till pocketböcker har avnjutits. Den första söt men förutsägande, den andra tung men speedad medan den tredje bara var intetsägande och krånglig med alla irländska namn att memorera.
Den andra är jag inte färdig med trots att det är utläst. Jag är berördes på alla punkter. Den har fyllt mig med nyfikenhet som om jag ville läsa den på en gång igen, men samtidigt med ett illamående som gör att jag inte vill se åt den mer. Har ändå bestämt mig att läsa de sista sidorna igen. Som om jag vill bekräfta att jag faktiskt fattat rätt. Eller som om jag vill ta reda på att det inte har ändrat sig sen sist. För så kluven var den ju. Ena sidan lovade slut på eländet medan nästa så självklart markerade att så var det inte. Bergochdalbana var bara förnamnet. Beroende/medberoendeproblematik är milda uttryck.
Vad var det jag kände igen?
Vattenpipa
Det SKA prutas i Turkiet.
Jag "kan" pruta. I sverige. Där man inte ska pruta.
När den flyfärdige var yngre skämdes han för ut när jag prutade i teknikaffärer. Särskilt när jag pressade ner en video med 700spänn. Något år senare tyckte han det var häftigt.
Jag kan inte pruta när det varan inte "har" ett pris.
Jag orkar liksom inte med att man utgår från vad jag inledningsvis tycker den är värd.
Nittionio procent av försäljarna i Alanya inleder sin försäljning med:
- Guten Aben, i hopp om att man är från nåt ställe där man säger Guten Aben. Eller:
- Tjena mittbena, i hopp om att man är från nåt ställe där man säger Tjena mittbena. Osv.
De mer sofistikerade inleder med att ropa efter en på gatan:
- Inte köpa, bara titta.
De på turkiskt vis riktigt proffsiga inleder med att bjuda in en i affären fullproppad av kopior av Versace, Adidas, D&G m.m - på The´. Och där sitter folk på pallar som skulle passa utmärkt i nåt av alla sveriges dagis (barnstolar) och dricker thé och röker. Alltmedan försäljaren gör reklam för sin vara. Och det ska erkännas: kopior behöver inte alls vara sämre än orginalet.
Jag hann aldrig med.
Tittade på vattenpipor stod stod efter väggen på utsidan av bazaren. Beundrade dem. Har alltid tyckt de är fina att se på. Vill under inga som helst omständigheter röka slikt - det räcker att grannen gör. Vi vet alla i det här huset hur fruktrök smakar/doftar/upplevs. Jag tycker bara att de är dekorativa.
Då kom han ut. Försäljaren.
De hade fler därinne. Jag avfärdade snabbt och markerade tydligt att det INTE skulle köpas nån av oss. Han var enträgen och sa att det gick bra att "bara" titta. Kom in. Kom in. Längst bak i butiken stod de som var mest rustika.
- Känn här madame vilken bra kvalitet. De kostar bara det och det. Alla säger att de inte har pengar med sig, det håller inte.
Och så ropade han på arabiska till en kollega och så....
..... plötsligt utan att jag själv hann reagera hade jag en vattenpipa i min ägo. ???
Den är fin. Jättefin. I blått glas och rustika metalldetaljer. Själva rökorganet är i trä med en bit persiskt matta omlindat. Knallblå keramikdetalj tillhör oxå.
Den flygfärdige har beundrat och erbjudit äppletobak idag.
Den ska inte rökas i. Vet knappt om den ska få bo här. Troligen kommer den att flytta upp på vinden.
Och kanske, kanske är det så. Att jag "kan" pruta. På turkiska. För den blev osedvanligt billig.
Jag "kan" pruta. I sverige. Där man inte ska pruta.
När den flyfärdige var yngre skämdes han för ut när jag prutade i teknikaffärer. Särskilt när jag pressade ner en video med 700spänn. Något år senare tyckte han det var häftigt.
Jag kan inte pruta när det varan inte "har" ett pris.
Jag orkar liksom inte med att man utgår från vad jag inledningsvis tycker den är värd.
Nittionio procent av försäljarna i Alanya inleder sin försäljning med:
- Guten Aben, i hopp om att man är från nåt ställe där man säger Guten Aben. Eller:
- Tjena mittbena, i hopp om att man är från nåt ställe där man säger Tjena mittbena. Osv.
De mer sofistikerade inleder med att ropa efter en på gatan:
- Inte köpa, bara titta.
De på turkiskt vis riktigt proffsiga inleder med att bjuda in en i affären fullproppad av kopior av Versace, Adidas, D&G m.m - på The´. Och där sitter folk på pallar som skulle passa utmärkt i nåt av alla sveriges dagis (barnstolar) och dricker thé och röker. Alltmedan försäljaren gör reklam för sin vara. Och det ska erkännas: kopior behöver inte alls vara sämre än orginalet.
Jag hann aldrig med.
Tittade på vattenpipor stod stod efter väggen på utsidan av bazaren. Beundrade dem. Har alltid tyckt de är fina att se på. Vill under inga som helst omständigheter röka slikt - det räcker att grannen gör. Vi vet alla i det här huset hur fruktrök smakar/doftar/upplevs. Jag tycker bara att de är dekorativa.
Då kom han ut. Försäljaren.
De hade fler därinne. Jag avfärdade snabbt och markerade tydligt att det INTE skulle köpas nån av oss. Han var enträgen och sa att det gick bra att "bara" titta. Kom in. Kom in. Längst bak i butiken stod de som var mest rustika.
- Känn här madame vilken bra kvalitet. De kostar bara det och det. Alla säger att de inte har pengar med sig, det håller inte.
Och så ropade han på arabiska till en kollega och så....
..... plötsligt utan att jag själv hann reagera hade jag en vattenpipa i min ägo. ???
Den är fin. Jättefin. I blått glas och rustika metalldetaljer. Själva rökorganet är i trä med en bit persiskt matta omlindat. Knallblå keramikdetalj tillhör oxå.
Den flygfärdige har beundrat och erbjudit äppletobak idag.
Den ska inte rökas i. Vet knappt om den ska få bo här. Troligen kommer den att flytta upp på vinden.
Och kanske, kanske är det så. Att jag "kan" pruta. På turkiska. För den blev osedvanligt billig.
Flygfärdig
Vid en familjeåterblick tvekade jag först, men vågade och sa med så starkt eftertryck jag kände då att: det var tvunget för mig att flytta hemifrån mycket tidigt i livet eftersom min egen mor och hennes sätt att leva och sköta sin närmiljö gick mig på nerverna. Idag har naturligtvis känslan bleknat, men jag minns att små smådetaljer blev som oöverstigliga berg för mig då.
Bland annat använde "hon" strösocker i sitt kaffe och jag upplevde varje morgon vid uppstigandet och min entré till köket, som om en atombomb gått över köksbordet. Där stod hennes mugg. Ofta med en skvätt kallnat kaffe på botten och med skeden uppställd och lutad jäms med muggen. Från sockerskålen till muggen kunde man se som en vit autobahn av sockerströ. Idag begriper jag att det kanske handlade om några frön, men då, vid mina sjutton levnadsår var det mängder.
Andra för mig då hemska detaljer som att hon aldrig hängde upp sin locktång, stängde toadörren ordentligt eller skurade spisen direkt efter matlagning var också saker som gjorde mig galen på henne.
Då, vid familjeåterblicken skrattade min storasyster medan "hon" först såg begrundande på mig för att med ett tämligen starkt leende själv klämma i med:
- Åja, jag stod heller inte ut med Dig och Dina manér. Att Du flyttade hemifrån tidigt var viktigt för oss båda. Du var en mogen ung dam som behövde leva Ditt liv och jag ville slippa ha en morsa omkring mig.
Så snopen jag blev. Jag hade alltid haft inneboende känsla av att mammor aldrig skulle klara av att bli lämnade av sina avkommor.
Idag förstår jag precis vad hon menade. Idag är jag där själv.
Inget skulle sitta bättre just nu än att slippa ha en vuxen inneboende. En åtminstone till ålder vuxen som har sina alldeles egna manér.
Att lämna ett tiptop rent och iordningsställt hem för en vecka i Alanya borde välkomna mig hem i samma kostym, men icke.
Jag har inte "bara" bloggat idag. Jag har skurat badrum från hårstrån och tallig yta på porslin. Jag har svintoskurat spis och rostfria köksdetaljer från fett och annat som slagit rot. Jag har putsat kakel från skvätt av allehanda färgers skala. Vidare har diskmaskinen undersökts varför den luktar starkt av lök och vitlök trots att den är tom. Ugnen har fått sin ytfinish återställd efter allt som fått härga fritt under (vad jag sen tidigare erfarit) alldeles för höga temperatur (det ska liksom gå fort att laga mat). Nu återstår det att ta hand om golven och återfylla kylen med det som "gått åt".
Jag skulle verkligen välkomna att få rå om mitt hem själv. Precis så som min mamma ville återerövra sitt när jag hade blivit stor nog att "veta" hur ett hem "skulle" skötas.
Bland annat använde "hon" strösocker i sitt kaffe och jag upplevde varje morgon vid uppstigandet och min entré till köket, som om en atombomb gått över köksbordet. Där stod hennes mugg. Ofta med en skvätt kallnat kaffe på botten och med skeden uppställd och lutad jäms med muggen. Från sockerskålen till muggen kunde man se som en vit autobahn av sockerströ. Idag begriper jag att det kanske handlade om några frön, men då, vid mina sjutton levnadsår var det mängder.
Andra för mig då hemska detaljer som att hon aldrig hängde upp sin locktång, stängde toadörren ordentligt eller skurade spisen direkt efter matlagning var också saker som gjorde mig galen på henne.
Då, vid familjeåterblicken skrattade min storasyster medan "hon" först såg begrundande på mig för att med ett tämligen starkt leende själv klämma i med:
- Åja, jag stod heller inte ut med Dig och Dina manér. Att Du flyttade hemifrån tidigt var viktigt för oss båda. Du var en mogen ung dam som behövde leva Ditt liv och jag ville slippa ha en morsa omkring mig.
Så snopen jag blev. Jag hade alltid haft inneboende känsla av att mammor aldrig skulle klara av att bli lämnade av sina avkommor.
Idag förstår jag precis vad hon menade. Idag är jag där själv.
Inget skulle sitta bättre just nu än att slippa ha en vuxen inneboende. En åtminstone till ålder vuxen som har sina alldeles egna manér.
Att lämna ett tiptop rent och iordningsställt hem för en vecka i Alanya borde välkomna mig hem i samma kostym, men icke.
Jag har inte "bara" bloggat idag. Jag har skurat badrum från hårstrån och tallig yta på porslin. Jag har svintoskurat spis och rostfria köksdetaljer från fett och annat som slagit rot. Jag har putsat kakel från skvätt av allehanda färgers skala. Vidare har diskmaskinen undersökts varför den luktar starkt av lök och vitlök trots att den är tom. Ugnen har fått sin ytfinish återställd efter allt som fått härga fritt under (vad jag sen tidigare erfarit) alldeles för höga temperatur (det ska liksom gå fort att laga mat). Nu återstår det att ta hand om golven och återfylla kylen med det som "gått åt".
Jag skulle verkligen välkomna att få rå om mitt hem själv. Precis så som min mamma ville återerövra sitt när jag hade blivit stor nog att "veta" hur ett hem "skulle" skötas.
Folkmord
I samband med första världskriget begick turkarna ett vansinnigt folkmord på framförallt Armenier och Syrianer. Det erkänns inte. Skolbarn har nu i modern tid ingen som helst aning om att flera miljoner Armenier och Syrianer blev fullständigt lemlästade och ihjälslagna av sina rötter för hundra år sen.
Man kan läsa sig till att 95% av turkarna idag är muslimer. Övriga är kristna, grekisk-ortodoxa och judar. Hur fördelningen var för hundra år sen vet jag inte, just nu.
Den svenskfödde invadraren av tredje generation berättade att familjen inte riktigt kunde svara rätt ut i affärerna vart de härstammade ifrån. De hade fantastisk god hjälp av sin mamma, som i skolan fick lära sig turkiska utöver den arabiska och syrianska som praktiserades och hennes förmåga att kommunicera innan inköp ledde naturligtvis till frågor.
Nu fick de känna affärsinnehavarna ordentligt på pulsen innan "det" avslöjades. Somliga låtsades inte höra. Andra tycktes inte bry sig, men många, väldigt många fnös åt familjen. De skulle riktigt känna sig som usla. Som en andra klassens medmänniskor.
Ovanstående handlar i grund o botten om religion. Obegripligt för en sån som jag.
Man kan läsa sig till att 95% av turkarna idag är muslimer. Övriga är kristna, grekisk-ortodoxa och judar. Hur fördelningen var för hundra år sen vet jag inte, just nu.
Den svenskfödde invadraren av tredje generation berättade att familjen inte riktigt kunde svara rätt ut i affärerna vart de härstammade ifrån. De hade fantastisk god hjälp av sin mamma, som i skolan fick lära sig turkiska utöver den arabiska och syrianska som praktiserades och hennes förmåga att kommunicera innan inköp ledde naturligtvis till frågor.
Nu fick de känna affärsinnehavarna ordentligt på pulsen innan "det" avslöjades. Somliga låtsades inte höra. Andra tycktes inte bry sig, men många, väldigt många fnös åt familjen. De skulle riktigt känna sig som usla. Som en andra klassens medmänniskor.
Ovanstående handlar i grund o botten om religion. Obegripligt för en sån som jag.
Topless
Blev så förvånad de första dagarna på stranden i Alanya. Över alla dessa topplessdamer. Men tyngdpunkt på damer. Eller tyngd på toppless. Nä, tyngden ska vara på top. Eller less? För det var ju backless oxå kan man säga. Stringbikini på en överviktig (och som det SKA vara) lös-i-hullet-tant. Själva stringen försvann ju. Det blev liksom helnaket på många av dem. Andra var "bara" nakna upptill. Somliga hade släppt sina bazookas fria. Andra vändstekte ägg.
Dessa avklädda, intill nakenhet gällde inte en enda person under femtio år. Utan helst över 60. Och framförallt av tysk härkomst.
Första dagen: förvånad.
Andra dagen: förskräckt då själva upplevelsen kändes "värre".
Tredje och följande dagar: tja, varför inte.
För den som älskar att studera människor var det ingen konst att se känslan hos de avklädda. Särskilt när beachpojkarna servade och uppvaktade. Eller när de satt eller stod och smörjde in sig. Damerna kände sig sexiga. Och varför inte! Det är en skön känsla och den ska icke missunnas någon. Vare sig de klär i avklätt eller ej.
Dessa avklädda, intill nakenhet gällde inte en enda person under femtio år. Utan helst över 60. Och framförallt av tysk härkomst.
Första dagen: förvånad.
Andra dagen: förskräckt då själva upplevelsen kändes "värre".
Tredje och följande dagar: tja, varför inte.
För den som älskar att studera människor var det ingen konst att se känslan hos de avklädda. Särskilt när beachpojkarna servade och uppvaktade. Eller när de satt eller stod och smörjde in sig. Damerna kände sig sexiga. Och varför inte! Det är en skön känsla och den ska icke missunnas någon. Vare sig de klär i avklätt eller ej.
Steward - ESS
En andra generationens svensk invandrare (från Turkiet kan man säga) berättade att vissa inhemska ropade okvädingsord efter turisterna. Att de kunde vara riktigt fula i mun.
På flyget hem fick en ung kvinnlig resenär (grannstolen bredvid ut) en dräpa värd pengar i guld av en ur personalen. Han tituleras kanske steward. Hur hon hade utryckt sig i kabinen vet jag inte, men jag hade hört hennes utomordentligt vidriga tunga redan i kön till inchecken. Hon kallade folk för ord som syftar till sk "resande" (romer) och ondgjorde sig bl.a för att folk i allmänhet inte kunde bilda kö och att stockholmare i synnerhet inte visste vilken kassakö de skulle välja på Ikea. Att hon och hennes väninna själva hade placerat sig i den kortaste kön, men tyvärr hamnat bland resenärer som skulle med flight till Tyskland var det ingen av oss andra som kommenterade. Svenskarna skulle stå i köerna 16 till 19 och tyskarna från 20 och framåt. De svenska brudarnas sifferkunskap kanske bara tvekade för att klockan var så tidigt på morron, vad vet jag.
För övrigt ondgjorde hon sig för att en kvinna i kön var så otroligt ful. Hon hade ögon som en gris fick alla som orkade lyssna på henne höra. Och så vidare....
Att de trängde sig in mellan oss som stod i "rätt" kö kommenterades icke. Dock fick de inte en enda millimeter av "mitt" utrymme och jag hoppas det stod att läsa i min ögon varför. De gjorde åtminstone ingen som helst ansats att prova efter en tydlig blick.
Stewarden - en ruskigt proffsig, rask, självsäker och serviceinriktad kille hade kanske hört mer av hennes värderingar. När det så blev hennes tur att ta emot den taxfreepåse hon beställt från flygbolaget kom droppen som fick stewardens bägare att fullständigt forsa över. Han lät henne veta att han efter fem år hos SAS och annan viss tid hos MNG var urtrött på resenärer av hennes kaliber. Han tillochmed pekade ett långt ordentligt finger åt henne för att riktigt markera nogstadiet (och bergis för att visa att det var bäst för henne att tiga still). Hans ögon var milt sagt kolsvarta.
Mitt inre jublade. Äntligen någon som säger ifrån. Äntligen nån som vågar visa pondus. Äntligen nån som markerar plats i korgen åt en fähund.
Som hon gick i försvar! När han var flera meter ifrån henne, vill säga. Tog hon inte till och med upp kvittot för att kolla hans namn? Jodå. Lovade hon då inte tillochmed att han snart skulle ha arbetat färdigt hos flygbolagen? Jo, hans karriär var visst snart slut. Hon skulle i egen hög person se till att nedgradera honom. Hennes makt måste vara otroligt stark.
Fast vid närmare eftertanke påbjöd hon att han borde få gå en charmkurs. Jodå. Det var precis vad han behövde. En kurs i hur man möter människor behövde han. Tyckte hon. Hon hade kanske själv varit anmäld till en sån. Men blev sjuk. Vad vet jag....
Grodorna och skällsorden for genom kabinen i ett femtal minuter. Så däckade hon. Och likaså hennes - om man nu vill vara elak: stora käft. I både bokstavlig och mer symbolmening. Och tungan, den missfärgade: for ut. Hon såg ut som om hon riktigt hade tappat hakan.
För varför skulle inte jag vara elak. Människor är ju det. Svenskar som turkar.
På flyget hem fick en ung kvinnlig resenär (grannstolen bredvid ut) en dräpa värd pengar i guld av en ur personalen. Han tituleras kanske steward. Hur hon hade utryckt sig i kabinen vet jag inte, men jag hade hört hennes utomordentligt vidriga tunga redan i kön till inchecken. Hon kallade folk för ord som syftar till sk "resande" (romer) och ondgjorde sig bl.a för att folk i allmänhet inte kunde bilda kö och att stockholmare i synnerhet inte visste vilken kassakö de skulle välja på Ikea. Att hon och hennes väninna själva hade placerat sig i den kortaste kön, men tyvärr hamnat bland resenärer som skulle med flight till Tyskland var det ingen av oss andra som kommenterade. Svenskarna skulle stå i köerna 16 till 19 och tyskarna från 20 och framåt. De svenska brudarnas sifferkunskap kanske bara tvekade för att klockan var så tidigt på morron, vad vet jag.
För övrigt ondgjorde hon sig för att en kvinna i kön var så otroligt ful. Hon hade ögon som en gris fick alla som orkade lyssna på henne höra. Och så vidare....
Att de trängde sig in mellan oss som stod i "rätt" kö kommenterades icke. Dock fick de inte en enda millimeter av "mitt" utrymme och jag hoppas det stod att läsa i min ögon varför. De gjorde åtminstone ingen som helst ansats att prova efter en tydlig blick.
Stewarden - en ruskigt proffsig, rask, självsäker och serviceinriktad kille hade kanske hört mer av hennes värderingar. När det så blev hennes tur att ta emot den taxfreepåse hon beställt från flygbolaget kom droppen som fick stewardens bägare att fullständigt forsa över. Han lät henne veta att han efter fem år hos SAS och annan viss tid hos MNG var urtrött på resenärer av hennes kaliber. Han tillochmed pekade ett långt ordentligt finger åt henne för att riktigt markera nogstadiet (och bergis för att visa att det var bäst för henne att tiga still). Hans ögon var milt sagt kolsvarta.
Mitt inre jublade. Äntligen någon som säger ifrån. Äntligen nån som vågar visa pondus. Äntligen nån som markerar plats i korgen åt en fähund.
Som hon gick i försvar! När han var flera meter ifrån henne, vill säga. Tog hon inte till och med upp kvittot för att kolla hans namn? Jodå. Lovade hon då inte tillochmed att han snart skulle ha arbetat färdigt hos flygbolagen? Jo, hans karriär var visst snart slut. Hon skulle i egen hög person se till att nedgradera honom. Hennes makt måste vara otroligt stark.
Fast vid närmare eftertanke påbjöd hon att han borde få gå en charmkurs. Jodå. Det var precis vad han behövde. En kurs i hur man möter människor behövde han. Tyckte hon. Hon hade kanske själv varit anmäld till en sån. Men blev sjuk. Vad vet jag....
Grodorna och skällsorden for genom kabinen i ett femtal minuter. Så däckade hon. Och likaså hennes - om man nu vill vara elak: stora käft. I både bokstavlig och mer symbolmening. Och tungan, den missfärgade: for ut. Hon såg ut som om hon riktigt hade tappat hakan.
För varför skulle inte jag vara elak. Människor är ju det. Svenskar som turkar.
Femton timmar från Alanya
Transport hemifrån till Arlanda, väntetid för incheck och bording, flygtid och ny transfer till semesterorten gör att allt-som-allt kan man på femton timmar växla från 35gradigt solgass till; förvisso urgrann, men ändock köldnupen svensk höst. Och naturligtvis omvänt. Det är fantastiskt!
Det var också "fantastiskt bra" att vi under den gångna veckan inte visste ett smul om fågelinfluensa. Huvva.
Vi har lärt oss så mycket nytt. Om ny mat. Om obeskrivligt god mat. Om Turkisk matkultur när den är som bäst. När den är i All inclusiveformat.
Redan innan visste jag att det turkiska köket är topprankat i världen. Dels genom personlig information från en inhemsk källa, dels från nåt resemagasin för flera år sen och nu inför resan när djupdykning efter fräsch landsinformation söktes. Men att maten skulle var SÅ insmickrande föreställde jag mig aldrig.
All inclusive i detta fall innebar kort o gott att det ska till en vrålhungrig turist att överhuvudtaget klara inmundigandet av allt som serverades. Det var nåt att stoppa i mun dygnets alla timmar. Buffé såväl frukost som lunch o middag och därutöver fika med kakor & bullar, frukt, nattvickning och fri dryck såsom läsk, kaffe, thé och inhemska groggar förutom vin & öl. Jag kan aldrig tro att någon av resenärerna kunde/orkade pricka in allt som bjöds.
Det turkiska köket är byggt utifrån muslimska värderingar. Grisfritt.
Det behövs ingen gris när det finns lamm och kyckling, fisk och nöt. Det behövs ingen gris för att skapa alla de fantastiskt goda vegetariska specialiteterna. Vegomat är en stor del av deras matkultur och aldrig har jag väl ätit så köttfritt som de senaste sju dagarna. Ångrar nästan att jag inte förde dagbok på allt gott för att om möjligt försöka återskapa här hemma i mina blågula köksregioner. Men jag har memorerat. Jag vet på pricken vad jag ska göra med Auberginer och Squash framöver. Så ska jag ge Coscousen en ny chans. Och till den servera den allra häftigaste turkiska salsa. Som kommer att gifta sig med turkisk youghurt....
Det var också "fantastiskt bra" att vi under den gångna veckan inte visste ett smul om fågelinfluensa. Huvva.
Vi har lärt oss så mycket nytt. Om ny mat. Om obeskrivligt god mat. Om Turkisk matkultur när den är som bäst. När den är i All inclusiveformat.
Redan innan visste jag att det turkiska köket är topprankat i världen. Dels genom personlig information från en inhemsk källa, dels från nåt resemagasin för flera år sen och nu inför resan när djupdykning efter fräsch landsinformation söktes. Men att maten skulle var SÅ insmickrande föreställde jag mig aldrig.
All inclusive i detta fall innebar kort o gott att det ska till en vrålhungrig turist att överhuvudtaget klara inmundigandet av allt som serverades. Det var nåt att stoppa i mun dygnets alla timmar. Buffé såväl frukost som lunch o middag och därutöver fika med kakor & bullar, frukt, nattvickning och fri dryck såsom läsk, kaffe, thé och inhemska groggar förutom vin & öl. Jag kan aldrig tro att någon av resenärerna kunde/orkade pricka in allt som bjöds.
Det turkiska köket är byggt utifrån muslimska värderingar. Grisfritt.
Det behövs ingen gris när det finns lamm och kyckling, fisk och nöt. Det behövs ingen gris för att skapa alla de fantastiskt goda vegetariska specialiteterna. Vegomat är en stor del av deras matkultur och aldrig har jag väl ätit så köttfritt som de senaste sju dagarna. Ångrar nästan att jag inte förde dagbok på allt gott för att om möjligt försöka återskapa här hemma i mina blågula köksregioner. Men jag har memorerat. Jag vet på pricken vad jag ska göra med Auberginer och Squash framöver. Så ska jag ge Coscousen en ny chans. Och till den servera den allra häftigaste turkiska salsa. Som kommer att gifta sig med turkisk youghurt....
