Har ägnat mig åt en favoritsemestersysselsättning i Alanya. Jag har läst. Sittande, liggande, stående och närapå gående. När slösartid finns till övers går jag så gärna in i läsandet. Det blir som ett ljuvligt kickande. Om böckerna erbjuder kickar vill säga.
Ibland händer det att jag under vanlig normal vardagstid upptäckt en sån där underbart gripande bok. Jag kan som fulltsändigt gå in i den. Som om jag inte kunde leva utan att fortsätta läsa. Som om det är bokens text som ger mig syre. Vid såna tillfällen läser jag tillochmed under matlagning. Håller boken i ena handen och sleven i den andra. Då får inte telefonen ringa. Jag vill inte umgås och ingen är välkommen hem.

Tre tjocka rackare till pocketböcker har avnjutits. Den första söt men förutsägande, den andra tung men speedad medan den tredje bara var intetsägande och krånglig med alla irländska namn att memorera.
Den andra är jag inte färdig med trots att det är utläst. Jag är berördes på alla punkter. Den har fyllt mig med nyfikenhet som om jag ville läsa den på en gång igen, men samtidigt med ett illamående som gör att jag inte vill se åt den mer. Har ändå bestämt mig att läsa de sista sidorna igen. Som om jag vill bekräfta att jag faktiskt fattat rätt. Eller som om jag vill ta reda på att det inte har ändrat sig sen sist. För så kluven var den ju. Ena sidan lovade slut på eländet medan nästa så självklart markerade att så var det inte. Bergochdalbana var bara förnamnet. Beroende/medberoendeproblematik är milda uttryck.

Vad var det jag kände igen?