Inser att jag inte kan sluta ge goda råd. Inte heller kan jag sluta lyssna och finnas till när jag ombeds att just göra det. Inser även att somlig begåvning också kan vara destruktiv i sin naivitet att göra gott ifrån sig.

Eftersom jag privat kan bli som ett lakmuspapper leder det ovillkorligen till något destruktivt även för mig. Den "andra boken" har öppnat dörren. Det är uppenbart för mig idag vad den hade att säga just mig.

Jag måste säga stopp.
Jag varken vill eller kan sluta utöva empati, men jag måste och kan - sätta gränser för vilka som ska få begagna den.
Jag inser att jag finns till för någon speciell just för att karusellen ska få energi att fortsätta snurra - detta till trots att jag alltid i samtalen markerar att den måste stanna för att alla ska må bra. Det är jag i egen hög person som står för bränslet. Det är jag som fyller på genom att avlasta. Det är jag som underbåser genom projiceringar och utbyte av kraft.

Airam ska sätta ner foten. Jag ska tacka för visat intresse och säga upp mig från epitetet "Medberoende".