En andra generationens svensk invandrare (från Turkiet kan man säga) berättade att vissa inhemska ropade okvädingsord efter turisterna. Att de kunde vara riktigt fula i mun.

På flyget hem fick en ung kvinnlig resenär (grannstolen bredvid ut) en dräpa värd pengar i guld av en ur personalen. Han tituleras kanske steward. Hur hon hade utryckt sig i kabinen vet jag inte, men jag hade hört hennes utomordentligt vidriga tunga redan i kön till inchecken. Hon kallade folk för ord som syftar till sk "resande" (romer) och ondgjorde sig bl.a för att folk i allmänhet inte kunde bilda kö och att stockholmare i synnerhet inte visste vilken kassakö de skulle välja på Ikea. Att hon och hennes väninna själva hade placerat sig i den kortaste kön, men tyvärr hamnat bland resenärer som skulle med flight till Tyskland var det ingen av oss andra som kommenterade. Svenskarna skulle stå i köerna 16 till 19 och tyskarna från 20 och framåt. De svenska brudarnas sifferkunskap kanske bara tvekade för att klockan var så tidigt på morron, vad vet jag.
För övrigt ondgjorde hon sig för att en kvinna i kön var så otroligt ful. Hon hade ögon som en gris fick alla som orkade lyssna på henne höra. Och så vidare....
Att de trängde sig in mellan oss som stod i "rätt" kö kommenterades icke. Dock fick de inte en enda millimeter av "mitt" utrymme och jag hoppas det stod att läsa i min ögon varför. De gjorde åtminstone ingen som helst ansats att prova efter en tydlig blick.

Stewarden  - en ruskigt proffsig, rask, självsäker och serviceinriktad kille hade kanske hört mer av hennes värderingar. När det så blev hennes tur att ta emot den taxfreepåse hon beställt från flygbolaget kom droppen som fick stewardens bägare att fullständigt forsa över. Han lät henne veta att han efter fem år hos SAS och annan viss tid hos MNG var urtrött på resenärer av hennes kaliber. Han tillochmed pekade ett långt ordentligt finger åt henne för att riktigt markera nogstadiet (och bergis för att visa att det var bäst för henne att tiga still). Hans ögon var milt sagt kolsvarta.
Mitt inre jublade. Äntligen någon som säger ifrån. Äntligen nån som vågar visa pondus. Äntligen nån som markerar plats i korgen åt en fähund.

Som hon gick i försvar! När han var flera meter ifrån henne, vill säga. Tog hon inte till och med upp kvittot för att kolla hans namn? Jodå. Lovade hon då inte tillochmed att han snart skulle ha arbetat färdigt hos flygbolagen? Jo, hans karriär var visst snart slut. Hon skulle i egen hög person se till att nedgradera honom. Hennes makt måste vara otroligt stark.
Fast vid närmare eftertanke påbjöd hon att han borde få gå en charmkurs. Jodå. Det var precis vad han behövde. En kurs i hur man möter människor behövde han. Tyckte hon. Hon hade kanske själv varit anmäld till en sån. Men blev sjuk. Vad vet jag....

Grodorna och skällsorden for genom kabinen i ett femtal minuter. Så däckade hon. Och likaså hennes - om man nu vill vara elak: stora käft. I både bokstavlig och mer symbolmening. Och tungan, den missfärgade: for ut. Hon såg ut som om hon riktigt hade tappat hakan.

För varför skulle inte jag vara elak. Människor är ju det. Svenskar som turkar.