Jag tyckte hon sårade mig så enormt. Hur kunde hon ta sig såna friheter att tala nedlåtande med mig, hans flickvän - om allt som var fel på honom? Hur kan det komma sig att hon tyckte det var korrekt. Pratade hon inte ganska ofta om vett och etikett? Var det bara något vi, hennes avkommor skulle praktisera? Inte via att näras med via henne, härma eller rent av uppmuntras till med direkt handledning - utan "bara" genom vad hon sa var rätt och riktigt.  
Vid nyligen fyllda femton fick jag fast sällskap. Först hade jag ju varit dödskär i Donny Osmond i flera år förutom en vacker Ardennerhäst jag drömde om natt och dag lika länge och sen blev jag ju störtförälskad i Roger som gick i nian (och jag i sjuan) och som liksom bara använde mig till sin bästa tjejkompis medan jag själv verkligen försökte bli ännu bättre och ännu bättre så att han till slut, plötsligt skulle falla pladask för mig. Han gick allt längre. Med att berätta vilka tjejer som var intressanta och så. Naturligtvis - jag, hans kompis var alls inte utvald till någon förälskelse. I Roger alltså.

Plötsligt och jag minns verkligen hur plötsligt insikten kom - så såg jag någon annans förälskade blick på mig. I efterhand fick jag förstå att han hade försökt få mig att se länge, länge.
Han var (och är hoppas jag) två år äldre. Han fick följa sin far som hade praktiska angelägenheter ihop med min mor, hem till oss. Gång efter gång. Och andra gånger kom han förbi ändå. Jag tänkte nog att det var ett fasligt rännande - jag hade ju Ardennerhästen att drömma om, liksom.
Så såg jag det. Blicken. Och sen var vi oskiljaktiga i ett par år.

Hon, modern, tyckte att han skulle klippa sig, tvätta sig, lära sig det och det och det. Kunde han verkligen alfabetet månne? Var inte hans far och mor knepiga? Borstade han tänderna?
Jag gjorde ju dumheten att fråga vad hon menade några gånger. Det var kanske det som gav henne utrymmet, friheten att utan filter prata rätt ut om vad hon ansåg om min pojkvän. Mitt livs första pojkvän. En kille som verkligen ville ha mig.
Tänk, jag hatade (ett ord jag f.ö ALDRIG använder, men eftersom jag citerar en 15-åring så känns det mest sant) henne för det. För att hon talade nedlåtande om min pojkvän.

I backspegeln ser jag att det finns värre saker än ovanstående.
Jag, MOI - har gjort exakt detsamma idag. Och igår. Och i förrgår och dessutom både i våras och i vintras.
Jag har pratat nedlåtande om min väninnas pojkvän.
Hon har fått veta hur lågt jag värderar "den där personen" ( i mina ögon är han inte ens värd att kallas för man). Han är ett fiasko. En sjukling. En manipultör av rang. En riktigt farlig typ.

Men vad gav mig rätten att säga det till henne?
Jag måste be om att vi inte pratar om honom alls. Eller om deras förhållande.
Men ÄR man väninnor då?
Kan den ena sätta gräns för vad den andra ska prata om?

Tänk om hon är precis lika ledsen och besviken som jag var på min mor för sisådär knappt 30 år sen....?