Barnsomsorgen på 60-talet hade för min del; allt övrigt att önska (det måste jag nog skriva om en annan dag, för min egen skull. Trauma är troligen bara förnamnet). Därför var lyckan total för den lilla damen när hon fick vara ensam hemma efter skolan. Modern litade på att storebror kunde ha ett vakande öga (jodå, det gick fint, han till och med tvingade den lilla att provröka pipa vid 7års ålder - ska inte glömma att skriva om det oxå).

- Du måste skriva en lapp så jag vet vart du är när jag kommer hem till en tom lägenhet, sa hon. Hon saltade ganska ofta och klämde till att: det finns fula gubbar förstår du.

(Jag var rädd för de där fula gubbarna hur länge som helst och ett tag ingick till o med poliser i fulagubbgruppen.)

När jag fyllde 25 fick jag en låda med minnen från min barndom. Det var sagor och berättelser, (dåtidens bloggar kam man säga) vykort och brev, snuttefilt (nåja, ett slitet björnskinn) barndomens sista napp (som hon stal från mig), lite bilder och sist men absolut icke minst; mitt livs första handskrivna lapp. Den lappen hon hotat med fula gubbar för att få. Den jag skrev för att hon skulle veta vart jag var, när lägenheten gapade tom då hon anlände hemmet efter dagens förvärv. Det stod: