Då i januari 1998, kunde man aldrig föreställa sig vad en så pytteliten gutekisse skulle kunna ställa till med kväll efter kväll som fullvuxen. Han skulle kanske inte fått bli min sambo. Han skulle nog hamnat på cirkus. Det är kanske det han försöker säga....

 Då, foglig, mammig, blyg och lätt tillbakadragen.


 Men visst ser jag i blicken ungefär vad de gula ögonen säger även idag.
"Släpp mig och Du ska få på moppo"

Det börjar vid 22-tiden.
Han ska vara nära nära. Helst halvvägs i munnen på en. Eller grensle över en underarm redo att ta ett mjukt men bestämt bett ovan handleden för att sen inte riktigt veta hur man gör.... det är ju liksom tomma skott i pikadollen.....
Efter den givna åthutningen börjar sen karusellen. Vanvettiga rusningar till hallen för att där riktigt gapa långa lidande mjau:ningar tills matte med sirapsfjäskig röst ropar långa, långa haranger tillbaka:
- Lakrits, snälla Lakrits, kom tillbaka. Du FÅR vara här. Komsi komsi lilla gubben. Du ÄR inte ensam. Du saknas här. Kom mattes egen älskling !

Varpå galningen  kommer rusande utom allt hopp att kunna synkronisera sin vilja med sin innekattskropp varför han i kurvan från hallen in i vardagsrummet liksom sladdar och tappar bakvagnen och får vifta igång den såsom animerade figurer ofta gör på film.
Så hopp rakt upp i knäet på matte för att lika fort sticka iväg igen och yla vid ytterdörren. Om och om igen och ibland som den gångna kvällen i T V Å timmar!

Den dörren som han är alldeles vettskrämd att passera ut igenom om och när det erbjuds......

Knasboll eller clown e frågan....