Ett av de där hundprogrammen handlade om att lära ekipagen att visa upp sig i utställningsringen. Läraren och tillika domaren var konkret. Det handlar om att visa sig och att bli sedd, sa han.

Så ynkligt. 
Så ledsamt.

Ett forum för människor med bottentom självkänsla alltså.
Jag är inget värd, men se min hund, liksom.

Vår Bassepojke fick efter ivrig övertalning från uppfödaren gå en rond i utställningsringen en gång. Katastrof var bara förnamnet!
Han, men det bästa av alla självförtroenden, liksom husse och matte som bara tyckte spektaklet var pinsamt och patetiskt, fick korn på fläckvisa dofter och ville inte alls visa upp sig med högburet huvud trippandes på tå för någon domare.
Nä, han skulle ju lukta, dofta, hacka tänder, dregla, smaka, pinka lite och sparka bakut alltmedan han med mycket hög svansföring lät höras; passa er allihopa - snart tar jag er en efter en! Somliga för fortplantning och ni andra för att visa vem som bestämmer.

Han fick dock en placering. Han kom tvåa i en tävling jag inte ens minns vad den gick ut på. Och aldrig mer behövde han springa runt på det där simpla viset.

Hans ägare kände sig ju intressanta ändå......
I generellt mer representabla former.

Jag känner medlidande med dem som inte finner sig värdefulla som egna individer. De som försöker sig få bekräftelser via sina hundars (eller katters) anatomi och övriga fysutrustningar.
Min empati vet inga gränser när jag utgår från hur smala deras liv måste vara. Såväl fysiskt, själsligt som andligt.

Stackars människor.