Så har jag då blivit med väggur till slut...
En alldeles egen Pendyl finns nu i min ägo. I guld som sig bör.
Den är fin och den ler mot mig.

I barndomshemmet fanns ur av olika karaktär. Barbamamman var förtjust.
I snideri. Och i tid kan tänkas.
Ändå har hon levt som om den var sparsam. Tiden.
Länge.

För redan 25år sedan började barbabarnen få veta att om det  var nåt att ha; skulle det delas enligt barbamammans högsta önskan. Lösöret.
Den föreskriften reviderades ganska snart. Kanske kunde man inte lita på barbabarnen. Eller så skulle kanske nån av dem avtacka sig snidad tidsmätare i guld den dagen allt skulle delas. Därför delade hon ut lösöret under förespegling att det var så skojigt att fräscha upp och köpa nytt.
Det var åtminstone ett av barbabarnen, det med knallrött läppstift som förfasade sig. Och inte alls ville äga ur med bladguld. Men som såklart inte kunde gå emot barbamammans något för tidiga, sista önskan.

Det barbabarnet som senare blev en bloggbarba blev alldeles utan ur. Såväl guldiga som i ädelträ. Den enda av barbabarnen som ville. Den enda som roas av gamla ting. Och den enda som gillar guld...

Längtar efter att nyckeln ska komma hit till vår adress. Pendylens och min.
Då ska jag dra.
Upp.
Två ggr i veckan är kanske lagom.

Frågan är om jag tycker ringningarna är det.
Kanske räcker det med synintryck.
En guldpendyl kan säkert vara hemtrevlig utan pling.

Jag bidar min tid sålänge.