Det kommer att gå så bra! Jag bara vet det.
Till skillnad från alla tidigare gånger har jag ingen ångest.
Inte ens den minsta lilla oro.
Jag är glad och känner tillförsikt.
Jag litar på att de inte längre bestämmer över mig. Cigaretterna, nikotinet.
Och jag kommer inte att använda ersättningsmedel. Detta ska jag klara alldeles ensam, precis lika ensamt som jag en gång började.

Vid närmare eftertanke var nog den gången mycket svårare än nu.
När storebror lärde mig. Att röka. På pipa.
Han blev så ledsen när jag berättade det härom sommaren.
Men då var han stolt, stark och världens mest trovärdiga bror. Tyckte han att jag skulle provröka så var det väl för att det fanns nåt gott att hämta, agerade jag..... eller, min redan tidiga beroendepersonlighet. Och sen satt där rökbegäret som en smäck!
Det är inte hans fel. Absolut inte.

Att jag inte slutat förrän nu - trots att mängder, stora mängder med kunskaper, insikter, eländiga sjukdomar på nära håll tillsammans med allehanda biverkningar och rökskador visat sig tydligt under alla år har i min värld med hjärntvätt att göra. Tobaksindustrin har mycket mer makt än man nånsin funderar på.

Allen Carr, en tidigare inbiten nikotinist har nu tvättat rent min hjärna från allt knasigt jag under åren trott mig vara besatt av. Tex behovet att "koppla av" med en cigarett.
Idag vet jag, inte bara med förnuftet att; det är precis tvärtom. Jag stressar och försöker stressa ned med världens mest stressande gift. Och får således ännu mer hjärtklappning.....

"Äntligen icke-rökare" kostade två paket cigaretter och det kändes inte det minsta i plånkan. En blå pocket som lockade med att jag fick röka hela tiden medan jag läste. Det var insmickrande att jag skulle få lust att sluta.

Nu har jag lust!

Och det kommer att gå så bra :-)