Det var en så märkligt behaglig känsla. Att inte ens ha en minsta smula flygångest den här gången. Jag som alltid varit så rädd att tårarna rullat över när de varvar motorerna på det där viset strax innan upplyft. Kan inte minnas en enda gång av de 25-tal gånger jag flugit som mitt medvetande varit i kabinen. Vareviga gång har jag varit ledsen för allt jag skulle förlora i och med att livet strax plötsligt skulle vara över och rädslan för kaoset som skulle råda strax innan varvade lika hastigt som motorerna. Det har då varit nästintill omöjligt att registrera allt som egentligen hände till förmån för all förväntningsångest.

Den här gången, på väg att lyfta mot thailand och vetskapen att vara utan fast mark under fötterna i minst nio timmar i sträck, kom tankarna till mig hur bra mitt liv ändå  har  varit. Jag tänkte att om något händer skulle jag den här gången gå in i mig själv, blunda och bara låta det ske. Jag insåg att det kanske skulle bli panik i kabinen, men jag skulle förhålla mig oberörd och försöka koncentrera mig på att låta kaoset bli nåt bra för min del. Jag insåg att min dödsångest är som bortblåst. Jag är numera beredd liksom. Har väl passerat åldersgränsen förstår jag. Jag är vuxen !

Men inte idag.
Idag har jag en okontrollerad ångest som inte har sin grund i något farligt alls.
Den enda kopplingen jag i skrivande stund kan se är att jag möjligen sov på tok för länge idag. Men hallå, den gångna veckans fågelinfluenseliknande förkylning har ju å andra sidan gjort att jag inte sovit två timmar i rad en enda natt, pga all eländig hosta och berg av snor...
Förutom av det rasande gallstensanfallet som gjorde sitt intrång i mitt liv häromnatten. Somliga ska inte ta hjälp av hostmedicin med opiatinnehåll, det vet jag - då blir det i värsta fall gallkramper.
Men ska man verkligen behöva ha nerverna utanpå för att man sovit ut för en gångs skull ?

Mitt inre larmsystem tycks vara mobiliserat, för att inte säga överaktiverat in absurdum. Det känns som om det snart bokstavligen växer ut ögon i nacken på mig. Jag har en känsla av att det faktiskt snart dyker upp en björn i min närhet. Och systemet är redan så uppskrämt att jag har fullt upp att inte skita på mig...trots att björnen inte dykt upp ännu. Larmsystemet säger åt mig att springa. Och springa så jävla fort det nånsin går.

...
...
...

Jag tänker aldrig springa.
Såvida det inte brinner nånstans.
Vuxet så det förslår.

Not !