Blev plötsligt, med blixtens hastighet så vansinnigt sugen på gammaldags Bondkakor. Jag kan känna hur smältande goda de skulle smaka just precis nu. Lite knäckiga. Småsega och söta. Och med ett smakstänk av bikarbonat. Bondkakor skulle ta mig tillbaka till mammas gata.
Åh, jag skulle röra smöret (och det skulle få vara SMÖR i smeten/degen) sirapen och sockret så noga och redan där skulle jag provsmaka en redig klick. Det skulle passa så himla fint med smaken av mandel som redan fanns i munhålan eftersom jag även smakat av dem när de hackades som inledning av bakningen.
Sen, när jäsmedlet och mandelhackat och mjölet hade tillsats skulle jag stjälpa upp degsmeten på bänken för att få uppleva det hela ordentligt. Huden skulle som få sin beskärda del av bondkakeriet.
Jag skulle rulla så fina och exakt runda och jämna rullar av degen och ändarna skulle perfektionsenligt avkapas varpå de stoppades i munnen i väntan att de blev dags att skära/skiva upp och grädda på plåt. Ja, sen när det var dags att skära dem skulle jag säkert först smaka av hur degen kändes kall och hård.
Radrätt och med lagom avstånd med utrymme att flyta ut en aning skulle de kalla kakorna placeras på plåt och under gräddningen skulle mitt kök fyllas med den ljuvligaste arom. Det skulle vara gyllenbruna; mjuka medan de var heta och knäckigt sega när de svalnade, kakor som togs ur ugnen och jag skulle smaka av ett par tre stycken tillsammans med iskall mjöl redan där.
Under tiden jag diskade och gjorde fint efter mig skulle kaffebryggaren laddas inför en kommande kvällsfika med nybakta bondkakor.
Kakorna skulle med största omsorg paketeras i en tjusig kakburk av plåt och säkert med smörpapper mellan lagren. Jag skulle känna mig som en utomordentligt duktig husa.

Och inte alls just då, på vilket otäckt kakmonster jag är!

Vilken tur att Bondkakor överhuvudtaget inte ingår kosthållning av lågkolhydrattyp. Förresten...... när åt jag mat senast ??