Jag vet varför jag speedar och det är inte särskilt ledsamt även om grunden säkert innehåller en stor portion ångest och oro som mitt inre väljer att konvertera.

Min älskade och ende favoritstorebror är i faggorna.
Plötsligt finns han nästgårds och vi ska ses i helgen.
Och vi ska åka hoj och umgås.
Han är bara bäst.

Och så är han klok.
Som bad mig att vi ska se till vår gamla mor.

För att jag inte ska ångra mig.
Eftersom det snart är hög tid för henne att döstäda (så menade han, men det är väl bara en maniker som säger så).

Tio år har gått så fort.

Förvisso utan groll.
- Morsan, vi hörs en vacker dag, sa jag- såsom jag alltid brukade säga och som i realiteten betydde imorgon. Men just det samtalet avrundades efter två timmars dispyt där jag försökte få sagt att jag behöver hennes omtanke istället för hennes kritik - och den vackra dagen har inte uppenbarat sig än. Tiden bara går.

Fast tio års livserfarenhet kan idag hjälpa mig förstå henne riktigt bra.
Att förlora två barn i svåra sjukdomar kan nog få vilken mamma som helst att inte våga vara de andra barnen för nära.

Jag vill åka till henne nu.
Och med en sån go storebror med sig, på en rasande stor Customhoj, kan det inte gå fel....