Det finns en hel del att säga om min uppväxt....
Och visst fanns det en hel del att önska. Men mer jul än det jag fick finns inte. Absolut inte.

Av någon outgrundlig anledning gav hon oss precis vad hon skulle ha behövt själv. Jul i kubik.
Allt från julgris som styckades på köksbordet till att den blev korvar, syltor, pastejer och hemrimmad skinka. Till egenlutad långa, hemgjord marsipan och kanske framförallt: kakor i stora lass. Finkakor, kondisbitar, struvor, klenäter, anisbröd, fruktkakor, mjuk nötkaka, mjuk pepparkaka till saffranskusar, längder, flätor och butte. Hennes skaparkraft runt julbakandet hade ingen ände.

I mitt liv nu.
När jag är i den åldern hon var då.
Måste det finnas ändar.
Jag måste begränsa bakandet.
Hur än kul det är att skapa den ena rarare än den andra.

Kakor ingår ju liksom inte i vare sig mitt eller nån annans liv längre.
Jag som lever kolhydratfritt ska inte ha en enda en.
Och vare sig barn eller vuxna i min omgivning är intresserade av kaffekalas med hembakta kakor.

Men det doftar jul här.
Och det känns jul.
När jag har sju burkar fyllda upp till bredden.
Sju burkar som med all säkerhet kommer att avnjutas precis så som det är tänkt. 
Av de som förstår sig på något hembakt till fikat.