Att ta hand om andras barn så som bl.a jag gör, har naturligtvis något självuppfyllande som grund. Det är inte bara för att få finnas till och dela med sig av överflöd i känslor, tid, pengar och kärlek - som som "vi" foster/stödföräldrar hävdar. Nog tror jag det - om mig själv i alla fall.
Samtidigt blir ju barnen världsviktiga för en som person. Åtminstone om man har en god portion känslor inom sig. Mina låneboys är lika viktiga för mig som vilken familjemedlem som helst. Och jag för dem såklart.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag vill att de ska få vad jag själv har fått. Särskilt vad gäller kultur, tradition och uppmärksamhet.

Frågan är bara om jag har rätt att tröttna och lacka ihop när de inte alls är intresserade på det viset jag tänkt mig?
 
Okej, jag tröttnar spontant på dem, men inser som den vuxna samlade medmänniska jag ju är; att det är MIG jag ska lacka ur på! Inte kan de rå för att de aldrig nånsin hört talas om de Jenny Nyström´s-manér jag tycker att julen är. Inte har jag rätt att tycka de är olidligt tråkiga som föredrar tv-spel med våldsinlslag istället för julpyssel till tonerna av traditionell julmusik.

Det är inte deras fel att de inte är som jag.

Men aldrig mer ska jag köpa in mer eller ännu mer tokdyra attiraljer man kan skapa egna julklappar av i tron att de skulle uppskatta att göra något utifrån sin egen fantasi och skaparglädje. När det finns datorstyrda låtsasvärldar där man varken blir kladdig av färg, deg, klister eller ens behöver  använda sin kropp - förutom två tummar åt gången. Och som dessutom hela tiden går att starta om from the beginning.

Akryl på duk, grytlappar i symaskin, kakdegar, marsipan och klipp o klistra har ju liksom ingen Restart. Tråkigt nog...