Trampade till i torsdags morse när det slog om till grönt och jag som vanligt med ilfart var på väg till jobbet, reste mig upp och gav ordentlig kraft till vänsterpedalen och, precis lika fort for jag över styret. Förvåning och samtidig skräck täppte till alla möjligheter att kommentera det hela. Dock skrek en bakomvarande kvinnlig cyklist i högan sky och jag - jag gjorde som vuxna brukar kunna göra. Jag reste mig upp från järnvägsspåret i gatukorsningen, sopade lite nochalant av mina kläder och fortsatte till fots. Men först fick jag backa tillbaka för att hämta min trampa. Inte min pedal - HELA min trampa som så plötsligt hade brustit rakt av vid axelfästet intill kedjehjulet.
Obegripligt!
Väl framme vid arbetet fick chefen befria mig från gnäll och jämmerlåt och innan lårkakan skulle uppvisas uppmärksammade han istället en 20centimeters blödande dubbelreva på det andra benets insida. Inte konstigt jag snudd på haltade mig fram till dagens förvärv.
Samma chef upptäckte också ett ordentligt rostangrepp på den tappade trampen. En cykel är alltså inte säkrare än sin svagaste trampa...

Cykeldoktorn trodde inte sina ögon, men tog det som en utmaning att plocka isär en annan gammal cykel för att plocka ihop min murkna 25-åring. Han lovade inget, men skulle försöka. Nya trampor finns inte som reservdel fick jag veta. Nånstans mellan fem och sexhundra skulle det kosta. Han skulle ringa om han stötte på patrull.

Igår när jag inte hade hört ifrån honom på hela dagen gick jag dit. Och där stod min älskade cykel med världens finaste trampor. Och dessutom hade han dragit en ny växelwire, smörjt kedjan och skruvat fast styret (!). Han var utöver detta bekymrad att han inte hade något kedjeskydd som passade eftersom mitt nuvarande knappt sitter fast. Alltsammans fick jag för 600kr.

All heder åt den cykeldoktorn på Fredsgatan, Örebro - från en som funderar på hjälminköp innan plånkan kan tillåta en ny trampcykel.