Den lilla kvartersbutiken har bytt ägare. Till två grå snubbar som lyckats - att göra butiken ren från damm, fetaost och armesvettsdoft. Så har de flyttat runt alla inventarier och kanske även utökat sortimentet en smula. Mer Eldorado liksom.
Annars är det sig likt.

Förutom att man är mer eller ännu mer tvungen att heja glatt när man anländer.
Man brukar nog kalla mig socialt kompetent, men då har man inte kalkylerat med min integritet. Jag hejar aldrig av nåt slags tvång. Särskilt inte när jag handlar. Det känns inte som en ynnest att få handla och betala för sig.
De två grå är så ihärdiga att om man inte hejjar på första anropet, ser de till att korsa ens framtåg i butiken för att mitt framför plytet hoppa fram med sitt "hej".
Är man sen lika envis som undertecknad får man en popcornsgryta av hej att handskas med. Det dyker upp nåt grått bakom köttdisken, korvhyllan, glassboxen eller mellan bananerna som likt ÅsaNisse ropar till sitt HEJ som en självklarhet. Det är inte självklart för mig! 

Ikväll inhandlades lite nöd. Varorna kostade 94kr och jag valde att betala med kort. Så fort damen i kassan sa summan svarade jag med:
- Då kan Du ta på 300kr, varpå hon höjde rösten och sa:
- Neej, det är redan försent. Men Du kan få handla en liten sak till så kan vi ta det en gång till.

Jag hämtade andan och försökte att inte se livsfarlig ut....

- Jag vill inte erbjudas att handla här inne. Jag föredrar om Ni, Du inte har så förbaskat bråttom att serva bara.

Alltså: Den här butiken vill lyckas så in i bomben - medan de missar hela poängen....