Splitting

En vacker dag med kalas och vackra symboler. Studentmössor, blommor, skira vitklädda flickor, stolta kostymklädda gossar, tårögda förväntansfulla ögon, glansiga läppar och jordgubbar....

Och så mitt i detta: obskyr ilska och klibbig ångest.
Primitiva försvarsmekanismer upphöjt i kubik.

Psykologin (psykiatrin?) krävde sitt utrymme trots festligheter och ingen mindre än undertecknad var utsedd att motta projektiv identifikation på självaste examensdagen. En svartvit filur syntes och hördes.

Smaklöst kan tyckas, men splitting är (och känns) smaklöst varför val av dag att spela ut inte alls hade någon betydelse. Det är bara symptomatiskt.

Gott att jag kände projiceringens pilar i god tid. Jag hade ju häromkvällen bett högre krafter (eller ännu hellre inre) om stöd att stå emot och se: det funkade!
Jag ser och framförallt så känner jag i god tid. Och jag tänker förvalta den oron, den aggressiviteten, den ångesten jag fick, tills den mjuknat en smula. För jag har utrymme. Mig biter den inte hål på. Jag faller inte offer för svartvita människoödens stämningar, längre.
Nej, jag både kan och skall bära det någon försökte skjuta på mig, ett slag och när den (ilskan) är lagomt mogen och fin så lämnas den tillbaka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0