Samtalade med en till sinnet; ung kvinna. Hon bär i kronologisk räkning annars den högaktningsvärda åldern av drygt 85 år. Får jag önska nåt är det att åldras så vackert som hon....

Vi pratade bland annat om musik. 
Jag hänvisade till en artikel som lovar musik som professionell behandlingsmetod mot såväl själslig som kroppslig smärta i vårt landsting och jag fick på returen höra hur hon och hennes dårvarande make begagnade metoden för redan många år sen. Han var i ett oåterkalleligt läge mellan liv och död. Den vidriga kräftan hade fått grepp om honom och när smärtorna var för gräsliga ville han han sin fru´s avklädda och bara kropp alldeles intill sin egen hudkostym. Hon skulle hålla hårt om honom och i öronen ville han ha musik så högt till volym att den vackra unga gamla damen oroades huruvida trumhinnorna skulle hålla eller ej.

Jag kände igen mig.
När något långt inom mig endast kan dämpas med musik.
Eller rent av plockas fram. Och kanske förstärkas.

Vi erkände båda att vi begagnar metoden. Och att beroende på känsla väljs musiken med omsorg. För mig kan det vara allt från billig simpel tuggummipop till knepigare sorter som jag annars aldrig tilltalas av. Just precis nu är det Irländskt.
Högt.
Taktfast.
Mycket.

Så tittade hon en smula förläget och sa:
- Så dansar jag för mig själv också. Folk skulle inte tro att jag var klok om de såg mig.

Jodå, JAG skulle.
Där skiljer vi oss inte heller....