För mig är begravningar fruktansvärda.
Alla.
Alltid.

Jag blir lika ledsen vare sig det handlar om unga eller gamla.
Fast det är okej på nåt vis. Att jag blir så lessen.
Det betyder inte att jag klappar ihop. Det betyder att jag känner och låter känslorna komma. Vilken begravning är inte ledsam? Går vi på en begravning är det för att vi har en relation till den avlidne. Och att inte få ha det längre kan i min värld inte vara annat än rysligt sorgligt.

Känner jag sorg blir jag ledsen. Thats it.

Det är bra att den är över.
Nu tar nåt annat vid.
En annan slags sorg.

Nu ska jag ta hand om djupa inre tårar.
Såna som inte bränner sig ut för att blanda sig med hulkningar och snor.

Det kan jag däremot klappa ihop av.
Men om det känns så, musikterapiar jag ett slag.
Högt.

Högre.