Det tog en ände med förskräckelse.


Jag bjöd till fest.

En av de inbjudna påpekade just trevligheten i att någon såg till att det blir av. En sammankomst. Fåfäng och naiv som jag är, tyckte jag själv att inbjudningskort via Reimersholms var snitsigt.

Flera bokade av. Jag förstod. Och förstår. Att det kommer fler tåg.

Jag har stressat.
Grejat och städat. Och grejat lite till.
Men framförallt har jag varit glad för att det skulle hända nåt.
Karaeokefest i all ära, men det är kul att träffas. Kul att lyssna in. Kul att se folk snygga och självsäkra. Jag tror mig ha varit tydlig i att man faktiskt inte alls behövde sjunga. Karaeokefest var bara en av många förklaringar på tjejfest.

En superskön, men tyvärr alkoholkänslig väninna bjuder med sig sin okända kompis pga dubbelbokning. Självklart - ju fler sångsvanar, desto mer oljud.

Vi käkar.
De håller till godo.
Vi pratar i mun på varann.
Det känns som om vi trivs (jag kan ha fel).
Vi får Irish Coffee till dessert.

Yngligen dyker upp och rensar faten medan han blir gullad med. Allt är frid och fröjd.

Den okända är spännande på nåt vis. Hon är mycket olik oss andra samtidigt som just hennes specifika erfarenheter säkert gör henne mer livserfaren och vis utan att hon för den skull briljerar med det. För mig är det ointressant huruvida hon är begåvad eller ej.  Man kan ändå bara möta människor där de befinner sig och aldrig utifrån sig själv.
Om man vill, kan man välja att degradera ovanliga människor. Kanske för att man är så gräsligt livsoerfaren och samtidigt livrädd att genomskådas....

Hursomhelst.
Jag förbereder för skönsång och laddar karaeokemaskinen i salongen. De flesta stämmer upp. Vi provar såväl svenska som engelska slagdängor.
Och vi skrattar.
Gott.
Riktigt gott, för att det låter så illa.
Jag själv har svårt att hålla ton, men roas av att bara vara människa med lust att skratta och att roas.

Så går det åt helvete.
Barndomskamraten är sen länge besvärad och agerar till slut som uppviglerska.

Den okända ojar sig över engelska låttexter, men antar utmaningen jag ger henne och sjunger så småningom både i och förbaskat tonsäkert (jämfört med oss andra) på svenska rakt in i en mic.

Men uppviglare har makt.
Därför att få orkar strida mentalt.
Somliga har skådespelartalanger och negligerar utspel, medan andra färgas på momangen.
Jag ser själv med ALL önskvärd tydlighet att uppviglerskan skrattar ÅT min alkoholkänsliga kompis med okänd väninna. Framförallt åt den senare. Och att hon ser till att få medhåll.

På tre röda ber den okända om en förklaringsmodell. Hon undrar naturligtvis varför de skrattar ÅT henne.

Barndomsväninnan byter roll och blir en dramaqueen.
Hon reser sig hastigt och har ordentlig frekvens på rösten när hon intar försvarspoistion ( allt enligt klassisk kritisk uppviglarmodell )och går med bestämda steg mot toa medan hon skarpt avtackar sig påhopp och deklarerar att festen nu är över till förmån för krogliv.

På min fest !?

Jag lämnas ensam kvar.
Och jag väljer det.

Alla går och ingen vare sig tackar eller hejar efter sig.

Nä, jag bar mig oerhört dumt åt själv som blev arg på den alkoholkänsliga istället för att visa min sårbarhet. Naturligtvis känns det genomruttet att min fest slutade på detta vis.

Men det hade den aldrig gjort om barndomsväninnan hade låtit folk vara som de är.....