I tre år hade jag årskort på innegymet.
Hade låtit mig värvas av trottoarpratare och värvare ute på stan långt innan gymet ens var byggt. Billigare månadskostnad om man bara tecknade sig för 36 månader.
Då kändes det som en befrielse.
Äntligen skulle jag ha en hållhake på mig att träna. Den månatliga postgiroblanketten skulle borga för att jag skulle ta mig i kragen.

Inledningsvis provade jag nästan hela utbudet. Gruppalternativen var mest inbjudande. Interaktionen visste inga gränser då denna soffpotatis tilldelades en anorektiker som personlig tränare. Dessutom var den lilla magra personliga tränaren så liten att jag nättupp kunde varit hennes mormor. WorkOut, StepUp, Spinning och allehanda grupprörelser blev som en drog. Och ganska snart upptäckte jag att det på introduktionspassen fanns mer spejs, mer luft.
En litet fickhäfte fick styra.
Jag hade alltid träningskläderna med på jobbet.
När klockan började dra ihop sig på eftermiddagarna, kikade jag i det lilla schematiska häftet och valde en lämplig aktivitet. Helst intro...

Det var en onsdag. Klockan var 16:15. Jag var stressad till tusen, men hade ändå lust att bränna extraenergi och tittade snabbt som blixten i mitt lilla häfte. Bra! Klockan 16:30 var det ett introduktionspass. Skyndade mig och anlände efter snabb cykeltur precis in i lokalen när de skulle köra igång.

Lokalen var till skillnad från tidigare int-pass fullproppad. ALLA hade utrustat sig med både stepbräda, liggunderlag, gummiband, vikter, hopprep och annat jag inte längre minns.
Så körde vi igång. Med fulla spjäll. Ett  50minuterspass.
Jag förundrades hur duktiga alla var. Hur kunde de dels veta exakt vad som behövdes och dels hur effektiva de var för att vara nya. Jag konstaterade att det säkert var ett slags homogent gäng där alla gett sig fan på att vara bäst. Inte mig emot - det ville jag oxå!
Jag såg hur läraren därframme kikade extra på mig och hon hejade friskt på när jag hade mina näradödenupplevelser.

Den första kom redan efter tio minuter. Jag tittade på klockan för att trösta mig med att det säkert snart var över och chockades svårt när jag såg sanningen. Vet att jag tänkte till lite extra hur farligt det måste vara att jobba så hårt och stressa så svårt på arbetstid och sen själv vara så tokig att man avrundar dagen med hård fysträning. Jag borde åtminstone ha ätit och druckit nåt innan.
Jag var glad att tränaren tittade extra. Jag kände mig trygg att ambulans skulle larmas snabbt när jag fick min infarkt. Men aldrig att jag tänkte ge mig innan. Inte tänkte jag som hade tränat länge låta mig fällas av de som bara gick på introduktion.

Efter trettio minuter sög inte längre frottéhandduken åt sig mera svett. Vattenflaskan var slut och torr sen länge. Jag hoppade, sprang, lyfte, gungade och tvingade min kropp till rörelse såpass att det slut smakade blod i munnen på mig. När mina ögon började uppleva stjärnor och blixtar var passet äntligen över. Att jag under nedvarvning och strech bokstavligen såg ut som en blöt fläck är egentligen en undermålig beskrivning.

Så var passet helt över. Jag släpade mig ut i receptionen för att hämta min väska och möttes av tränarens pigga ögon. Vi växlade några ord:

- Vad duktigt Du var!
- Duktig? Jag trodde det skulle sluta med ambulans. Det smakar blod i min mun...
- Ja, jag såg att Du fick kämpa hårt, men vilken vilja! Du skulle ha medalj för din insats.
- Ska jag som gått på så många introduktionspass förut? Hur kunde de andra vara så duktiga då?

- Introduktion??? Detta var ett intensivpass !